Ingen som varit i samma sits, att sambo inte vill skaffa hund?

Första punkten på "att skaffa hund" brukar vara: Se till att hela familjen är överens om att skaffa hund.

Har du inte din sambo med dig, så kommer det nog att bli problem.

Håller med #2, dessutom tycker jag aldrig att man ska skaffa hund med avsikt att lämna den på hunddagis/ha dagmatte, det borde vara en nödlösning.

En hund ska ju vara med SIN flock, är den hos dagmatte hela dagarna blir ju den familjen mer hundens flock än vad ni kommer att vara. Ni kommer ha svårt att hinna med att aktivera hunden och kommer förmodligen inte att få en särskilt bra relation.

Ja självklart måste hela familjen vara med på noterna. Just därför jag vill ha tips på hur jag ska få med honom på tåget.

#3 Det optimala är ju självklart att alltid ha med hunden men jag tror knappast att de flesta hundägare har möjlighet till detta. Min tanke är att ta hunden i samband med semester och därmed ha 1 mån med hunden först, sen jobba kortare dagar de närmsta veckorna. Både jag och min sambo har flex och skulle kunna jobba så att hunden är ifrån oss 6 timmar (hos dagmatte under tiden).

#4 Jag kan förstå dig eftersom du längtar, men samtidigt …. :Om du vill att ni ska ha ett gemensamt intresse, så gäller det att han är INTRESSERAD, inte bara ställer upp. Så tänker jag i alla fall.

Frågan är: Kan han bli MER intresserad? Hans mamma har hund, men han verkar inte bli taggad ändå? Du säger att du så¨gärna vill att ni har ett gemensamt intresse ….. men kan det vara så att ni  borde hitta nåt annat än hund att gemensamt intressera er för?

Hundägande är en stor grej, tycker Jag i alla fall. För att få till ett bra samspel, en bra relation med sin hund, krävs massor med tid och engagemang. Inte bara några kvällar i veckan och helgerna ….

Förlåt om jag låter negativ …

#5 Du låter absolut inte negativ, du läser situationen bra. Min tanke är ju att han ska bli lite mer intresserad men att det ändå är jag som tar huvudansvaret. Går på kurs m.m. Men de kommer ju komma tillfällen då jag är sjuk osv då han måste ta ansvar och det vill ha inte nu.

Han tycker mer och mer om hans mammas hund vilket är positivt. :) Men samtidigt säger han att det är jobbigt..

Känns skönt att ha någon att ventilera med!

#6 Tack  för att du tar det så bra :)

och du … det KAN vara jobbigt att ha hund. SKITJOBBIGT till och med … fniss … så han är helt rätt ute … :)

Det blir intressant att följa er, och se om hans intresse ökar :)

Vet att det kan vara jobbigt, det mesta i livet är jobbigt någongång, men alla har vi olika smärttrösklar för vad som är jobbigt. Jag har haft häst största delen av mitt liv så då får man ju ganska hög sådan. Tyvärr har min bättre hälft inte behövt ha något ansvar whatsoever.. Och kan tycka minsta lilla är jobbigt :(

Jag vill inte heller låta negativ, men ditt inledande inlägg kunde vart jag för 1,5 år sen! Min fd. sambo delade inte heller min längtan efter hund och hade inte något direkt intresse för hund, men gick med på det efter lite tjat från min sida. Tråkigt nog så ökade inte hans intresse för hundar när vi fått vår egen så jag fick ändå ta det mesta ansvaret och han tyckte det var "döjobbigt" att ens gå ut en kissrunda med hunden. Som sagt, jag vill inte få dig att ändra dig på något sätt, men är han inte intresserad från början kan det vara svårt att ändra.

Alla behöver väl inte brinna för skaffa hund i familjen? Här är det mer mitt intresse hundarna, visst min man går med dom på promenader gosar o pussar på dom och leker med dom. Jag står mer för träningingsbiten , allt som har med pyssel med hundarna (borstning,kloklipp,borstatänder osv) det är mitt ansvar. Jag ser inte alls att det är "jobbigt" men så är jag som du ts alltid haft hundar,katter o hästar mina axlar och armar sa helt ifrån kalla vintrar så fick säga hejsvejs hästlivet. O vad händer jo man saknar att träna att vara ett team med ett djur, och hund har jag alltid gillat och haft runt mig i hela mitt liv så valet vart vi skaffar hund jag gör arbetet så får jag lite o göra.

3, om man arbetar heltid båda två och dagtid hur ska man då ha hund utan dagmatte/dagis? Eller om man är singel ska man inte få ha hund då? är väldigt många arbeten som itne tillåter att man har med sig djur till sitt jobb mitt bla och min mans med. Eller måste man var arbetslös eller pensionär?     Nu har vi ingen dagmatte lr hunddagis pga vi löser det ofta på annat sätt, men i höst blir det någ dagmatte då ena hunden inte fixar 2 tim ensamen hemma utan att skälla och yla.

#10  Alla kanske inte behöver BRINNA för det … men det är väl en fördel om alla åtminstone VILL och önskar hunden välkommen i familjen, och VILL se den som en familjemedlem? Så tycker jag i alla fall. Att sedan Någon står för merparten av skötseln med träning och päls, är en annan sak.

Vill man dessutom ha något som båda kan ha som gemensamt intresse …. så krävs ju att båda är intresserade … annars blir det inte gemensamt

11 ja oja här var alla med på det, alla visste att de kommer oxå få ta viss ansvar oxå o det gör dom utan att sucka, barnen tycker det bara är roligt att gå ut o följa med på div akteviteret o vara delaktiga med. Så visst där håller jag helt med jag skulle inte skaffa djur om någon skulle bli vara imot.

Men att säga att man blir bunden anser jag väl lite små fel oxå, nu har jag barn o det är planering vad jag än gör, så hundarna har väl vart det minsta att planera på så vis iaf.  Så TS är din sambo helt imot o säger blankt nej så säger jag som andra skaffa inte hund, det kommer troligen inte bli så bra för erat förhållande.

En kompromiss kanske vore att du är dagmatte till någon hund i närheten, eller i din familj/vänskapskrets? Då får du och din sambo känna på hur det är att ha hund och vilket ansvar det är och om ni skulle vilja skaffa en egen och så vidare. Kanske räcker ett tag med att bara passa någon hund då och då tills ni är redo båda två? :) Så kan du tillfredställa ditt "hundbehov" utan att ha det yttersta ansvaret, hela tiden ;)  Bara en tanke för man BLIR väldigt uppbunden!

Min pojkvän (nu sambo) ogillade starkt mitt djurintresse och var inte alls så glad över att hunden alltid kom före…eller kaninerna för den delen…idag skulle man inte tro att han är samma person då han självmant leker med hunden, tränar hunden, går ut på promenader och joggingturer med hunden osv. Han till och med borstar min kanin då och då^^
Han har alltså gått från totalt skeptisk, till att efter ett halvår i samma lägenhet som mig och djuren blivit en riktig djurälskare.
Funderar fortfarande på om jag har missat stunden då han möjligvis slog skallen i nåt ;)

Jag tänkte inte släppa iväg mina djur i första taget, inte pojkvännen heller. Min envishet slutade lyckligt och nu väntar vi på hund nr 2 =)
Jag har växt upp på landet med massa djur, gick djurgymnasium och jobbar nu i djuraffär, mitt liv kretsar helt enkelt kring en enda sak - djuren. Sambon växte upp i en finare stockholmsförort, med bara en katt i familjen som husdjur, totalt ointresserad av att bli smutsig och mocka djurskit. Men trots kontrasterna har vi ett riktigt bra liv tillsammans nu.

Jag anser väl mer att din sambo bör acceptera ditt hundintresse och hundköp, däremot har han ju rätt att säga nej till ansvar och hundpromenader. Men att acceptera att hunden finns där tycker jag inte borde vara så svårt.

Så nu tänker jag va optimistisk och säga att det mesta går med lite vilja =)

För mig är det som så att om min man satte sig emot mitt hundägande så skulle jag inte acceptera det. Jag har tidigt i vår relation förklarat att hundar är mitt liv och något som jag inte tänker vara utan. Det är nog möjligt att det skulle finnas fler än två hundar i huset om jag fick "härja fritt" så visst kompromissar vi till viss del. Det är mina hundar och jag tar självklart huvudansvaret men jag tycker att man ska stötta varandra i en relation och eftersom jag har en redig karl så rastar han hundarna pch tar hand om dem när det behövs. Jag stöttar honom med saker som är viktiga för honom, så ska kärlek se ut!

Det är inte ovanligt att karlarna gnäller och när hunden väl är på plats blir de som förbytta. Alldeles bortkollrade  Vad tyckr han om din svärmors valp, gillar han inte den?

Eftersom din längtan är så stor tycker jag inte att du ska ge upp. Livet är kort! Lycka till!!!

Jag känner igen mig i din sitt  Så som jag fick sätta fram det var ju mer att faställa att han och jag var på samma sida när det kom till ras.

Han ville inte alls att jag skulle ha hund och kennel då det är för mycket jobb enligt honom.. men efter att han fick följa med till en kennel av rasen som jag ville ha. (pom)

Så började han bli kär! Så nu är han mer spänd än vad jag är :) Så det bästa är nog att liksom diskutera och få fram att han har ett val.

Ta med han på utställningar och träffa lite hund folk och valpar ? :)

Att besöka rasen ni tänker är som sagt en bra start! Då får han känna om det är något han vill ha i hemmet.

Det går inte alls om inte ni båda är med på det så enkelt är det bara..

Du får inte tjata på honom om detta för då kanske han säger okej bara för att det ska bli lugnare men sen står ni där med en valp och han hjälper inte till nått.

Då blir ju bara du irreterad och det slutar aldrig väl :S

Tusen tack för alla superbra inlägg!!!

Nu har vi pratat och pratat och vänt på saker och ting och kommit fram till att vi vill skaffa hund BÅDA två, OM vi kan lösa dagmatte :):)

17 låter klokt, hoppas ni hittar en bra dagmatte/husse och allt blir bra

#17 kul att ni kom fram till det :) men det är väldigt svårt att hitta dagmatte, vi har letat i ett och ett halvt år nu till vår framtida hund..

19 nja det är någ lite olika hur man bor :)

Jag letar för fullt. Jag har en redan som jag kan tänka mig. Dock bor hon lite på fel håll.

Men absolut så är det svårt, man vill ha en hållbar relation!

#20 hur menar du? :)

22, ja det beror säker lite hur man bor. Jag har två dagmattar nu ena ska vi hälsa på på söndag o se hur hundarna + hennes katter går med hundarna. Detta är två äldre som jag inte känner men de  tiden är så glada o se hundarna så passat på att fråga om de kan tänka sig o båda sa ja  :) Och innan jag fann dessa så svara jag på en annons en tjej som kan vara dagmatte så för min del har det inte vart så svårt iaf :) Här verkar det finnas iaf bra äldre personer som är hyffsat aktiva ensamstånde som är ute o går utan hund, vad passar då bättre än två hundar för dessa tanter

#23 aha nu förstår jag :)

Jag hade samma problematik när jag skaffade hund. Min sambo var inte med på noterna men gick med på det då min längtan var stå stor. Det var väldigt jobbigt de första veckorna, det är en enorm omställning att helt plötsligt vara 100% bunden till hunden. En liten valp kan dessutom vara obstinat och överjävlig (tur de är söta) ;). Att då inte ha sin sambo/partner som stöd eller avlastning är fruktansvärt jobbigt, jag höll på att gå in i väggen! Men efter allt veckorna gick, desto mer fäst blev han vid hunden. Han tar mer ansvar och följde till och med med på valpkurs! Han tyckte det var jätteroligt och började få upp intresset. Nu hjälper han till mycket mer även om det fortfarande är jag som har allt ansvar, men det känns mycket lättare att inte vara helt ensam i hundägandet. Så jag har absolut förståelse för dem som säger att alla i familjen ska vara med på det…..är man dessutom förstagångshundägare är det en enorm omställning med hund och man behöver stöd, i alla fall jag behövde det!