Lillebror
Fastän det är 2år och nästan 4månader sedan han fick avlivas så kan jag knappt tänka på honom utan att ögonen tåras… så sent som i förmiddags när jag och min syster och svägerska satt och snackade om snö så kunde jag inte låta bli att tänka på min drull som absolut älskade snö… ögonen började tåras och jag kunde inte prata utan det grötade ihop sig i halsen. Min syster tittade oförstående på mig och frågade med ömhet i rösten om hur det var med mig, men jag var på väg att börja gråta för det. Man känner sig så liten och nästan töntig… man borde ju ha gått vidare nu!
Lillebror var en stoor blandrashund, han fick avlivas på grund av en akut hjärnblödning som förlamade honom helt - bara ett halvår innan han skulle bli 7år. Vi hade verkligen en kontakt som jag inte trodde man kunde ha till ett djur.. och jag tvekar stort på att det någonsin lär finnas en ny sådan igen.
(inte den bästa bilden på honom, men ändå min goding bara någon månad innan fick lämna)
Beklagar sorgen.
Det är inte lätt att gå vidare när våra älskade lämnar oss. Förlorade min första katt när han var 7 år för ca 1½ år sen. Saknar honom jättemycket. Kan inte heller prata om honom utan att gråta. Börjar nästan nu.
Det finns inga lagar och regler för när man ska ha gått vidare. Jag personlig tror dock att det är svårare när de inte är gamla.
Styrkekramar till dig.
Kram
Karin
Tack, det värmer. 
En sak som säkerligen gör sitt till saken också är att det hände så snabbt att man inte riktigt hann greppa det… vi följde våra dagliga rutiner och ett, tu tre blev han dålig. Vi vaknade, gick ut och satte honom i trädgården, åt frukost (tog max 15min att äta) och sen kopplade jag honom för att gå vår promenad… då han börjar halta. Trodde först att det bara handlade om att han legat på benet så det typ sov, eller att han gjort sig illa sedan gårdage när han lekt vilt med en yngre tik, men ju längre vi gick ju mer svek hans kropp honom och tillslut la han sig helt ner och började flämta nervöst och pep. Fick hjälp att bära hem honom och när vi ringde veterinären och hon sa att det lät som en hjärnblödning så kunde inte någon hålla tårarna tillbaks… så fort jag försvann från honom började han pipa (gråta) och iom att vi eg skulle ut på promenad för att göra behov så kunde han tillslut inte hålla tillbaks och gjorde på sig… och jag tror aldrig att jag sett en hund skämmas så fruktansvärt som han gjorde då 
. När vi kom till veterinären var han helt förlamad och hade knappt något tryck så hon kunde sätta sprutan. Det var så ofattbart…
Fy, blir alldeles tårögd när jag läser om Lillebror 
Man kan inte säga att sorgen ska läka si eller så fort, utan det tar den tiden det tar… Läker helt gör det aldrig, men det blir lättare med tiden.
Beklagar verkligen din förlust!
~Quila Roze~
#2 Du har absolut rätt. Det är hemskt när man inte hinner fatta. Så var det med vår Ludde.
Fick även ta bort en liten kattunge. Men hon hade höftfel och en massa annat. Vi såg hur hon blev sämre och sämre och beslutet var tungt men så rätt. Den förlusten är tråkig men lättare eftersom hjärnan hann följa med. Även om hjärtat inte ville så visste vi att hon bara skulle bli ännu sämre, märkte även att hon hade ont.
Visst är det ofattbart. Jag önskar att jag kunde krama om dig på riktigt.
Starta ny diskussion