Att ta emot en omplacering kan ibland vara det bästa man gör. Jag har haft några omplaceringar under åren, och de flesta har gått bra. Just nu har vi faktiskt 3 omplaceringar här hemma 😉

Det finns några organisationer här i Sverige som är seriösa. Jag kan rekommendera Hundstallet. Eller så kan du ta kontakt med någon rasklubb om du vill ha en specifik ras. De flesta rasklubbar har en omplaceingsavdelning.

Försök gärna se till att du får träffa hunden först innan du bestämmer dig, gärna några gånger. Jag vet att Hundstallet vill gärna att du träffar hunden innan du bestämmer dig.

Jag gar haft några omplaceringar, min absolut bästa vän, den hund som bokstavligen räddade mitt liv var en ettårig omplacering, har alltid haft det bandet med nån annan hund förut, men sen har jag öven haft tråkiga omplaceringar där sjukdom hölls undan, vilket resulterade i endast ett halvår med hunden, sen har jag haft nån omplacering jag absolut inte klickat med, så det är väldigt olika.
Största nackdelen med omplacering är att hunden har haft ett helt liv innan den kom till dig och har byggt sina egna rutiner redan, kan vara svårt att ändra rutiner på en vuxen hund

#1: Tack för ditt svar! Hundstallet låter ju som något som kan passa oss. Fint att få träffa hunden några gånger innan man bestämmer sig :)

#2: Tack för ditt svar! Fint att höra att du fick ett så starkt band med en omplacering. Hur gick det med hunden som du inte klickade med? Körde du på ändå eller letade du ett nytt hem till den?

Jag tog över en äldre hund från min kompis (så inte riktigt samma eftersom jag kände hunden sen tidigare) då han inte trivdes efter att dem fick småbarn. Funkade jättebra.

Min kompis familj tog för några år sedan över en treårig hund och den passar verkligen som handen i handsken med dem! När de senare träffade gamla ägaren ville hunden inte följa med den så den trivs verkligen bäst i sin nya familj nu.

Men säger som Draken att bäst är att man kan träffa hunden några gånger innan (eller kan passa den en liten tid för att se hur det funkar).

Hade själv en hund på prov för att kanske ta över men tyvärr funka han inte med föräldrarnas gamla hund (han attackera henne) eller med min kanin (gick bra första veckan men sen attackera han honom utan provokation) så han fick flytta till en äldre dam utan andra djur istället.

#4 den senaste bor fortfarande kvar, Jag ser till att han har mat och promenader, samt att han mår bra liksom, men han är inte "min" hund, han finns i hushållet typ.

Bor ju flertalet människor här så han får ju uppmärksamhet och allt det där, han är inte ignorerad eller oälskad, bara att jag och han inte klicka.

#5: Tack för ditt svar! Roligt att höra att hunden som flyttade till din kompis trivdes så bra med sin nya familj.

Jaa, tar vi en omplaceringshund så ska det helt klart få vara på prov först. Viktigt att både vi och hunden trivs som flock :)

Det kan ju följa med inlärda problem när man tar en omplacering, så det får man antingen vara beredd på att hantera eller välja bort från början.
Vår första hund köpte vi som valp, från uppfödaren.
Vår andra hund köpte vi som nästan 1-åring från uppfödaren. Den hunden var tänkt som avelshund, men visade sig ha en defekt som omöjliggjorde det. Däremot var det inget hunden led av överhuvudtaget. 14 år blev han. Han hade bott i en större flock med hundar och var inte uppfostrad eller koppelvan, men i övrigt väldigt oproblematisk.
Vår tredje hund som vi delvis hade samtidigt som vår andra var en omplacering som kom till oss som knappt 1-åring. Hon hade blivit väl behandlad och hade inga "konstigheter" för sig. Däremot var hon väl inte särskilt väluppfostrad. Men den ljuvligaste varelse jag träffat! Anknytning från båda håll funkade toppen från början, och även hundarna trivdes bra ihop direkt.
Vår fjärde hund hade vi delvis samtidigt som vår tredje hund och han var 2 år när han kom till oss i samband med tidigare ägares separation. Han hade bott med ett kullsyskon och hade fått en rätt hård fostran där ägarna inte särat på kullsyskonen eller korrigera dem om de började bråka. Det tog lite tid att lära honom av med vissa olater kring matförsvar framför allt, men det gick bra. Det hände aldrig något dramatiskt och han var verkligen en gosig nallebjörn när han slappnade av och förstod att han inte behövde försvara sin mat mm.
Vår femte hund hade vi delvis samtidigt som den fjärde hunden och han kom också till oss som omplacering som nästan 1-åring. Den här stackaren var rädd för plötsliga ljud, dörröppningar, trappor, han åt dåligt och hade problem med stressmage. Men han och den andra hunden trivdes ihop direkt och det var så himla bra för honom med en supertrygg kompis som visade att inget av det han var rädd för var farliga grejer. Jag blev också snabb den nya hundens stora trygghet och än idag, 7 år senare är han helst i min närhet om han kan. Han äter sämre om jag inte är i närheten och han behöver kopplas för att följa med på promenad om någon annan än jag går ut med honom. Jag har honom lös för det mesta när det är tillåtet(Bor så att vi kan ta promenader på egen mark utan risk att störa andra). Han är fortfarande lite lättstressad, det är väl hans personlighet, men anknytningen har funkat fint redan från början.
Vår sista hund kom till oss som omplacering som 3-åring. Hon är lite vass och det är till stor del rastypiskt vilket vi visste. Hon gjorde sig hemmastadd direkt och visar katten och den andra hunden vem som bestämmer, men är införstådd med att vi människor står högre i rang och är väldigt mjuk och gosig med oss. Det tog några veckor innan vi riktigt fann varandra, men hon knöt an till min man snabbare. Vi har slipat bort vissa olater i beteendet mot den andra hunden och katten, men låter henne visa att hon står högre än dem i rang, om än på ett mildare sätt än från början.