Jag tycker absolut att hunden ska andvändas det den är gjord för. Jag som har schapendoes har på alla våra hundar inofficielt anlagsprov inom vallning.
Jag tycker också man ska välja hund efter det man vill ha ut av hunden. Tillexempel en vallhund  som oftast går under arbetande. Retriver raser som går under jakt. Sällskap hund till sällskaphund osv. Men alla hundar tycker fortfarande om att jobba med någonting.

Jag skulle personligen inte skaffa en border collie, working kelpie eller schäfer då jag redan vet nu att jag aldrig har den tiden att valla med bordern eller working kelpien. Och har inte intresset att hålla på med bruks eller kunna aktivera den som jag tycker den ska få. ( Tycker det är djurplågeri att ha en hund som inte får ut sin energi på det den är gjord för)
Och på ta om Schäfern tycker jag det är synd att den inte håller på med det den är avlad från början till att göra.
Men har personligen träffar ett par schäfrar som får valla och har fortfarande vallinstinkten kvar.

Jag tycker också man ska testa det hunden är gjord för. Alla hundar har inte den instinkten och då ska man ju självklart inte bli tvingad att hålla på med det.

Den lilla tid som schäfern var en vallhund/herdehund var inte mycket att befästa, jag skulle tro att majoriteten av rasens historia är egentligen som bruks/tjänst.

Så länge som tjänste/polishundar har funnits så har schäfern använts.

Ang. APBT så är det en ras fortfarande avlad för sitt syfte, så det är kanske en klen jämförelse…(?) Rasens syfte har inte heller något med att göra om den är farlig/olämplig.

Samma gäller KO som fortfarande är en utpräglad herdehund med en naturlig misstänksamhet mot främlingar, det finns enstöriga människor som älskar rasen för vad den är, det finns dom som inte fattar vad dom skaffar och sabbar rasens rykte.

aserna skall i huvudsak brukas till vad dom är bäst för, men för den sakens skull så kan man ju ge dom andra uppgifter, alla hundar passar inte alla människor.

#0 Det var en mycket intressant tråd du skapat.

Jag tycker absolut inte man ska förändra egenskaperna hos olika raser. Vi får rätta oss efter hundens egenskaper. Men finns det agressiva raser kan man ju avla bort det i möjligaste mån för hundens eget bästa.

 Vi avlar på en ursvensk ras. Rasklubben har bestämmt att den enbart ska vara "trädskällare". Från ursprunget var den allround jagande. Så får den även vara hos oss. Den är ställande och jagar både vildsvin ,älg, björn mm. Så det här har jag reagerat kraftigt mot. En ursvensk ras ska man väl bevara i stället.

#2 Jovisst men som sagt en jämförelse med bakgrunden att det finns vissa som anser att TEX vallbeteendet i schäfern är bortavlat medans man även anser att "den farliga kamplusten" i en APBT inte går att få bort. (Inte min åsikt, jag vet bättre men den är tyvärr väldigt vanlig) Jag menar att man kan höra från en någon som har en border collie som soffhund (no offense och en generalisering, jag vet) att en APBT inte "passar in i samhället". Då undar jag hur dom tänker där?! Jag menar inte att syftet på något sätt gör hunden farlig/olämplig men pga att rasen har använts/tyvärr används till kamp så är den direkt farlig, det är mångas åsikt och därav = syftet gör hunden olämplig/farlig. Inte min åsikt men många andras.

#3 Kul :) Låter mycket vettigt tycker jag. Ibland är det väl så att många blint litar på rasklubbens rekommendationer och krav. Det är så extremt viktigt att vi har dessa men tyvärr så finns det dom som vill utveckla rasen på "sitt sätt" och det kan väl vara en av orsakerna till att man ofta avlar med den "perfekta rastypen" fastän att det avelsdjuret kanske har ett fel som man vet kommer föras vidare oavsett om det gäller sjukdomar, exteriör eller syfte.

#4 kamplusten är inte vad som gör en hund farlig, inte heller är en brukad kamphund någon samhällsfara om man inte låter den komma åt andra hundar men det är en annan diskussion baserad på folks okunskap.

I en utpräglad ras som fortfarande avlas för sitt syfte och har så gjorts i hela rasens historia så går det inte att aktivt få bort egenskaper på bara några generationer, där kommer miljön in, man kan mer eller mindre lyckat försöka träna bort eller hämma egenskaper och beteenden som är oönskade, men för den sakens skull så är dom ju inte "borta" för att man lyckas.

Du kan med lätthet få en arbetande hund tänkt till en uppgift att utföra en helt annan uppgift än vad den är tänkt till, men att sätta en arbetande hund till att helt plötsligt göra ingenting är mindre lyckat om du ser min poäng.

En hund av en arbetande ras som nöjer sig med ett sällskapsliv har antingen ett aktivt sällskapsliv eller är helt enkelt en individ som trivs med ett mindre aktivt liv, för alla rashundar kommer ju inte ur en och samma form, dom är ju individer.

#5 Håller helt med dig! Men tyvärr så är det kamplusten som anses vara det farliga i tex APBT och som du säger så beror det på folks okunskap.

Intressant tråd. Poppar upp massor med tankar och ska försöka sammanfatta dem, hoppas det inte blir för rörigt.

Det har ju alltid funnits raser som försvunnit, givetvis av många, många anledningar men bland annat för att det inte längre funnits använding för den typen av hund. Så är det till viss del idag och så kommer det fortsätta, mer och mer i framtiden tror jag. Frågan är ju vad som är bäst för en "hotad" ras, att låta den dö ut eller försöka hitta nya användingsområden?

Det finns massor med exempel på raser som från början använts till ett ändamål, för att med tiden gått över till en annan funktion. Vi människor anpassar oss efter förändringar i samhället och vi förändrar användningsområdena för "våra" djur. I första hand ska vi anpassa oss efter hundrasen ifråga. När det gäller de (utpräglade) raser som det finns god plats för att låta utöva sina specifika uppgifter, tycker jag absolut att man ska göra allt för att bevara rasens egenskaper och absolut inte försöka avla bort dem.

Men, sedan finns det å ena sidan raser som ursprungligen är ämnade för en uppgift men som kanske kan vara likvärdigt nöjd med en annan uppgift. Med det inte sagt att man då för den skull ska avla bort egenskaperna, men egenskaperna hos rasen kanske passar sig för något annat med? Och å den andra sidan dessa raser som från början haft en specifik uppgift som det inte längre finns behov av. Exempelvis otterhound som var nära att försvinna när uttern fridlystes men räddades av entustiaster och blev någon typ av familjehund istället. Har ingen aning om hur den eller andra raser som varit i samma situation utvecklats och om det var rätt eller fel att "ändra" på dem, men det är i de här banorna jag börjar fundera när jag tänker på huvudinlägget.

Kanske lite OT nu, men alla drivande jakthundsraser kommer med all sannolikhet att försvinna inom snar framtid. Och de är oftast de friskaste raserna. Att dom kommer försvinna ser vi redan nu på grund av nuvarande rovdjurspolitik. Efterfrågan minskar stadigt hela tiden. Vi håller just nu på att lägga ner aveln på ena stövarrasen som är väldigt liten här i sverige och även i sitt ursprungsland. Frisk, sund och en underbar mentalitet.

Klart att det går att genom avel tona ner vissa egenskaper, men det tar väldigt lång tid. Min gamla schäfer visade t ex upp vallningsegenskaper på den tiden vi hade får som rymde. Om vi tar kampinstinkt så är det en grundläggande egenskap hos hunden som kommer att vara svår att tona ner ordentligt. Och det vill vi kanske inte heller göra.

Använda hund till det de är till för eller inte? Beror på. Jag tycker det är synd att inte låta en Border Collie få valla t ex, men hur många Golden Retrieverägare  jagar sjöfågel och använder sina hundar som apportörer? Detta var bara två exempel. Vissa raser har redan tappat sin ursprungliga användning men det är accepterat, och de har fått en ny roll.

#9 Det finns väl ganska mycket jaktretrievrar(?)

Det är ju ytterligare ett exempel, dom flesta bruksraser och även retrievrar har ju blivit uppdelade i arbetande och utställningslinjer.

Allt beror på rasen.

Raser som har ett fungerande användningsområde - finns ingen anledning att försöka avla bort egenskaper som tillhör en ras som används till något. Draghundar ska dra och vilja dra, apporterande ska vilja apportera och kunna apportera…osv. osv. Alla egenskaper i hunden är ju det som gör den till den ras den är, inte bara utsidan alltså. En sällskapshund i labbekostym är alltså bara skit i mina ögon. Ett misslyckande, utan tvekan. Att avla bort egenskaper ur en ras, utan att detta är ett gemensamt beslut, är att skita ner rasen, få den att framstå som något den inte är, och dessutom inte hållbart. Dessa sällskapslabbar utan apporteringslust kommer ge problem för både deras köpare som aldrig kan vara hundra på att hunden inte kommer vilja apportera, och andra köpare som kan få en hund som inte vill apportera trots att ägaren önskat det. Allt för att detta skit kommer in i avlen, främst när man ska ha in nytt blod. Det går ju i blodet och tar lång tid att få bort helt.

Raser som har ett utdöende/utdött användningsområde - t.ex. dalmatinerns hästvagnshäng eller berner sennens mjölkkannedragande. Inget vi idag har någon nytta av, kanske för skojs skull, men inte för att kunna få vår vardag att gå ihop.
Där har man väl, som jag ser det, egentligen två val. Antingen så låter man rasen dö ut, eller så gör man om rasen, bevarar de bra egenskaperna och avlar bort de mindre nödvändiga.

Raser med flera användningsområden - där är det ju så, som med allt annat, att lägger man vikt vid ett område så kommer chansen för bra avkommor inom detta område att öka, än om man "blandar vilt", samtidigt som man bör blanda då och då och så gott som möjligt försöka få till en lagom balans.

Raser som man av någon anledning gör om - t.ex. alla dessa utställningsvarianter av arbetande hundar. Vill man ha en hund med "det utseendet men inte dens fulla innehåll" så låt bli den ursprungliga rasen! Skapa istället denna variant utanför, som en egen ras. Så slipper man varandras "skit". Varför inte följa rasstandarden liksom?

Raser där man vill ha förändringar - vilket egentligen handlar om rasstandarden. Tycker man att kroppen inte längre är anpassad för arbetet så bör man väl gå genom rasklubben och försöka få igenom en förändring istället för att klaga i sin ensamhet och skapa "felaktigheter" som kommer smutsa ner resten av rasen.

En hund som inte arbetas med det den är skapt för, på grund av avel eller ägare, är skit och åter skit i mina ögon. Jag har aldrig förstått mig på dessa - "ja men labben är ju en bra familjehund, och ta en utställningslabbe så slipper du jakten!". Labben apporterar, vill man ha en labbe som familjehund också får man allt se till att den får apportera. Fixar man inte det så ser man sig om efter en annan ras, istället för att komma och klaga över att "åh han är så jobbig och ska bara bära skor hela tiden och han drar och är aldrig stilla"(klart fall av utst.labbe som fått större andel apporteringslust än sina förfäder) eller springa omkring och vara stolt över en labbe som "är så fin och lugn, han bär aldrig något utan vill helst ligga på soffan. Ingenting kan han heller!"(klart fall av en "lyckad" sällskapshund, eller totalmisslyckad labbe) och skita ner rasens rykte för oss övriga där favoriten alltid är - "nämen vadå, det där är väl ingen labbe? Han är ju så smidig i kroppen och jättepigg och smart, inte alls så där lat och lam som de brukar vara" (ska man skratta eller gråta?).

Kort och gott - kan man använda rasen så gör man det, kan man det inte så låter man antingen bli eller så ändrar man rasens syfte. Vill man ändå förändra en fungerande ras, ändra rasstandard för hela rasen eller skapa en ny ras.

Jag har funderat i lite samma banor som #7.
Lite känner jag att det är nödvändigt för raserna att anpassas efter förändringarna i våra liv, och i samhället. dom allra flesta hundarna idag lever ju som familjehundar (fast med mer eller mindre aktivering/träning) och hur många har idag egentligen behov av en renavlad vall eller vakthund (som exempel), till just det - och endast det, den är avlad för. Fast samtidigt så tycker jag som många andra tt rserna ska bevaras som dom är, så mycket det är möjligt.

#12 Finns fortfarande många som har användning av dessa egenskaper, men populationen inom många raser är ofta alldeles för stor - just för att man väljer att "försöka ersätta" det den är gjord för, trots att det många gånger inte följer rasstandard. Och då har man två val - antingen ändra rasstandarden eller göra en ny ras ur rasen. Eller skita i att skaffa sig en vallhund om man inte ska valla. Och ska man promt ha en ändå så bör man rikta in sig på någon av de udda linjerna, så man inte får så kraftiga egenskaper(eller iaf minskar risken för det). Även om det mest är snällt mot individen i fråga - inte för rasen i sin helhet!

Varför göra BCn till sällskapshund? Den kan ju fortfarande valla, och har möjligheten. Varför göra labben till sällskapshund? Den kan fortfarande apportera och har möjligheten.

Sen kommer dessa raser som saknar syfte i vårt liv, mammutjagande hundar (extremexempel här) har man liksom ingen användning av och då är det naturligt att göra om rasen till något liknande eller lägga ner den.

#4 ang. schäfern och APBT, eller för den delen KO - där är ju skillnaden att schäfern avlats mot brukshund under en längre tid, och visst, lite vall kan nog finnas kvar men över lag är det en brukshund. APBT och KO är däremot mer eller mindre aktuella i sitt ursprung, och det gör att det dem var för bara några år sen har större chans att bryta ut nu än det har för schäfern(beroende på hur man avlat alltså, avlar man stenhårt på vallschäfrar i hundra år så är de nog ganska vallvilliga). Det är bara korkat att säga att lugna KO-föräldrar kommer ge likasinnade valpar, alltså socialt fungerade och inget av de egenskaper den ska besitta, när mor- och farföräldrarna hade dem egenskaperna.

#9 Låter man inte sin golden apportera har man valt helt fel ras, och har man fått tag på en golden som inte vill/kan apportera har aveln misslyckats rejält eller så har medvetna fel gjorts.

---

Ett tvång på arbetsprov för att kunna använda sin hund till avel vore verkligen det optimala. En hund ska ju kunna användas till det den är skapt för och besitta rätt egenskaper, om det så är en sällskapshund. Utsida, insida och hälsa. Varför hoppa över en eller förändra och förstöra rasen?
Sen väljer man väl ("tyvärr") själv om och hur pass mycket man vill arbeta med sin hund, men jag anser att man ska ge hunden möjlighet, iaf testa på det, även om man inte ska avla.

#13 det är det jag menar, sålänge det finns tillräckligt stort behov av hundar med dom egenskaperna så ska man absolut fortsätta avla på det den är menad. Men jag har ärligt talat inte koll på hur många som faktiskt har behov av vallhundar, utan tog det bara som exempel

Jag tycker man ska jobba för att raserna ska hålla till sin ursprungliga uppgift om det är möjligt för rasen att utföra de arbetet i dagens läge.

Min lapska vallhund kommer att få utföra renvallarprov när han är mogen för de. Jag tycker det är viktigt som valpköpare att man vill samarbeta med aveln och att hundarna ska hålla och inte vekna av.

Det finns inte renvallarjobb så de räcker för alla lapska att jobba som renhund. Skulle man ha dem enbart som renhund skulle de riskera att försvinna som de nästan en gång gjort, men jag tycker det är viktigt att rasen håller för sitt ursprungsjobb.

Varför köpa hundar som avlas fram där man skiter i rasens ursprung..man köper en suddig kopia bara för att just den rasen vill man ha. Varför inte köpa ett bra exemplar av en ras som passar ens behov och de man är beredd att utföra med hunden.

Vill poängtera att Shäfern aldrig varit en vallhund, den har varit en herdehund, i den mån den vallade så var det sk linjevallning, dvs agerade levande staket.

risken, om man inte ser till rasernas ursprungssyfte är väl att vi får en massa hundar med olika utseenden som inte duger till någon egentlig träning upp i nivåer. jag ser bara Dobermann som ett kanonbra exempel. ursprungligen är det en brukshund, liksom Schäfer, men nu duger den till väldigt lite eftersom aveln inte inriktat sig på att behålla den ursprunliga arbetsandan (till förljd av ett högt tryck från personer som inte ställer krav på uppfördningen utan bara vill ha en fin dobermann). det vi fick iställer var en nervös hundras, som har svårt att klara trycket och därför inte alls lämpar sig i den mesta bruksträningen längre än på ammatörnivå. vill vi verkligen att att det mesta våra hundraser ska prestera är max vardagslydnad och agillity på hobbynivå på baksidan i trädgården? och varför ska alla ha rätt till alla hundraser? varför ska vi sällskapsavla BC bara för att svenson vill ha en fin lättlärd svartvit hund att promenera ner för gatan med? och måhända att vissa raser kommer försvinna till följd av ett minskat intresse, men vad är egentligen bäst? att den försvinner för att det inte finns någon användning, eller att den förstörs ner till obrukbarhet bara för att den ska existera? oavsett är rasen borta och arbetet att få tillbaks den kommer vara mångdubbla det det tog att bryta ner den.

Som några redan skrivit så är det ju många arbeten som hundarna en gång utfört som inte längre existerar. Så på så sätt måste vi ju anpassa raserna efter efterfrågan på jobb. Men samtidigt så har vi ju fortfarande många jobb kvar för hundarna, även om sällskapsbiten tillkommit i mkt större utsträckning än förr.

Vi behöver ju fortfarande våra hundar i jakt, vakt, vall, kamp, bruks och väktare/polisiärt. Och inte att förglömma de otroligt viktiga bitarna som service och terapihund.

Jag anser ju att vi fortfarande behöver avla fram specifika raser för specifika ändamål. Sen kommer ju ändamålen ändras med tiden.

Schäfern som är "min" ras är ju en vallhund i grund och botten. Används fortfarande som det, även om det mest är i Tyskland. Men den är ju ingen renodlad vallare som tex border collien. Schäfern är ju linjevallare och det skiljer sig enormt jämfört med tex b.cns sätt att valla. Här kommer ett klipp från en schäfer som vallar.

http://www.youtube.com/watch?v=yga3Yiim1E0