Avgränsa hela rummet då?
Sätt upp en grind så han inte kommer in.

Har han en egen plats att sova på..?
Pappas GD smög sig upp i soffan, men när hon fick egen bädd
(en madrass) slutade hon med det..

tänkte säga stäng dörren till vardagsrummet men det är ju klart att det kanske inte funkar om katten ligger där också..

min förra hund var okså en otrolig öögontjänare, hur lydig och duktig som helst när  man var med och skulle aldrig ens titta åt soffan när någon var i närheten, men det var ofta vi märkte på morgonen att soffkuddar var nerputtade, hundhår i soffan osv… :p

har inte de problemet me nuvarande hund (hon får va i soffan :) ) men ändå nyfiken jag med på om nån har tips hur man kan göra..!

- Sen har jag erfarenhet av att är hunden där den inte får vara tar man tag i halsbandet eller vad man nu får tag på och tar bort hunden. Man säger inget, fyar inte eller dylikt.
Bara helt sonika tar bort hunden och sen fortsätter man med sitt, utan att ge någon notis om hunden..

Funkade på två av våra hundar när vi skulle lära dem vilka soffor de fick sova på.
Det falls två soffor och de fick bara vara i den ena.

I det här fallet handlar det om att ta hunden på bar gärning enligt mig.

Låtsas försvinna ur rummet men stå "på vakt" (hunden ska verkligen tro att ni är försvunna, minsta misstanke om att ni är på lur lär han strunta i det). Lyckas ni vara osynliga och inte heller ge hunden känlsan av att vara iakttagen så är det bara att vänta på tillfället.

Så fort ni ser att han gör ansats till att hoppa upp i soffan, glatt ovetandes om dig bakom dörren, så gå raskt (bestämt, men inte stressat) fram och korrigera på det sätt ni brukar göra (alltså nej, usch eller vad ni brukar använda och vet att hunden förstår är "felordet") samtidigt som ni tar ner hunden ur soffan (ett halsband på hunden vore behändigt).

Förvisa gärna hunden till det ställe den ska sova på omedelbart. Alltså: fram till soffan, korrigera och ta ner hunden, kommendera hunden till sin plats.

Se till att kommendera hunden på ett sätt som den förstår så det inte blir något missförstånd eller förvirring där. Brukar ni peka på hundens bädd samtidigt som ni säger något, så gör så. Brukar ni gå fram till hundens bädd och klappa med handen på den, så gör det. Hela poängen är att hunden direkt ska gå till sin plats.

Så har vi gjort på två av våra hundar som hoppade upp i soffan så fort dom trodde att vi var utom synhåll. Tji fick dom!

Det kan behöva upprepas någon gång, eftersom hunden lär prova igen fast vänta lite längre och verkligen vara "säker" på att ni är försvunna. Det gäller att vara finurlig och tänka ut före hur ni ska göra. Hoppas det funkar för er! :)

Jo alltså, det går inte att avgränsa något rum eller stänga till vardagsrummet. Jag bor nämligen med en öppen planlösning så det är flera ingångar (som inte ens har dörrar) till vardagsrummet som är mittpunkten i hemmet. Det går alltså inte att gå till något rum utan att behöva gå genom vardagsrummet. Att stänga in honom i bara ett rum går inte heller för vi har möbler i alla rum och dessutom ganska små rum. Både han och katten behöver kunna röra sig fritt.

Och självklart har han en egen bädd! Han älskar sin bädd och ligger i den jämt. Han har en stor Bia-bädd (120X100 cm) med filtar, täcken, kuddar och mjukisdjur. Det är bara nu på det senaste han har börjat smyga upp i soffan.

Jag ska försöka att ta honom på bar gärning så ofta jag kan. Saken är den att han VET att han inte får vara i soffan. Jag behöver inte dra i halsband eller ens vara i samma rum för att få honom att gå ner. Om jag är i ett annat rum så hör jag om han går upp i soffan (han är ju inte precis den grasiösa Greyhound han tror han är  ). Då räcker det att jag knäpper med fingrarna och säger "gå ner". För att få honom att gå till sin bädd sen säger jag bara "gå å lägg dig".

De gångerna jag har tagit honom på bar gärning har det räckt att jag har tittat på honom så har han gått av soffan med skamsen blick.

Det är lustigt det där med ögontjänare. Annars är det ju katterna som är experter på det. Som min katt, han får inte vara på köksbordet. Men av någon mystisk anledning är duken på bordet alltid skrynklig och full av katthår. Mycket märkligt.

Tack för era svar och tips! Jag tror egentligen inte att problemet med min hund och soffan är så stort. Jag tror bara han försöker testa mig och tänja på gränserna. Men han har en ganska "vek" personlighet så jag tror (och hoppas) att han slutar med det snart.

Jag tror att jag gör som så att jag fortsätter att säga till honom om han gör det när jag ser. Sen kommer jag nog att lägga kompostgaller på soffan när han är ensam hemma, kanske även på natten. För jag kan ju lämna ett hörn fritt till gammelkatten.

Ett annat knep jag hört någon gång som man kan göra om hunden (eller katten) hoppar upp på ställe där den inte får vara (möbler, diskbänken osv) när man inte är där är att man riggar en fälla. Man ser då till att djuret i fråga inte ser när man sätter dit fällan. Så tar man något som skramlar eller låter mycket men som givetvis inte kan skada djuret. T.ex lätta grytlock, läskburkar med lite småsten i, en tamburin, plastmuggar osv. Så lägger man föremålen på kanten där djuret inte får hoppa upp. Man ska lägga det lite på kanten så att föremålet lätt trillar ner i golvet, väsnas och skrämmer djuret när det hoppar upp.

#5 Saken är ju den att han har lärt sig att oftast går det att komma upp i soffan, även om man bara får ligga i 5 minuter. När det dessutom inte blir mer än ett knäpp med fingrarna och ett "nej" från matte så är det ju helt klart värt det… :)

Det är därför jag tror att det är viktigt med att överraska honom. Han ska tro att han är helt ensam, ingen jäkel kan stoppa honom nu Men… plötsligt dyker matte ändå upp och drar ner honom i halsbandet. Även om du inte är elak så tror jag att det blir lite obehagligt eftersom det är något annorlunda som händer. Det är dock obehagligt på en lagom nivå, han blir knappast rädd för dig, men får troligtvis mer respekt för både dig och soffan.

#6 Hmm, men han lyder ju när jag knäpper med fingrarna och säger gå ner. Menar du att jag ska bli mer sträng? Höja rösten? Låta arg? Eller hur menar du?

#7 Vad jag menar är att det måste hända något oväntat. Han vet att det blir inte så mycket väsen, uppenbarligen är det en hund som inte bara suktar efter att lyda dig (missuppfatta inte, jag brukar även kalla det "hundar med lite bakom pannbenet"). Han gör det som är mest värt. Många hundar blir olyckliga så fort de märker att husse eller matte är missnöjd, men långt ifrån alla. Hundarna gör ju vad som är mest värt. Du behöver inte vara en sämre ägare/förare/ledare eller vad man väljer att kalla sig, för det :)

Det spelar antagligen ingen roll om du blir mer sträng, han slutar hoppa upp i soffan även om du är i ett annat rum - men han lär krypa upp där så fort han vet att han är ensam eller mitt i natten när han är säker på att du sover. Det är sådana tillfällen du ska överraska honom.

Jag brukar säga att hundarna ska tro att du som ägare alltid hänger dom över axeln och ser allt dom gör. Det är omöjligt rent praktiskt, men hundarna ska ha känslan av det. Annars blir de lätt ögontjänare :) Nu låter det som att mina hundar går och är rädd för att matte ska hoppa fram och ta dom, men så upplever jag absolut inte att de gör. De är helt enkelt inte olydiga, även om jag är borta.

Det gör vi hund med. Vi spärrar av så att hon bara kan vara i hallen och köket när vi åker iväg:) Då kommer hon inte åt soffa eller säng :D

#8 Okej, ja men jag ska försöka göra något överraskande nästa gång jag tar honom på bar gärning. Jag tvivlar inte en sekund på min roll som ledare och du har fel i att han skulle vara olydig eller inte vilja vara mig till lags.

Tvärt om faktiskt. Nemo är en ganska vek, känslig och lite osäker hund. Inte överdrivet rädd eller nervös men väldigt undergiven. Han är verkligen "min" hund, min skugga och jag är hans stora allt i livet. Han lyder minsta lilla vink jag gör, han påverkas väldigt lätt av hur jag mår och han "ber" alltid om tillåtelse av mig innan han gör nya saker. Han har väldigt sällan tagit egna initiativ (som han gjort nu med soffan) så det är nog därför jag funderar på det här. Det är liksom inte likt honom.

#10 Jag skrev att man inte måste vara en sämre ledare bara för att hunden är olydig när du inte ser, eller bara får ett argt ögonkast. Det är bara naturligt att hundarna gör vad som är mest värt - och i den här situationen verkar din hund tycka att det är värt att få ligga i soffan antingen när han är ensam i rummet eller "bara" får ett argt ögonkast eller "nej". Även om han i andra situationer bara vill vara dig till lags.

#10 vet inte om min ide är lysande men man kasnke kan prova att göra soffan obehaglig (nu menar jag inte att han ska bli rädd utan att det inte är bekvämt för honom)

man kasnke kan lägga en bressening uner en filt som låter konstigt när man går upp?

självklart inte en bra idee om du tror att din hund kommer bli rädd för det skall inte vara meningen, utan mera ett överaskningsmoment när han hoppas upp och du inte är hemma.

Obehagligheter, skrämseltaktiker och att aldrig riktigt veta när ägaren blir förbannad på en… *ryser*

Börja istället med att fundera på Varför din hund väljer soffan istället för sin bädd. Uppenbarligen väljer den ju soffan före bädden men av vilken anledning? Är den mjukare, varmare, svalare? Har han tidigare fått vara i soffan och har förknippat mycket positivt med den? Eller har han helt enkelt tråkigt och därför kopplat mer roligt (matte pratar med mig) med soffan än med sin bädd?

Jag skulle börja med att fundera på vad soffan har som inte bädden av, just för att det kan vara en sån lätt lösning på problemet.

Som någon nämnt tidigare så väljer ju hundarna vad som är mest värt. Dock måste du fråga dig själv - vill du att din hund, när den står vid soffan, väljer att inte hoppa upp för att 1. matte kommer bli arg på mig och det blir obehagligt, eller 2. bädden är mycket roligare än soffan?

Själv föredrar jag alternativ 2 och det av den enkla anledningen att Jag inte vill bli förknippad med några obehagskänslor, vilket händer i alternativ 1. Inte heller är alternativ 1 garanterat hållbart då det krävs att man varje gång hunden går upp kan ge den obehaget (alltså ryta till, säga ifrån, eller liknande). Och skulle man missa en gång så är det bara att börja om (soffan var ju belönande i sig).

Alternativ 1 fixar man lättast genom att först och främst se till att bädden Är bra i sig. Den har rätt material, mjukhet osv. Sen ser man till att koppla bädden med massa positiva grejer, som att det är där hunden alltid får tuggben, hunden får en godisbit då och då när den ligger där, man får varsågod till maten först när man är i bädden… osv. vad man nu kan tänka sig passar ens hund.

En plats som är bekväm i sig och dessutom kopplad med massa positiva saker kommer slå den neutrala soffan även när du inte kan vara med och övervaka! Hunden har positivare kopplingar till bädden och det oberoende av dig.

Sen har vi alternativ 3, som bygger på att du "hindrar" hunden genom att säga åt den att gå ned varje gång den har gått upp. Väldigt ohållbart då du måste vara närvarande och dessutom lätt hänt att hunden gör en lek av det = så fort det blir tråkigt så går jag upp i soffan för då rör matte på fläsket ;)

Alternativ 4 är att spärra av soffan eller liknande så hunden inte kan nå den = ingen möjlighet att försöka gå upp och alltså inget problem kvar.

Men som sagt - alternativ 2 är mitt bästa råd, om du inte vill att din hund ska koppla dig med det du behöver göra för att få ned din hund ur soffan.

En tnake på varför soffan föredras, kanske kan vara för att det är bekvämare med en möbel på ben, som kommer upp en bit från golvet. Kanske kan hunden få en egen soffa?

Nej jag vill såklart inte att min hund ska förknippa mig med obehag men som flockledare är det ens plikt och skyldighet att rätta, fostra, ta besluten och lära sin hund vad som är rätt och fel (inte bara dalta eller vara överdrivet pedagogisk eller förmänskliga hunden genom att ge den "mänskliga" känslor). Och utan att gå runt och vara rädd att hunden ska förknippa dig med obehag.

För givetvis kan hunden tycka det är obehagligt att man tillrättavisar den, men i vissa fall måste man det. Hunden kommer inte att förknippa dig med obehag för att du fostrar/tillrättavisar din hund. Se bara på hur flockar av t.ex. vargar fungerar. Du är flockledaren och hunden förknippar dig inte med obehag bara för att du gör det som en flockledare ska göra. Givetvis ska man aldrig någonsin använda någon form av våld eller gå för långt.

Men jag förstår principen med att göra bädden mer attraktiv än soffan och på så vis lösa problemet. 

Okej, nu ska vi se här…

1. Bädden. Hans bädd är det inget som helst fel på. Han har i hela sitt liv sovit i en Bia-bädd, han är rätt frusen av sig och älskar att bädda med täcken, filtar, kuddar och mjukisdjur. Får han ett ben/öra/godis eller hittar ett roligt mjukisdjur eller en mjuk vante går han direkt med det till sin bädd. Han har bädden i mitt sovrum så han är nära mig men har ändå uppsikt ut över vardagsrummet och altanen från sin plats. Han känner sig trygg och kan koppla av i sin bädd. Och det har aldrig hänt något i eller runt bädden som skulle kunna vara någon orsak till att han inte trivs i den längre.

2. Uttråkad eller för att få uppmärksamhet. Nemo är varken uttråkad eller understimulerad. Han får sin dagliga motion och varierande träning. Han är i exemplarisk form, bra hull och perfekt musklad. Vill han ha uppmärksamhet och gosa då kommer han helt enkelt till en och trycker huvudet under armen på en. Vill han leka så går han till sin leksakslåda, väljer någon sak och kommer med den till mig. Nemo är en gammal gubbskrutt. Han har inte så höga krav och sover rätt mycket.

3. Vad soffan har som är bättre än bädden? Hmm, nu har jag funderat lite.

-I de fall när jag inte är hemma kan det kanske vara så att han känner sig tryggare i soffa/säng där det doftar mig.

-Katten får vara i både sängar och soffor.

-Men sen slog det mig. Detta beteende har han visat nu den senaste veckan. Och för ca en vecka sedan tog jag fram en ren filt ur linneskåpet för jag frös. Jag tänkte inte på vilken filt utan bara tog en. Filten har legat kvar i soffan sedan dess. Och nu när jag gick för att se vilken det var, så var det faktiskt en filt som han vid något tillfälle haft i sin bädd. Kan det vara så lätt?

Så jag har lagt båda filtarna som låg i soffan i tvätten så får vi se om det blir bättre.

#14 Nemo skulle älska att ha en egen soffa. Men det har vi tyvärr inte plats till.

Tack igen för era tips!

#15 Riktigt bra skrivet, jag tror vi delar synen på hundar rätt så bra.

Angående filten så kan det säkert vara så enkelt. Hoppas det löser sig :-)

#15 "Se bara på hur flockar av t.ex. vargar fungerar." Hur menar du att flockar av vargar fungerar? Syftar du till forskning av vilda vargflockar, eller syftar du till forskningen av vargar i hägn?

I hägn lever vargar ihopsatta efter vad djurparker od anser passar. Det kan vara en grupp bröder och sen en grupp obesläktade systrar, tex. De har brist på resurser, och då uppkommer en rangordning. Denna rangordning är för det första alltid artbunden, och sedan finns det en för varje kön.

I det vilda består en vargflock av en familj. Mamma (tidigare kallad alfahonan), pappa (tidigare kallad alfahanen) och deras barn. Ungarna stannar ofta kvar till de är 1-4 år gamla (i områden med lite varg och goda förutsättninger att bilda gete revir flyttar de tidigare, i vargtäta områden stannar de längre) så att de hinner lära sig jakt och annat de behöver. De hjälper sina föräldrar att ta hand om småsyskonen, uppfostran och lek. Tikarna får öva inann de får egna valpar, och genom skendräktighenet kan de tom hjälpa till med mjölk, om det skulle behövas.

Mamma och pappa varg är alltså inga flocklerade, utan föräldrar, som ska lära sina ungar att klara sig. Ser man sig själv som förälder/lärare till sin hund, istället för som flockledare, tror jag att man har förutsättning att få en bättre relation med sin hund.

#15 Hoho jaja, tänk om det var så enkelt! Men faktum är att Om du har varit på plats samtidigt som ett obehag så Kan hunden förknippa dig med obehaget. Och inte Måste man ta till något obehag alls - det går utmärkt att få sin hund dit man vill utan att förbjuda eller hindra den, helt utan att tillföra något obehag för att få slut på ett beteende.

Och det är varken daltande eller att förmänskliga något utan bara simpla grundläggande inlärningsprinciper :)

För att återgå till problemet - Ja, det kan vara precis så enkelt. Trots att filten är tvättad kan det ju finnas spår kvar av honom som han känner och annars känner han igen filtens material eller liknande. Och lägger du den i soffan och beteendet dyker upp först efter det att du lagt den där så har det garanterat med varandra att göra.

#17 Helt rätt!

Och dessutom - hundar och vargar har varit åtskiljda i flera tusentals år = stora skillnader, speciellt då hundarna selekterats för att ty sig till oss människor och funka med en helt annan art, till skillnad från vargarna.

Så vad säger att vargars sätt att hantera varandra skulle funka på våra hundar? Hundar som dessutom läser av oss på ett helt annat sätt än vad vargar gör - och alltså kommer läsa in mer av våra "varg-korrigeringar" än vad vargarna skulle göra.

Och utöver det - Om vi människor faktiskt Har kunskap om hur inlärning funkar och alltså ett rejält övertag(iaf medvetet, omedvetet är vi nog på samma nivå) över hundarna/vargarna själva - varför bete sig som "ett djur" då? Och dessutom som rangordnade vargar, stackarna.

Hundar kan mycket enkelt sammanknippa obehag med något annat de hör/ser samtidigt.

Vidar är skotträdd, och är därför rädd för fotboll och kyrkklockor. Låter det knäppt? Nej, inte ett dugg, för allt bottnar i hans skotträdsla. Hundar kan länka samman ett obehag, som tex kanonen på medeltidsmarknaden, där de ringer i en klocka före. De ringer i klockan 50 gånger varje dag, men 2 av gångerna skjuter de kanonen. Att vi sen alltid går iväg, så att kanonen knappt hörs, och att klockan inte borde höras, spelar ingen roll.
Han är rädd för hockeyspelare när de tränar, för pucken smäller i sargen. Därför är barn på isen oxå farliga, även om de inte har puck och klubbor. Fotbollen då? Jo fotbollspelare skriker och lever om på samma vis som vuxna hockeyspelare. För Vidar är bara rädd för vuxna fotbollsträningar och matcher.

Kikar vi vidare på det där med rang: Eftersom en rangordning bara uppstår då djur saknar resurser, så måste en hund siom har ett behov av rangordning och en ledare, må dåligt, dvs sakna resurser. Ytterligare ett steg på det är att rangordning enligt forskning alltid är artbunden, alltså kan vi inte vara ranghöga över en annan art. Även om vi nu skulle kunna det, så gäller det att ha en hund av samma kön, då rangordningen alltid är könsbunden.

Nej, nu ska jag sluta skriva om det. För det handlar inte om rang ed att han sover i soffan. Av någon anledning, troligen filtrelaterat, finner han soffan tillåten. Lägg ett kompostgaller påänden han använt sig av någon natt. Sen jobbar du igen på att hans säng ska vara toppen, och håll en tumme.

Men jösses, är ni ute efter tjaffs eller? Jag vill helst inte ha en massa tjaffs i min tråd.

#17 Jag menar att flockar av vargar och flockar av de alldra flesta djurslag som lever i grupp (i det vilda) har någon form av ledare (hona eller hane spelar ingen roll). Rangordning finns bland nästan alla flocklevande arter, allt från bi, höns, vargar och människor.

Allt det du skriver Vattnadal vet jag redan sedan länge. Du säger att vargarna är föräldrar och inte flockledare. För mig är det precis samma sak. Om man nu ska dra det till sin spets så är jag flockledaren i min familj. Min dotter ska lyda mig och det är min uppgift som flockledare att fostra mitt barn och förbereda henne för vuxenlivet. Och detsamma gäller min hund. Min hund är i allra högsta grad en högt älskad familjemedlem. Men han vet sin plats i rangordningen i vårt hem. I vårt hem är jag ledaren, min dotter på andra plats och sedan Nemo. Precis som det skulle ha gått till i någon typ av djurflock ute i naturen.

#18 Vänligen lägg ner besserwissertonen med ditt "hoho jaja". Vi må ha olika åsikter, kunskaper, utbildningar och erfarenheter men du får diskutera sansat och respektera mina åsikter utan att nedvärdera dem.

Jag håller med dig till fullo att man inte ska/behöver ge hunden någon smärta eller obehag för att få den att göra som man vill. Jag själv anammar i största möjliga mån att uppfostra hunden (och min dotter) med att ignorera felaktigt beteende och belöna rätt beteende. Men ibland måste man tillrättavis sin hund genom en strängare tillsägning eller att t.ex. bära hunden till rätt ställe, eller vad det nu kan tänkas handla om.

Det jag menar är att om du som flockledare gör tillrättavisningar på rätt sätt så kommer hunden aldrig att förknippa obehaget med dig. Om du däremot skulle börja slå din hund för att få den att lyda, ja då kan hunden börja förknippa dig med obehag.

Enligt mig är förbud, gränser, att vara konsekvent och att ha regler en oumbärlig del i att framgångsrikt uppfostra en hund (och barn också). Är man en trygg, fast, konsekvent, kärleksfull och rättvis ledare/förälder, belönar/berömmer vid rätt tillfälle osv så är man en bra flockledare/förälder.

Och jo jag förstår även vad du menar med att om hunden upplever något obehag när du är där, att den då förknippar DIG med obehaget. Men enligt mig är det väldigt ovanligt. Hunden är mycket godtrogen och nästan lite naiv. Så om du visar hunden att det som en gång skrämde honom inte är någon fara, då ska han lita på det.

Men jag har tagit åt mig av tipset att göra Nemos bädd mer attraktiv. Jag ska lägga dit fler filtar och kuddar, samt att bara ha filten i soffan när jag använder den.

Så, inga sura miner nu.

Jag lovar att skriva och berätta hur det går här.

#21 Jag är ute efter en trevlig diskussion, och att faktiskt upplysa om att modern forskning visar att rangordning inte finns, i en sund miljö där det inte är resursbrist.

Dominans kan finnas, i situationer där det är en konflikt över en resurs (mat, partner, bästa platsen ed) som två vill ha, kommer den som vill ha resursen mest och är beredd att offra mest att få den. Dock är detta endast tillfälligt, och över just den resursen, alltså inget bestående.

Klipper några rader ur atrikeln "Den missuppfattade dominansen":

Rowell gick så långt, att hon i en senare artikel skrev att en strikt rangordning är ett sjukdomssymptom, ett tecken på att flocken inte lever i naturlig harmoni. Detta grundade hon bl a på det faktum, att obduktioner av apor som vistats i flockar i fångenskap visade att ranglåga djur ofta hade sjukliga förändringar, troligen förorsakade av långvarig stress, tex. binjureförstoring, magsårsliknande förändringar mm.

#21

"#18 Vänligen lägg ner besserwissertonen med ditt "hoho jaja". Vi må ha olika åsikter, kunskaper, utbildningar och erfarenheter men du får diskutera sansat och respektera mina åsikter utan att nedvärdera dem."

Nu tror jag minsann att du läser in egna tycken, det enda jag har sagt är "hoho jaja, tänkt om det var så enkelt!". Ingen "besserwisserton", inget nedvärderande. Bara en simpel tanke från min sida - Tänk om det vore så enkelt! Tänk om hunden inte räknat in föraren när något tråkigt hände…

Jag håller med dig till fullo att man inte ska/behöver ge hunden någon smärta eller obehag för att få den att göra som man vill. Jag själv anammar i största möjliga mån att uppfostra hunden (och min dotter) med att ignorera felaktigt beteende och belöna rätt beteende. Men ibland måste man tillrättavis sin hund genom en strängare tillsägning eller att t.ex. bära hunden till rätt ställe, eller vad det nu kan tänkas handla om.

Jaså, Måste man? Själv har jag då aldrig behövt ens tillrättavisa min hund - jag jobbar inte så. Och trots det, trots detta "måste" så gör de som de ska…

Det jag menar är att om du som flockledare gör tillrättavisningar på rätt sätt så kommer hunden aldrig att förknippa obehaget med dig. Om du däremot skulle börja slå din hund för att få den att lyda, ja då kan hunden börja förknippa dig med obehag.

Och Var skulle skillnaden vara? Ett obehag är ett obehag, oavsett i vilken form man själv anser att det är. Och dessutom är det hunden som avgör när det blir ett obehag. OM hunden upplever något Obehagligt så Kan den utan problem koppla det till föraren, eller egentligen varsomhelst i den situationen. Och det oavsett om man "som flockledare" gör något eller inte.

Och dessutom - jobbar man mycket med obehag (oavsett om man gör det som flockledare eller inte) så kommer man själv som förare att vara en fast del av situationen, som i övrigt skiljer sig i hemmet, tid, ute, med hund, med annan hund, med köttbit, eller var man nu använder obehagen. Omgivningen förändras, men utför man massa obehag för sin hund och själv alltid är där - ja gissa vad som blir den röda tråden i sammanhanget, och hur snabbt förarens värde sjunker.

Man kan skapa Precis samma regler genom att belöna rätt som att straffa fel. Varför välja den sida som kommer med undvikande, passivitet, avståndstagande osv?

#22 Jag tycker att detta samtalsämnet är oerhört intressant! Enligt mig så är rangordning en naturlighet inom alla flocklevande arter (det behöver inte innebära något med dominans eller att de ranglåga mår dåligt) så jag tror inte alls på det du nämner om att modern forskning visar motsatsen.

Självklart kan rangordningen vara onormal eller skada de svagare individerna men då handlar det om extrema fall där det inte är som det ska, t.ex. djur i bur som inte får den stimulans de behöver. En normal välmående flock som har en bra ledare och en tydlig rangordning där alla har sin plats är det som är naturligt. Att flockar är oharmoniska och inte fungerar som de ska i fångenskap är ju självklart. Det är ju inte naturligt för djur att hållas i fångenskap.

Men givetvis är det spännande att läsa nya infallsvinklar. Så tack för länktipset!

#24 Visst kan forskning tolkas olika, men då väldigt mycket av all forskning har gjorts på djur i fångenskap, så blir det felaktigt. I fångenskap FINNS rangordning, pga resursbrist. I det vilda finns det nästan inget som tyder på det. Dock tror jag att forskare TOLKAT mycket som rangordning, för att alla är så hjärntvättade på det.

Nu är inte hundar vargar, så man ska inte titta för mycket på dem, egentligen. Det bästa är att titta på våra hundar, och försöka förstå dem. Vi har 12, och ser ingen rangordning alls hos dem. De har olika uppgifter i gruppen, utan tvekan.
Vår tik på 3 år är "morsan", var det från ett års ålder, trots äldre tikar här. Hon har nu valpar på nästan ett år, 4 bor kvar hemma. Tikarna tuktades en aning när de löpte, en av dem som är skendräktig (och är en aaaaning för lik sin mor till det mesta), kan fortfaranade tuktas en aning. Detta är inte pga rang, utan för att i det vilda skulle mamman ha hållit tikarna en aning låga, för att de inte skulle få parningsdrifter vid första löpet och flytta, utan stanna en säsong till och hjälpa till med jakt od.
Sen är Vidar "farsan", fast bara när det passar honom. Ego är en larmare, Ubbe hänger på honom. Gissar att Ubbe kan bli en försvarare när han blir mer vuxen, då han är större och tyngre.

Enligt gamla rön har du rätt, där ansåg man att man i en flock har du en ledarhane och en ledarhona, och att alla hanar under alfahanen har en strikt rangordning, och att alla honor under alfahonan har en egen strikt rangordning, men att dessa aldrig blandas.
Denna rangordning är även artbunden, och därför kan inte en kvinna vara ranghög över sin hanhund, då de är olka kön och olkia arter.

Sen säger modern forskning, av djur i det vilda, att rangordningar bara finns i resursbrist. Här kommer en länk till en liten film, som förklarar lite om varför alfa är fel. dr David Mech är en världens ledande varforskare, någon att lyssna på, anser jag.