Förstår din känsla!

När jag skulle skaffa hund nr 2 var jag väldigt oattraktiv som valpköpare enbart på grund av att jag var ung och småbarnsförälder… Hur tidigt jag ön kontakta uppfödare så kom det andra valpköpare och "klättrade förbi" mig.. otroligt jobbigt! Tillslut fick jag möjlighet att tinga en valp ur en kull som redan var född, men det var ju långt ifrån mitt förstahands val….

Så när jag skulle köpa hund nr 3 fanns det där såklart med i bakhuvudet och när jag hittade min drömuppfödare och min drömkull hade jag såklart svårt att våga tro på jag verkligen skulle få köpa en valp! Trots att uppfödaren var jättepositiv så väntade jag bara på att någon "bättre" skulle komma och sno min valp! Helt irrationellt egentligen ;-) men kunde inte släppa den tanken förens valpen var betald och flyttat hem!

Så jag förstår dig verkligen, men försök jaga bort alla hjärnspöken och se till att ha en nära kontakt med din uppfödare :-)

Gud vad jag förstår dig!

Detta är inget råd men min lilla historia.

Jag har alltid velat ha hund, när jag var 4 år så försökte jag göra allt för att få en. Såklart blev det ett nej.

Sen jag var 8 år gammal har jag gått ut med en Papillon och jag går med henne än idag.

2005 (Var 10 år) tog jag hand om en tervuerenkull då uppfödaren inte skötte om sina djur. De var vanvårdade och inte i det skick man vill ha en valp i.  
Jag matade hundarna, gjorde rent åt dem och gick ut med dem allihopa varje dag.  6 valpar och två vuxna.

Jag förklarade att jag klarade av en hund och de förstod det men det blev fortfarande ett nej.

Papillontiken blev mer och mer min, hon började vara hemma hos oss titt som tätt och mina föräldrar hade ingenting emot det.

Innan tervarna blev omhändertagna av polisen så hade en av valparna fått ett hem i samma område som jag bodde i. Jag gick såklart dit och förklarade vem jag var osv. Hunden kände igen mig och jag började även gå ut med henne.

Någon månad senare bodde en till terv i mitt område, jag visste att den hunden var min favvovalp i tervkullen jag hade hand om. OCh jag hade rätt, gick även dit och presenterade mig, de hade även en Greyhound sen tidigare som tydde sig till mig.

När jag var knappt 11 år gammal gick jag ut med en papillon, en greyhound och två tervar, jag kunna hantera stora hundar utan problem och mina föräldrar blev lite mer trygg att jag gick med större hundar när jag gick på kvällssidan.

Mitt liv kretsade runt hundarna, de var mina kompisar.
Eftersom mitt ursprung inte är från Sverige och vi bodde i ett område där bara invandrare bodde så blev jag utfrysyt. Jag var smutsig, äcklig och "haram" enligt barnen och deras föräldrar på området.

Jag blev såklart jätteledsen men tänkte inte släppa "mina hundar" för det.

Min favvoterv flyttade efter en tid till Söderhamn, jag var varmt välkommen dit när jag vela för familjen så jag började åka dit på helgerna. Delvis för att träffa hundarna, även för att få komma ifrån stadslivet.

Efter ett tag fick jag ta med mig den andra terven dit, då var allt helt underbart.

2010 fick Min favvoterv Milla en kull valpar. Ägaren till Milla sa att jag skulle ha en valp då jag förtjänade en och att jag BEHÖVDE en valp.
Mina föräldrar gick med på det, jag valde ut en valp som tyvärr avled vid 7veckors ålder. Jag fick välja en annan (jag hade "förtur" att välja valp). Jag hittade min älskade valp sen kom dagen då de åkte ner med valpen och papprerna skulle skrivas på.

Det var den bästa dagen i mitt liv, jag var så lycklig! Helt plötsligt sa min mor - Nej. Hon ska inte ha den, ta tillbaka den.

Då krashade min värld, ägaren till valpen blev så chockad och besviken. Hon vela att jag skulle ha den hunden men så blev det inte.

Jag stack hemifrån då och vägrad prata med någon, varken med familjen som kom med valpen eller någon annan.

Det jobbigaste var när familjen berättat att min valp flyttat till en farbror. Han hade ju tagit MIN bebis!

En liknande händelse hände med min förra kanin.
Jag fick köpa en kanin, tog kontakt med en uppfödare och hämtade hem kaninen.
När jag kom innanför dörren så sa dem - Du ska lämna tillbaka den.
Jag vägrade göra det så de tog kaninen från mig och åkte tillbaka med den.

Där gav jag upp hoppet, jag skulle aldrig få en hund. Inte sålänge jag bodde hemma.

(Pappa har alltid gillat djur och han såg inget hinder med att jag skulle få hund, däremot var min mor inte så rolig)…

För 2 månade sen flyttade jag hem igen (bodde på ett annat ställe i över ett halvår) och då förstod pappa att jag aldrig mer skulle må bra om jag inte får min hund, under de månader som jag inte bodde hemma tänkte han hela tiden på mitt tjat om hund.

Så den 22 januari 2012 åkte pappa och jag till Boden och hämtade hem min älskade hund. MIN hund.

Ibland sitter jag och tittar på Izor och måste påminna mig om att han är min hund.

13 år tog det för mig att få min prins.

Börja spara så du kan köpa en egen hund ifall det skiter sig med fodervärdskap ?

Har själv varit fodervärd några gånger och säger aldrig mer. Även om det inte alltid strulat med att ägare, så har det ändå varit saker som blivit knas - så jag kommer äga alla mina hundar helt i framtiden

Jag var 19 år när jag skulle skaffa hund. Jag siktade ju in mig på en Grand Danois. så jag tänkte direkt när jag började leta uppfödare. Vem vill sälja en så stor hund som en grand danois till en tjej som är 19 år.

Men vilken tur jag hade! Mitt förstahandsvals-uppfödare visade sig vara helt okej med min ålder =) Hon var själv bara 18 år när hon köpte sin första grandis och sa till mig att hon aldrig skulle få för sig att diskriminera någon p.g.a ålder. Sålänge man är kapabel till att sköta en hund så är åldern inget hinder.

#3

Problemet är ju inte pengarna sådär, utan jag känner ju verkligen att fodervärd är en bra början för mig med infomation till min framtida kennel.

Försöka binda ett nätverk osv, jag har redan börjat spara undan då jag hoppas på att min första köpa pom ska jag importera.

#4

Mmm jo jag har ju haft några kontakter som inte har haft något problem heller med min ålder :) Men jag är så himla rädd för att säga fel saker.. speciellt när de kommer till mail.. jag känner direkt att jag inte får fram samma känsla och det kan enkelt tolkas fel.

#4 Tänk om alla såg det så! Istället för att låsa fast sig vid detaljer som egentligen inte säger något alls om vilken typ av hundägare man kommer bli!

6#

JA verkligen! Ålder på ett papper säger ju inget om hur kapabel man är att ta hand om nått.

Man får en precis lika bra mentor om man köper en hund

Jag har ju börjat med en ny ras och bättre mentor än min uppfödare får man leta efter. Hon är en guldgruva i mina funderingar kring avelsplaner mm.

#8

Jo men jag känner mig så osäker så det känns som en bra början, blev rekomenderad det av en annan uppföddare som första val.

Så men skulle det bli så att det inte blir nått allt till sommaren då töms sparbössan och så blir det att åka av :P

#6 Ja man önskar att fler uppfödare hade samma uppfattnimg om valpköpare som henne =) TS, jag tror allt kommer ordna sig! Du verkar ju vara den Perfekta valpköparen i mina ögon! En som har läst på om hundar och om den tänkta rasen mycket, har hundvana sedan innan, Alltså inget impulsköp, vill ha kontakt med uppfödaren viöket många uppfödare VILL ha men många valpköpare skiter i Det när de lämnade trösklen med den nya valpen. Så över huvudtaget borde uppfödarna stå i kö för dig! Det finna många oseriösa uppfödare, men det finns ännu fler oseriöra valpköpare! Så jag tycker att du ska tro på dig själv, sträcka på ryggen! Det är inte många som väntar så länge som du gjort på den för dig perfekta valpen. Många hade skitit i det och tagit någon annan mest för att man vill ha en valp snabbt. Så de borde ju därmed också ta dig seriöst p.g.a det =)

Tycker du är väldigt negativ nu! Klart allt kommer ordna sig! 

Jag tror att man tänker o tänker mer o blir osäker pga tänkandet. Jag var ju själv jätte osäker, tänk om man inte funkar med valpen sen, eller tänk om jag är dålig pudel-fodervärd, tänk om uppfödaren sen anser man är dålig fodervärd. tänk om jag är dålig ägare, dålig på allt. Vet du jag tror att det gör att man blir ännu bättre med fasktist sätta lite mål här i livet. Jag får massa beröm av uppfödaren, sköter henne bra fin päls osv nu är det bara en sak jag fått negativt o det är att Enja är något rund, men kämpar på att få ner henne. Det är pga vintern och pga jobbat mycket. Men nu tas långpromenad innan jobbet o efter jobbet, därimellan tar de övriga familjemelemar promenader.

Jag tycker TS är du intreserad av att lära dig mycket så är det faktist bra att börja som foderhund kanske köpa en hund på halvfoder, då kan man om man känner "funkar inte med uppfödaren" köpa loss hunden. Jag trivs iaf som fodervärd o har god kontakt med uppfödaren, hon är som en bra storasyster åt mig vi pratar om allt inte bara hundar.

Ts. Ibland måste man bara släppa alla dessa "Tänk om"  och våga slappna av och prova.

Ts: Om den valpen som kommer är den perfekta valpen för dig så kommer du få den! Om inte så finns det säkert en mening i det hela och då ska du se att det kommer öppnas massa fönster för dig! 

Kanske en klen tröst men så tänker jag om det mesta, allt sker av en anledning och anledning är nästan alltid för att det sla bli så bra som möjligt!

Sen håller jag med andra som sagt att du verkar vara den optimala hundägaren/valpköparen och detta tror jag att även uppfödaren ser!

Lycka till! Och försök sluta oroa dig! :)