I den här tråden kan du läsa om en del saker som är bra att tänka på innan man skaffar hund.

Vi hade en schäfer i familjen när jag var yngre. Vi fick honom som vuxen, och han hade en del ovanor vi hade problem med. Men annars var det nog den snällaste hunden jag någonsin träffat, han var även smart. Han var ca 5 år då, och hade inga problem med höfter eller så, vilket ju annars är vanligt. Men schäfer får man vara väldigt noga med, både lynnet och fysiken ska vara bra. Det kan antingen vara en underbar hund om man hittar rätt, eller en väldigt jobbig om man får fel hund. Sålänge man är medveten om att det krävs mycket förarbete för att hitta en bra kennel för att ha de bästa chanserna till en lyckad hund, och att en schäfer behöver mycket motion och psykisk stimulans såväl som en bestämd fostran, så kan jag rekommendera rasen. Sen finns det schäfrar som är avlade för bruks och för utställning, som skiljer sig litegrann (eller mycket om man vill vara petig), så där ska man också tänka sig noga för.

Andra raser jag har erfarenhet av är collie, tibetansk terrier och kinesisk nakenhund. Ingen av dem är väl kanske den typiska lydnadshunden… De är väl alla lättlärda, men både collie och tibetansk terrier kan vara lite tjurskalliga ibland. Kinesisk nakenhund brukar oftast vara väldigt måna om att vara sin ägare till lags (men det finns ju tjurskalliga exemplar där med :P).

Ska du både träna/tävla i bruks samt ställa ut schäfern så är det inte en passande ras. Utställningsstandarden för schäfrar är fullständigt vansinnig. Bakpartiet är väldigt sluttande och hasorna släpar nästan i marken vilket gör att hunden inte kan få ett ordentligt avtramp. De är därmed dåliga på att hoppa ordentligt eller springa riktigt fort. Att standarden är så för schäfern får mig att må illa. Hur kan man tycka att en hund som inte fungerar normalt är vacker? Att det är den "rätta" schäfern? Jasi, ingenting du kan svara på, jag luftade bara mina tankar. :)

Jag är uppvuxen med schäfrar runtomkring mig, och det är en bra men medelmåttig hund. Den är inte extrem åt något håll. En bra hund i bruks till exempel. Den förlåter snabbt och lär den sig något fel så är den inte överdrivet svår att lära om. Den vill ha mycket motion och stimulans, och lär sig gärna nya saker.
Alla schäfrar är såklart olika. Vissa är tjurskalliga och hårda och ska därmed alltså inte läras upp av en nybörjare då avsaknaden av ett starkt ledarskap kan göra att hunden blir osäker på sin förare och börjar bestämma själv, och vissa är tyvärr mjuka och skrikiga fjollor som piper över minsta lilla - vilket mycket av utställningsaveln har fört fram.
Största nackdelen med schäfern är att de ofta har höftleds- eller armbågsfel, samt att de kan vara dåligt avlade. Därför ska man, som kemikal säger, vara väldigt noggrann med att hitta en bra kennel. Vill du då ha den bästa hunden så ska du inte leta efter utställningsschäfrar utan efter bruksschäfrar och gärna med många bruksschampion i stamtavlan.

Bra hundar i lydnad är bland annat också border collie. De är väldigt lättlärda och inlärningsvilliga, men man måste vara noggrann och strikt med sin inlärning. De är ju egentligen en vallhund, och beter sig såklart också som sådana. De kan vara lättstressade/lätthetsade och vrider sig nästan runt sig själva för att vara till lags, och de är väldigt livliga och glada. :) Självklart finns det även border collies som är tvära och sura, men jag har inte träffat någon hittills.

Hunden på bilden är vår schäfer. En schäfer med väldigt bra linjer. Hans bror går som polishund och polisen ville även köpa vår Heico. :)

# 1, 2 Tack, suger åt mig all info ;)

Utställning är jag inte så jätte intresserad av. Utan det är främst bruks som intresserar mig.

Jag tycker också utställningstanden är hemskt. Och det är just de här med höftleds- och armbågsfelen som får mig att tveka lite till rasen. Men försöker man inte avla bort detta?

Vi har en tjej som är hälften border collie, henne tränar jag lydnad med. En underbar tjej som lär sig fort, men som är känslig, lätt blir stressad och även lätt hetsad. Men vi har hittat en kommunikation som funkar för oss nu. Tyvärr studerar jag långt hemifrån och har ej haft möjlighet att ta henne med mig, så träningen står ganska still nu.

#2 Fin hund :)

#3 Naturligtvis försöker man avla bort höft- och armbågsproblemen, men ännu är det ganska utbrett. Men med koll på hur föräldrarna och andra släktingar klarat sig kan man minska risken betydligt.

Annars kanske du ska titta på de olika belgiska vallhundarna (groenendael, tervueren, malinois), kanske kan någon av dem passa dig? De används ju i stort sett inom samma områden som schäfern.

#4 Förstår de. Känns ändå ganska riskabelt på något vis…

De kanske skulle vara nått. Ska läsa om rasen nogrannare senare när jag får tid. Tack för tipset :)

Nej, optimalt är det ju absolut inte. Men det beror på hur gärna man vill ha just en schäfer, om man vill ta risken.

Varsågod :)

Det är inte bara schäfrar dom har Hd/Ad problem.
Utan det är fler raser med dessa problem.

Sen ska man komma ihåg att ingen hund är den andra lik.
Alla hundar är olika i sättet!
Hur man ska uppfostra varje hund är olika.

Sen har vissa utställningsvarianten och vissa bruksvarianten.
Själv tycker jag att en schäfer ska vara en mångsidig hund och
lämpa sig till både lydnadsplanen och utställning.
Själv har jag en sådan schäfer som går lika bra på lydnadsplanen
som den går i utställningsringen!

En schäfer med ett stort hjärta på rätt ställe.

stinax: Du har helt rätt.