själv har jag inget större intresse i det. men eftersom min uppfödare gärna vill att jag ställer ut så gör jag det för hennes skull. det är ju kul som uppfödare att se hur pass bra valparna/hundarna blivit och hur högt man kan nå. sen kan jag ju säga att jag personligen tycker att vissa riktlinjer innom utställning verkar vara sjuka… så som innom allt annat i denna världen också är.

Förr tyckte jag det var strunt och skit alltihop. men efter att jag provat det så är det väldigt kul! man träffar människor med hundintresse och man snackar mycket, och det är taggande att få bra kritik.

Labben är bara utställd för skojs skull, och då för att alla pengar gick till en bra sak. Inoff. visserligen men vi kom hem med BIR vilket aldrig någonsin skulle hända off. ;) För oss har det inte alls med varken avel eller priser att göra, när jag köper labbe så köper jag ju det domarna ogillar, han ska inte avlas på och priser visste jag inte ens att det skulle vara… däremot gjorde hans runt-omkring-prestation att han blev mer positiv i mina ögon då han alltid blivit stressad innan, men det har ju inget med utställningar i sig att göra.

Tollaren ska ställas då jag fått en ny syn på hur man tränar hundarna att ställas, en riktigt positiv sådan och jag är riktigt sugen på att testa det. Det blir mer moment för oss än att bara stå och se söt ut så att säga, det ligger träning bakom. Därtill vill jag se hur han ligger till i förhållande till rasstandard, på en ras som inte är extremdelad och dessutom har sunda bestämmelser som stämmer med rasens arbetsområde kan jag inte se något fel i det.
Det har dock inte med avel att göra, Jag kommer iaf inte att avla på honom bara på utställningsmeriter då det inte talar om något mer än att hunden ser rätt ut. Att han däremot inte har extremt avvikande fel är viktigt för aveln, hade han varit extremt kortbent hade han ju inte kunnat prestera bra som apportör och tollare. Priser är alltid bara ett plus i kanten, mitt mål är att det ska gå som vi tänkt oss och medför det ett pris så varför inte ta emot det?
Inte blir han mer värd av en bra bedömning eller någon som helst titel heller och det inom något alls, men om han och jag klarar av det vi satt upp som mål så blir han och vårt samspel ju "mer värt" i mina ögon. Och det oavsett bedömning!

Så, som ren träning och prestation kan jag gilla utställningar. MEN, ställer man bara för att flasha med en titel och avlar för att hunden råkar se precis rätt ut enligt ett fåtal domares ögon (för till viss del hänger det ju på dem iaf) så avskyr jag utställningar, liksom ägare till hundstackare som får halsen uppdragna långt över skyarna och tydligt visar att de inte alls gillar att vara där…

Man får skilja på det lite, det är skillnad på prisjägare och de som går in för att prestera väl men skiter i priset(även om god prestation och bra utseende ju leder till pris…)!

Vitsen för mig är mycket att få chans att se andra hundar (av samma ras) och träffa folk, samt att få kritik på sin egen vovve förstås. Vi har en Berner och vi åkte på en Sennen-special förra året. En hel utställning med bara Sennen-hundar, kan det bli bättre 

Som Noa-Nisse skrev så ställer jag också ut valpen/unghunden för att uppfödaren gärna vill det. Var väldigt skeptisk i början, mest på grund av nerver från min sida, men efter två omgångar i ringen (ingen boxningsreferens, haha) så har jag verkligen fått mersmak. 

Visst är jag tävlingsinriktad men jag ställer ut av andra anledningar också.

- Uppfödaren får ett "resultat" på kullen och avelsdjuren 
- Vi får träffa alla syskon som också ställs ut och det blir lite av en kennelträff efter utställningen
- Det är jättebra träning för hunden att vistas i en utställningsmiljö tycker jag, han sitter inte i någon bur utan vi promenerar runt tills det är vår tur.
- Det är jätteroligt! (Även fast han aldrig vunnit)

…

Dessutom vet både han och jag att han är snyggast när han ligger på rygg och sover (blottar allt och lite till), läpparna hänger upp-och-ner och han snarkar som sju sjörövare…

Jag ställer ut våra hundar av flera anledningar.

Dels är det faktiskt socialt, dvs att träffa andra hundmänniskor med samma intresse, umgås och ha en trevlig dag. Går det bra blir man glad, annars har man haft en bra dag ändå. Så var det i alla fall i början.

Nu, när vi avlar själv dyker andra aspekter upp. Dels ser vi hundarna som ett avelsresultat, och vill ha dem utvärderade av en "främmande människa". Dock väljer vi domare, vem som helst duger inte. Vi har en arbetande ras, och vill då att den döms som det. Vi ställer därför helst på rasklubbens utställningar, där vi vet att domarna tolkar rasstandarden som vi gör, dvs att siberian huskyn ska vara byggd rätt, för att kunna arbeta.

Vi vill även få hundarna bedömda för att se om de är snygga och följer standarden, så att vi vet om de duger till avel. Att bara vara duktig framför släden räcker inte för oss, utan utseendet ska oxå stämma. Det blir billigare att registrera en valpkull om föräldrarna är meriterade, och det är ju även skoj att meritera hundarna inte bara i drag, utan även på utställning.

Som sällskapshund och bästa vän blir inte hundarna mer värda för att de plockar hem 1:or, CK och fina rosetter (cert har vi inga än, men drömmer om dem). Men som avelsmaterial blir de mer värda, om det går bra på utställning och i dragtävlingar. Maken får meritera i drag, så ställer jag ut dem.

Vi kuskar inte runt massor, men minst 3 utställningar per år blir det. Nästa år ska jag satsa på att meritera Ego, Drífa och Skade, så jag tänkte försöka boka in en hel del utställningar.

Kanske för att man ser det som en rolig aktivitet tillsammans med sin hund, komma ut och träffa andra hundar och människor som förmodligen brinner för samma sak som en själv nämligen sin ras ? Likaväl som de som tävlar i agility och freestyle t.ex. de gör det förmodligen för att de tycker att det är en rolig aktivitet tillsammans med sin hund. 

En utställning är först och främst en avelsutvärdering, en hjälp för uppfödaren för att veta att deras avelsarbete går år rätt håll så att säga.

Utställning var ju ursprungligen för att se till att raserna hölls kvar i en typ som är bäst lämpat för deras respektive arbetsuppgifter. Så när en ny ras erkänts skapade man en rasstandard, och det här skedde i många fall på den tiden då raserna faktiskt uteslutande användes till det de ska användas till, som jakt, vallning, etc.

Så skrev man en rasstandard utifrån utseendet de hade då - och har avlat vidare på det. Det som är så ironiskt och synd, är att man idag avlat det utseendet in i absurdum. Titta exempelvis på en Amerikansk Cocker Spaniel. Var är det utseende funktionellt för en jakthund? Ingenstans, det är BARA funktionellt i utställningsringen. (Den vanliga valpköparen måste ju klippa bort all den där pälsen.)

Andra, och betydligt värre (cockerns päls är ju ändå bara att klippa bort) exempel är såklart Engelsk bulldogg, Mastino Napoletano, Basset Hound etc.
Jag tog upp det här (mycket mer extensivt än jag orkar skriva nu) för inte så länge sedan, här. Äldre inlägg här. (Har även skrivit en del om det på Zoonen, där jag heter Sagagojan, och Alltomhundar, där jag har samma namn som på Flashback.)

En annan intressant aspekt är ju när det bildas uppdelning inom en ras. Några tolkar standarden till "ju mer desto bättre" och då preimeras en ny typ av hund. Så medan de som är mer utställningsintresserade avlar fram en typ av hund som inte längre är lika lämpad för arete, fortsätter de som arbetar med hundarna att avla efter standarden. Vissa raser har klubbar där du kan ställa ut den arbetande och den bedöms efter standarden, ex siberian husky. Då ställer utställningsfolket för SKK och dragfolkket för polarhundsklubben. För andra raser, ex golden har de arbetande istället avlats på bara arbete och följer kanske inte heller standarden så bra längre. Där blir det så att jaktgolden kanske inte alls går att ställa ut och det är svårt att jaga med en showis. Sen finns det envisa uppfödare som jobbar efter både standard och arbete, såklart.

Ytterligare en uppdelning sker sedan när de med arbetande vill tävla i sitt arbete. Inte sällan blir det så att de meriterande tävlingarna inte riktigt liknar det naturliga arbetet. Ex igen då, med huskyn, så tävlar de flesta i sprint, medan rasen är framavlad för att jobba på långa distanser. De som går bäst i sprint är lite annorlunda byggda, och vips så har vi en 3:e typ.
Samma sak ser man ex på vallhundar, då vallproven på får går efter engelska regler, och de förhållandena har vi sällan får på i vårt land. En riktigt bra arbetande fårvallare måste tänka och jobba själv. Många tävlingsmoment kan då te sig konstiga, och ger kanske en avel med uppdelning på tävlingsvallare och bruksvallare.

Jag ställde ut min hund två gånger när hon var unghund, första gången för att jag tyckte det var spännande, och det var bra social träning för hunden. Andra gången var på rasspecialen, då var det jättekul att se så många hundar av samma ras och prata med deras ägare. Sedan slutade vi, för jag tyckte inte att själva ställandet var så roligt, och vi fick inte så bra resultat. Men jag tycker det är jätteroligt att åka på utställningar och titta och prata hund med andra intresserade.

#8  - Ja, och grejen är att de som extremtavlar inom utställningringen TROR att de avlar efter standarden, och TROR (vet, enligt dem själva) att utställningsvarianten är den korrekta typen, och därför bäst lämpad för att utföra arbetet som den var skapad för.

Men vi behöver bara titta på Basset hound. Långa öron som stänger för hörseln, hudveck som ska (!) falla ned över ögonen när hunden spårar (för att hunden bara ska fokusera på nosen), extremt korta ben så nosen hamnar närmare marken, jättemycket hud så om hunden fastnar i skogen ska den ha lättare att ta sig loss (???), men Basset-raserna som faktiskt ANVÄNDS till det ursprungliga syftet och inte som utställnings/sällskapshundar, som Basset Fauve de Bretagne, Basset Artesien de Normand osv. - de ser ju inte alls ut som den extremavlade Basset hounden!

#10 Oja, och de är noga med att de har rätt också. Deras hundar ser ju ut som domarna vill och det är inte bara en utställningslabbe-ägare som hävdat att deras utställningslabbar tar sig fram Precis lika lätt och smidigt och alltså kan göra ett precis lika bra jobb som en jaktlabbe under jakt… vilket säger sig självt att det inte stämmer, såna skillnader det är bara i kroppstypen, och därtill anses "springa och hämta en kastad boll" vara bevis nog att hunden kan apportera… jo jag tackar ja, snacka om att inte veta vad en apportör ska göra…

#10 Dom ska helst släpa buken i backen också !!! Vidrigt. Den fungerar överhuvudtaget inte i skogen längre. Finns inte ett dike som hunden kan ta sej över längre. Så den rasen är förstörd. Ett riktigt typexempel.