Jag skulle vilja att det fanns med om det är så att föräldrarna ha varit helt alkoliserade eller periodare. Det är stor skillnad att växa upp med periodare eller med de som är det hela tiden. så det känns som en viktig del.

Sedan saker som hur det var att som barn dölja detta med alkolismen för andra. Skolan, grannar och sådant.

Hur föräldrarna döljde detta. Om de nu gjorde det.

Ja, lite tips där i alla fall. ;-)
Mvh Åsa

Som barn till missbrukande föräldrar så skulle jag tycka det var intressant att få någon statestik över hur vanligt det är.

Håller med föregående

Jag tycker det är viktigt att omvärlden får veta hur det är för folk att ha missbrukande föräldrar. Min far är alkoholist och jag lider av det. Med åren har jag blivit bra på att dölja det, om någon frågar mig så säger jag att jag har ingen far. Han övergav mig när jag var 6 år.

Jagz har aldrig ens försökt dölja att mina föräldrar är alkoholister utan jag har tvärtom pratat om det i skolan och innan nån kompis har hälsat på hemma för förstagången så har jagf talat om att man inte kunde vara säker på om dom var nyktra eller ens hur pass fulla dom kunde vara. jag har aldrig känt nån skam eller skuld för att dom dricker jag tycker att det är dom som borde skämmas isf för det är inte jag som häller i dom spriten och jag är absolut inte orsaken till det heller.

Jag har alltid skämts och mått jättedåligt.
Inte vågat ta hem kompisar ifall det sett ut som fan osv.
Först nu när jag själv är vuxen med egna barn som jag inte längre skämms. Men dåligt över det mår jag fortfarande.

Stark du måste vara Biobio.

Nicki jag förstår hur du känner det. Har ofta blivit utdömd av kompisars föräldrar pga att mina föräldrar dricker så då har dom inte fått umgås med mej för sina föräldrar då dom trodde att jag skulle ha dåligt inflytande på dom osv.

Ja jag kanske är stark på ett sätt men även jag har mina svagheter och jag mår fortfarande jätte dåligt över att dom dricker och en massa saker som hänt under uppväxten, men jag har haft tur som haft en "extra familj". Har en kompis vars pappa är alkis också men dom bodde inte med han och hennes mamma och syskon visste precis hur jag hade det så jag vart som en i familjen och hade jätte bra stöd av dom

*putt*

putt =)

Jag skulle vilja höra om du nånsin tänkt på hur man talar om för sina föräldrar att dom har problem, hur man får dom att förstå? Ska man ställa ultimatum? SKa man försöka undervisa? Hur ska man kunna hjälpa dom att få vård? Ska man anmäla?

Såna tankar undrar jag om dom finns hos barn o ungdomar…

Zeretki kan du utveckla lite mer vad du menar med undervisa?

Man kan inte hjälpa missbrukare har jag kommit fram till.
De kan bara hjälpa sig själva, när de själva är redo.
Sen är det bara för en annan att hålla tummarna

Jag tycker också att det är ett bra ämne att ta upp…min pappa är nykter alkoholist och min bror är alkoholist. Till min bror har jag ställt ultimatum, det är ingen idé att han ringer eller kommer så länge han är full. Och han har accepterat det och även hållit det. Jag har prata mycket med honom om hans problem och att jag inte accepterar det och det gör jag för att jag älskar honom. Min pappa hade jag jobbigare att tala om vad jobbigt vi hade…min mamma och han var skilda och han bodde med sin nya fru som också var alkoholist, första åren var vi mycket där men då var vi så unga jag och min syster och vågade inte protestera. Men när jag var 18 så pratade vi igenom det och min pappa gick med på att söka hjälp och på den vägen är det.

*putt*

#11 Ja, alltså, om man berättar vad symptomen är på ett undervisande sätt. Om föräldern inte fattar att dom har alkoholproblem… Jag undrar vad bästa sättet är… Tvång eller att förklara symptomen?

Aha då tror jag jag fattar vad du menar

*putt*

putt då =)

när jag berättade till min pappa första gången att han är alkoholist så satt jag inte lugnt. jag var 7 år gammal första gången jag sa något, då skrek jag till honom att han är en alkoholist som förstör för mig. det slutade med att han slog sönder mitt rum och kallade mig en hel del saker jag försöker tränga undan och helst inte vill berätta.

dom gånger han varit full och jag varit hos honom när det varit hans tid så kom han hem 3-4 på natten, började laga mat, gick på toa och somnade där. plattan stog på högsta och det rök om den. jag vågade aldrig somna dom gånger jag var hos honom av rädsla att han skulle göra något eller att det skulle hända något pga hans fyllerier.

jag grät varje gång det var "hans vecka", tvärvägrade men på något sätt så fick han med mig hela tiden. satt för det mesta inne på mitt rum, sjöng för mig själv och höll för öronen så jag slapp höra när han kom hem. jag var livrädd för honom, och det är jag än idag.

kramar till dig, Wikström. Jag förstår att det var jobbigt.

jaa usch, de där låter som en mardröm. Kramar till dig Emma. Kan absolut inte sätta mig in såntdär.. men vet hur de är att ha en "dålig" pappa. Ville aldrig heller till honom när jag var mindre. Men jag kan ge dig tröst iaf. Och de är förhoppningsvis bättre nu? när du har dit eget:) *kram kram*

#1 vad är den stora skillnaden? Tycker det borde vara lika hemskt att inte veta när det ska hända har svårt att tro att man kan må bra den tiden alkolisten som är periodare är nykter då man vet att det snart händer igen.

#0 Jag tycker det hade varit intressant att veta hur det har påverkat dig som person, och hur det har påverkat din relation till alkohol, är du tex helnykterist eller du dricker som "vanligt", har du en rädsla för att själv fastna osv. Har det påverkat ditt val av partner? Hur känner du inför fulla personer? Har hört personer i din situation som är livrädda för alla fulla men jag har även hört de som oxå vuxit upp med alkoliserade föräldrar som aldrig mår så bra som när dom är bland fulla personer då dom känner sig hemma och känner att dom vågar vara sig själv till hundra 100 först med fulla människor.  Detta är några aspekter jag undrar över.

Detta handlar inte om att ha en alkoholiser pappa men en alkoholiserad fästamn till min mamma.

Mamma var jätte kär i honom och allt gick jätte bra i ungefär 9 månader, sen började han dricka mer och mer sprit och blev därför mer svartsjuk och man såg att han sögon svartnade till av ilska. Han bärjade misshandla min mamma, helvetet hade börjat. Första gången jag fick reda på det så var jag hemma hos mamma ensam med vi kan kalla honom "Jerry".Han hade då varit nykter i ca efem månader, trodde vi. Jag märkte att han hällde lite vodka i kaffet och betedde siog underligt. Han gick in och dushade och hade med sig bergssrängaren in. Mamma kom hem efter jobbet och bad Jerry stänga av den pga av hänsyn till grannarna(klockan va 23:00) Han började skrika åt henne att han vägrade, d'rför drog hon ur kontakten. De skulle hon aldriog ha gjort. Han rusade ypp och kallade henne otrogen blablablablabla. Jag va inne på rummet och hörde ett DUNS och HJÄLP! jag öppnade dörren och såg att han hade tagoit strupgrepp på min mamma! jag slkrev ge dej av, tog in mamma o sovrummet ringde polisen. Polisen kom och tog med sig Jerry.. men än va det inte över… efter några månader beslöt sig mamma för att lämna honm då hade han skaffat en hundvalp åt mej och två katter och ett hus med mamma. Den natten… föröskte han mörda min mamma med ett rep som tur var va min syster där och han stack… Den natten gjorde så han åkte dit för mordförsök. Han kommer ut den 27 juni i år….

#19 låter inge vidare kul alls.. kram till dig…  

#23 nee fy vad hemskt.. ush rös i hela kroppen, fy för o uppleva nått sånt..har han suttit inne länge?  =/

#23 Fy så hemskt att behöva uppleva nått sånt!

ja fick ett samtal från polisen fyra på natten… din mamma har blivit mordhotad.. han var spårlöst försvunnnen i två veckor.. polisen hittade inte honom… sen så anmälde han sig själv till polisen… gud va jag älskade pejla(hans hund som han hade)…:( han har suttit inne i fyra år.. sitter i Kiruna!

Hoppas verkligen att ni slipper han nu då han kommer ut igen

Får mig att tänka lite på andra saker, som föräldrar som är våldsamma. Tror ni det är bättre om man som barn VET när det ska bli dåligt, om man t.ex kan se tecken att nu är pappa inte glad eller om man upplever att man inte vet när det blir dåligt? Själv skulle jag säga att det är värre att inte veta när det smäller för då går man ju på tårna hela tiden…

Fast egentligen är det ju lika skit-illa vilket som. Bara en tanke.

Jag ville inte veta vad som försigivk.. mamma sa inget till mig heller. Men jag förstod ju tillslut…

#26 Det finns inga fängelsen i Kiruna, bara häkten när det gäller förhör/fyllecell..

Kan det vara att han sitter i Haparanda då?

haparanda"

sitter han

hehe tänkte väl helena..

#22: Jag har inte sagt att det inte är lika hemskt. Jag ville bara komma med förslag då jag vet att det är stor skillnad på att leva med en som dricker hela tiden och en som dricker i perioder.
Att det är skillnader betyder inte att det ena är bra och det andra dåligt. Saker kan vara dåliga på olika sätt. Det jag skrev i #1 var bara förslag till den artikeln om Biobio skulle skriva. Det var det hon frågade efter. Eller hur?

Jag har levt med periodare. Jag vet vad det innebär i just min familj.
Min styvfar blev aggresiv som sjutton när han drack och min mamma blev självmordsbenägen när hon drack. Vad är bäst? Om nu en av dem måste vara bra. Jag kan inte se att någon av dem var bra. Även om det var jobbigt på olika sätt. Alltid fick man ringa ambulansen för att mamma skulle räddas eller polisen för att rädda mamma och mig.
Polisen är väl i alla fall den som det var svårast att få hjälp ifrån.
Saker som vi har ingen bil i närheten och sådant. Det är vad man vill höra som 12 åring när man ringer och säger att man ska bli mördad.
Motorsågar som skär genom ytterdörren då han ska in och mörda oss.
Yxor som haglar över innerdörrarna då vi inte hunnit låsa honom ute. Och ja, sakerna är många.
Mellan rusen var han sååå snäll. Men vem vågade lita på honom.
På min mammas begravning dök han upp full. Alla blev förvånad utom jag. De sa att det var respektlöst mot mamma. Ja, kanske det, men det var ju sådan han oftast var när hon levde. Så varför inte.
han solkade ner och förstörde. På kvällen låste jag åter igen in mig i vårat sovrum här hemma. Åter var känslan hemsk.
Tur jag hade Kalle som vakade över barnen och att allt gick rätt till. För jag, jag var åter skräckslagen och helt knäckt.

Verkar som att vi är ganska många bara här på hif som har alkoholiserade föräldrar och upplevt det som något riktigt hemskt.

Usch och fy vad hemskt ni haft det….min pappa och bror har då inte varit våldsamma iaf tack och lov. Men pappas fru därimot talada alltid om för oss vad värdelösa jag och min syster var, och hävde ur sig en massa elakheter. Mer en psykisk misshandel skulle jag vilja kalla det.

Psykisk misshandel är enligt mej lika hemsk som fysisk, största skilnaden är nog att den psykiska misshandeln kan vara svår att bevisa om man ska anmäla det

Ja inte var det lätt att vara där, men pappa är ju alltid pappa. Men jag kan lungt säga fast hon är död att jag hatar henne.

#39 Jo det kan jag absolut förstå, mammas ex talade om för mej hur värdelös jag var och sa alltid att jag aldrig hjälpte till hemma. Men medans mamma låg på sjukhuset efter att ha suttit på hästryggen i fyllan och hästen svängde men inte hon så var det jag som fick ta hand om våra 5 vuxna hundar + dom nyfödda valparna, katterna, hästarna och tjurarna som vi hade + att jag fick sköta om gården och huset och samtidigt gick jag i högstadiet. Fick höra varje dag att jag inte gjort nått hemma och hemska tanke om jag inte hade hunnit dammsuga i köket eller att jag inte hade fixat middag då fanns det ingen som var så värdelös som mej.

Men jag kan ju trösta mej med att jag fick en av valparna som min första helt egna hund och hon blev 11½år

Det är hemskt för man glömmer aldrig + att man får väldigt dålig självkänsla. Pappa och jag har prata om det här många gånger efter att hon gick bort…han förstår att jag aldrig kommer glömma den där tiden, och tack och lov för det =)