Så sant!

Fin:)

Word xD

Naaaaaw,,,, åå så sant.. :-)

Håller med ovanstående :)

Så sant! :)

eller hur!?

så tråkigt med annonser på blocket som: "säljer för att jag inte har tid" "för att jag skall flytta" "tillökning i familjen" osv

folk tänker som inte på att en hund inte bara är nu, utan de senaste 10 åren framåt…

Fast jag vill se någon som kan redogöra för (sanningsenligt) hur de närmaste 10-15 åren kommer se ut…

"Jag kommer inte få barn, jag kan omöjligen bli gravid, jag skyddar mig ju. Hunden kommer säkert älska bebisar oavsett. Ingen i familjen eller närstående kommer att dö och förändra förutsättningarna i mitt liv. Jag kommer inte råka ut för någon olycka som gör mig inkapabel att ta hand om min hund. Jag har ett absolut helt säkert jobb med perfekta arbetstider hela livet ut, trots alla oroligheter i världen och den ökade arbetslösheten. Jag kommer omöjligen bli allergisk och inte heller någon i familjen."

Nu ska genast tilläggas att jag tycker det finns gott om människor som skaffar hund för lättvindigt och borde ha tänkt både två och tre varv extra innan de slog till, så jag håller med bilden. Jag tycker alltid att det är suspekt när hundar annonseras ut i unghundsperioden runt 1-2 år och tror det ofta beror på att man inte förstod hur jobbig hunden skulle (kunna) bli då, snarare än alla dessa allergiker, ändrade livssituationer mm som dyker upp just den perioden. Liksom det inte är helt ovanligt att se annonser på typ 12-veckorsvalpar där någon i familjen plötsligt blivit allergisk eller tiden räcker inte till osv. Njäe… Inte ok. Var väl visst inte så kul att torka kiss och bajs och gå ut varannan timme.

9# Har man viljan så kan man alltid lösa problemet. Det krävs bara att man anstränger sig tillräckligt

#8*

Det är så sant!!!!

Skaffar man hund får man anpassa sitt liv efter den med! Som ett barn!

Så rätt :)

Håller med #8

#9+10 Så om du är med i en olycka och blir paralyserad från nacke och neråt och behöver en personlig assistent dygnet runt för att få hjälp att andas och rensa slem ur halsen på dig så du inte kvävs i din egen saliv och du kan inte ö h t röra dig - behåller du din hund då? Jag ser inte hur jag skulle kunna uppfylla min aussies behov på ett fullgott sätt om något sådant skulle hända. För föräldrar som råkar ut för något sådant finns det en hel del skyddsnät för att göra det bästa av situationen, men hundar skiter ju staten i. Mig veterligen finns det i alla fall inte i PAs arbetsbeskrivning att ta hand om brukares hundar flera timmar om dagen. Och anställa någon privat att sköta alla bestyr till hunden och aktivera den flera timmar om dagen - kanske är möjligt, men att ha de summorna att betala när man inte kan arbeta in en hög lön undrar jag hur det skulle gå till.

Eller ponera att du skaffar barn och din hund visar aggressivitet mot bebisen som inte blir bättre av träning mm? Ska du hålla bebis och hund separerade på något sätt i alla år? Jag har hört flera som sagt att de till slut börjat avsky sina hundar för att de känns som ett hot mot bebisen. Jag har själv aldrig förstått tjusningen med bebisar, men moders/fadersinstinkter ska visst vara något alldeles särdeles. Visst, det går att hålla isär dem osv för den som bor lite större, men är det verkligen alla gånger bättre än att omplacera till någon som har tiden, lusten och inga barn?

(Att låta mamma/pappa/släkting etc gå in och sköta hunden i ovanstående fallen är i prakitken inte särskilt långt ifrån en omplacering. Omplacering måste ju inte vara något avlägset hos en främling.)

Eller ett faktiskt existerande scenario där jag vet en familj som skaffade en BC-mix då de tidigare haft kontakt med lugna, snälla, stabila, trevliga (icke vallande) BCs och BC-mixar och fastnde för det. En ganska vanlig Svensson-familj där kunskapen inte är så stor och de har sett hundägandet som något naturligt vardagligt och alltså inte som någon faktisk aktivitet i form av hundtävlingar mm. Hunden är en del av familjen helt enkelt. De visste inte vad de gav sig in på och hade inte förstått all den aktivering hunden kräver. En är pensionär och ganska skröpplig, den andra närmar sig pensionsåldern och barnen har numera egna liv. Idag är hunden omkring 6 år och galen. Den attackerar dörrar i huset när de öppnas och skäller i tid och otid utan någon tydlig anledning, är aggressiv till och med mot valpar, nafsar efter människor, den går inte att ta med någonstans och den är otroligt stressad… Ändå envisas de med att ha kvar hunden, eftersom de "tog på sig det ansvaret" och får nu stå ut, typ, så ja, visst anpassar de sitt liv efter det på ett sätt. Men jag tycker inte att det är det ansvarsfulla djurägandet.

Eller säg att du hamnar hos socialtjänsten och måste leva på socialbidrag. Du är arbetslös och du har förlorat din lägenhet för att du inte kunnat betala hyran och du får inte skriva på ett annat förstahandskontrakt för att du har ju ingen inkomst som räknas. Du kan få ett andrahandskontrakt, antingen som du skaffat själv eller med hjälp av socialtjänsten. I värsta fall kan det bli härbärge. Mycket sällan tillåts djur på ett andrahandskontrakt eller härbärge, så valet står mellan att flytta dit utan hund eller bo på gatan. Bor du på gatan har du ingen adress och kan inte få socialbidrag. (Alla har inte skyddsnät att flytta hem till eller få pengar av mamma/pappa/släkting om det plötsligt krisar sig i livet). Socialbidragsberoende kan bli långvarigt och således även andrahandskontraktssvängen.

Eller de som har flera hundar/kennel. Ibland uppstår plötsligt osämja och vissa hundar tål inte längre varandra. Ska de tvingas leva med varandra ändå och bråka flera dagar i veckan/varje dag? Ska de hållas i separata rum och alltid vara exkluderade på något sätt?

Det är romantiskt och beundransvärt att vilja göra allt för sin hund, men verkligheten ringer ibland på dörren och har andra planer så jag kan förstå vissa omplaceringar. Att sätta sin hund främst innebär inte alltid att hålla kvar vid den till varje pris - enligt mig. Nu har jag själv haft turen att jag aldrig behövt ta ställning till något dylikt, utan har det stabilt.

#14, håller med dig fullständigt.

14: mycket bra och fint skrivet!

#14, jag håller med dig full ut.

Fast jag tror mycket beror på hur pass engagerad man är… alltså vissa grejer kan man ju inte förutse, men ta det här med barn som exempel.

Alla riktigt engagerade hundägare jag känner har utan problem haft kvar sina hundar efter att fått barn, mina egna barn har sedan dom låg i magen hängt med på träning och tävlingar på helgerna, långpromenader efter dagis på vardagarna osv. Medan dom jag känner som skaffat hund lite mer impulsivt och inte engagerar sig lika mycket i hunden plötsligt tycker det är jättejobbigt att ha hund efter att bebisen kommit…

Och jag tror det är likadant med många andra situtioner. Är hundarna verkligen en stor och viktig del i ens liv så klarar man av livets förändringar utan att hundarna blir lidande. Men var hundköpet lite mer impulsivt och hunden mest är någon som bara "finns" i familjen så kan det räcka med att byta jobb eller få barn för att intresset för hunden plötsligt ska dö ut helt.

Men sen finns det ju alltid dom där riktigt extrema situationerna som man faktiskt inte kan råda över.