Jag har tagit beslut om avlivning helt själv (inte hundar dock)
engång lät jag de gå för långt och det var min första gång att ta ett sådant besut. Efter det har jag behövt göra det 2 gånger och dem gångerna gick de rätt snabbt jag ville inte att dom skulle lida.

Det är bland det jobbigaste jag varit med om och jag funderade på om det var värt att skaffa fler djur efter det.

Min tant fick somna in för snart två veckor sedan. I en vecka hann jag tänka "snart är det nog dags, hon är inte riktigt sig själv". Sedan en dag insåg jag att det fick vara nog och åkte in på akuttid för avlivning.

Hon fick ett fint slut och hade jag låtit det gå så långt att hon tappat livsglädjen eller på annat sätt blivit sämre än hon blev, ja då hade jag aldrig förlåtit mig själv.

Jag har skrivit mycket om dagen som var, men orkar inte skriva om det igen. Det finns att läsa om det här: http://salukitrix.wordpress.com/2012/05/11/jag-och-wahidah-ar-hemma/

Det här skrev jag tre dagar innan, och efter det kommer ytterligare några inlägg om hur allt var: http://salukitrix.wordpress.com/2012/05/08/mindre-bra/

#1 Åh.. Kan förstå den känslan, det är många som sagt detsamma när jag frågar som jag gjort i #0…

#2 Jag läste det samma dag (läser din blogg) och fy vad jag satt och snyftade här hemma medan jag läste…

Skulle hunden förstå att något konstigt är på gång när det är dags?

Så länge min hund åt och var glad avvaktade vi men när hon fick svårt att andas när hon låg ner var det dags att åka. Jag tror att de förstår.

Fort på hunden som var riktigt dålig och hade hjärntumör.

Vart utredning på hunden som nös blod, han mådde bra i övrigt men såfort han blev uppspelt började han nysa blod, under utredningen lätt vi det vara, men när dem inte kom längre och nästa steg var MRI med misstanke tumör i nosryggen tog vi bort honom då han fick riktigt jobbigt med höfterna efter en narkos + var gammal så att operar bort en tumör var inte tal om.

Jag lät det inte gå för långt när min fd Puma blev dålig. Hon hade haft en jobbig vinter med andra sjukdomar och när nådastöten kom med grav artros i båda knäna och båda armbågarna, så provades först medicinering - 2-3 veckor senare lät jag henne somna in då det inte gav minsta effekt och glimten i ögat började försvinna pga att hon inte längre kunde gå sina skogspromenader som hon älskade.

Jag hade säkerligen kunna låta henne långsamt knata omkring hela hösten och vintern, men då hela hennes personlighet blev "ledsen" så kändes det inte alls rätt. Många kanske hade väntat, då många inte såg på henne (hon haltade inte eftersom alla benen var drabbade) - men hade svårt få med bakkärran dagen efter en liten kort skogstur. Förklarade man för andra, så kunde dom se att hon svängde med baken för att avlasta knäna - men ingen trodde hon hade så ont som jag märkte att hon hade, förutom veterinären då som undersökt henne.

Hon fick somna in lugnt och stilla en fin sommardag och när beslutet väl var taget, så gick det fort - jag fick en tid redan dagen efter beslutet togs. Fanns ingen anledning att låta henne gå och ha ont när jag märkte hur "deppad" hon blev - trots att hon ändå fortsatte vara den snälla och goa tösen hon alltid varit.

Usch ja, första avlivningen var fruktansvärd för det gällde min första egna hund.Men beslutet var tvunget då hon hade fått cancer tumör vid hjärtat och dessutom vätska i lungorna. De andra avlivningarna har tagit flera veckor att fatta beslut.Har tyvärr fått avliva 2 stycken pga aggressivitet.Och 2 av ålderdom/krämpor.

Alla fick somna in hos veterinären,antingen inne på rum eller i bilen.

Usch vad hemskt det låter… Och känslan att aldrig hunden inte reser sig upp och följer med hem måste vara helt, mållös, hemskt.

#4 du tror det? usch, vad (återigen) hemskt…

#8 min ena var ganska okej, han somnade lungt.

Det jobbiga var den hunden som försökte bita sköterskan som skulle lägga kanyl och kämpade emot… det var efter honom det tog 1 år innan jag kunde skaffa hund igen.

Det var ett jobbigt beslut, men vi valde att avliva Boston när han fortfarande var sig själv och inte blev alltför dålig. Han orkade fortfarande leka och springa men var helt slut efteråt. Visst, det var väldigt upp och ned den sista tiden, vissa dagar var han konstig och litade inte på någon. Så vi kände att det var dags innan han blev en helt annan hund. Han blev dålig fort & det hela kom som en chock för oss.

Kommer ihåg kvällen innan, det var sommar och vi grillade ute på altanen. Han gjorde ett rus runt om i trädgården och lade sig sedan och rullade runt i det nyklippta gräset, och sträckte på sig riktigt ordentligt. Tror nästan att han kände det på sig.

Avlivningen var lugn och stillsam. Boston var en grand danois så han fick ligga på golvet på sin favoritfilt med huvudet i mitt knä. Det värsta var "dödsflåset" som våran veterinär kallar det, innan han slutligen somnade.

#8: Ja, den känslan är hemsk. När vi skulle gå ifrån rummet hade jag kopplet i handen och ställde mig upp. Det var otäckt när han inte ställde sig upp och följde efter, som han alltid brukade. Han hade alltid koll på mig och det kändes nästan elakt att lämna honom där.

#9-10 Blir helt tårögd…

#8, 10 Jag lämnade kopplet hemma för att slippa åka hem med ett tomt koppel. Det var ett bra beslut.