Jag gillar inte heller valptiden och skulle jag skaffa hund igen skulle det bli en vuxen hund. Jag skulle verkligen inte orka med valptiden en gång till.
Hur gulliga de ens är och hur mycket fördelar det en finns att skapa ett band direkt från när de är valp (och hur mycket jag såklart skulle älska den) så vill jag inte gå igenom den tiden igen.
Så du är helt klart inte ensam om dina känslor för valptiden.

Jag älskade min foderhund tills det värkte i hjärtat men nog fan var det fortfarande drygt som satan när klockan var runt midnatt och det var minus 25 ute och snö upp till knäna och man var tvungen att dra på femton lager för att ta sista kissrundan innan sömn.

Har aldrig haft valp, men kattunge flera gånger. De är underbara och ack så söta, men de är också små tornados med huggtänder som skapar kaos där de drar fram. Det accepterar jag som en del av att ha en kattunge, men det är fortfarande inte dödskul när man vaknar mitt i natten för att kissungen har lyckats genom svart magi eller nåt att ta sig upp högt på nån hylla och vräker ner en massa saker.

Folk som påstår att de aldrig någonsin haft ett enda ögonblick med sin valp/kattunge som varit jobbig ljuger totalt. Att det är värt det tror jag de flesta håller med om, men att man aldrig suckar djupt för sig själv och tänker "men gode gud vad nu då" kring sin djurbebis stämmer inte.

#1 ja precis, testade ju en vuxen hund, men det blev skit, så det förstärkte ju också oviljan att ha en vuxen omplacering igen, och eftersom jag ville ha nått att träna med så fick det bli en valp, samma ras men den präglas på mig och flocken och lär inte ha några sjukdomar/skador.
Nej precis, och att jag avskyr valptiden är liksom inget jag sticker under stol med, säger det tom till mina uppfödare, men bara för att jag personligen ogillar den korta tiden av hundens liv så innebär det inte att hunden kommer att få en sämre uppfostran eller vara mindre älskad. därför förstår jag inte varför det skulle vara tabu, jag kan förstå att det skulle vara tabu om man blev aggressiv, elak eller tom våldsam emot hunden, det är TABU med stora bokstäver, men bara att avsky säg 6 månader av hundens tid hos en (värsta valptiden) det ser JAG inget fel med.

#2 PRECIS så, jag acepterar att valpar är jobbiga, men jag kommer inte älska det bara för att jag accepterar det, jag v et vad jag har satt mig in på när jag skaffar valp, det är liksom ingen överasskning.
Det brukar jag ocskå säga, det är nog omöjligt att en Djurägare ÖHT aldrig haft en jobbig stund med sitt djur, tom en fisk liksom, men bara för att det kan vara vissa saker som är jobbiga så är det inget fel i det, hade det varit så att ALLT man gjorde med sin hund var jobbigt, då hade det varit en annan femma, tex om man har en hund, och tycker att det är jobbigt att mata hunden, DÅ kanske man inte är redo för djuret, elelr om den värsta tiden på dygnet är att promenera hunden, ja då kanske en katt eller en kanin är bättre, och med det säger jag inte att man måste älska att gå ut i 2grader med underkylt spöregn xD men om man en helt normal dag med stabila, bekväma temperaturen ändå tycker att det är jobbigt att ta ut hunden, DÅ kanske man ska börja överväga om hunden är ett djur för dig.

#3: Jag försökte i ett år efter att mamma gått bort att finna lycka i min foderhund, men det blev faktiskt bara jobbigare och jobbigare. Jag mådde så fruktansvärt psykiskt dåligt efter förlusten av min bästa vän och stöttepelare att till slut gick det inte längre. Till sist blev det ju som du beskriver, jobbigt bara att kliva ur sängen, jobbigt bara att gå ut även om det var strålande fint väder, och allt kändes som en enorm börda. Sen när hon började få problem med lederna av åldern och jag bor på femte våningen så tog jag mig ett snack med hennes ägare och berättade allt för dem. Och då kom vi fram till tillsammans att hunden skulle flytta tillbaka till dem. Det var hemskt och jag grät i veckor, men då hade jag nått en punkt pga mitt mående där det var inte roligt att ha hund längre, det var bara jobbigt. Naturligtvis fick hon alltid sina promenader, hon var fortfarande älskad, jag lekte med henne och hon sov med mig i sängen. Hon for aldrig illa, men när man når en punkt där allt som har med hunden att göra BARA är jobbigt, ett måste, ett tvång, då är det inte längre hälsosamt att ha kvar dem.

Nu hade hon ju bott hos mig i nästan fem år, och när mamma levde så gick det hur bra som helst. Då var det bara de där gångerna då vädret var dåligt och man var jättetrött som det var jobbigt att gå ut. Tacka gudarna bara för att jag aldrig kände så kring katterna åtminstone, utan dem skulle jag inte orka kämpa längre! Sen visste jag ju också att min foderhund inte skulle slussas till något främmande hem, utan hon fick ju återvända till den familj som hade haft henne från dagen hon föddes (de hade även hennes mamma) tills hon var hela sju år gammal. Då kändes det lättare att fatta det beslutet.

Även jag avskyr den värsta valptiden. Dert finns inget värre tor jag. Upp mitt i natten i kolmörker och 15 minusgrder. Torka kiss och bajs överallt. Bli "attackerad" av synålständerså man vrålskriker och skrämmer slag på alla. Få strumpan stulen NÄR DEN SITTER PÅ FOTEN. Etc. Etc

Nej tvi vale för småvalpar 😝

#4 Och då var inte tiden rätt för dig att ha hund just då så du gjorde det rätta valet sedan

#6: Precis. Jag försökte så länge det var rimligt men sen var det bara att inse att jag orkade inte. Men det var en tröst att hon fick leva ut sin tid hos sina ägare och inte behöver vänja sig med nya människor.

Jag håller med! Valptiden var en mardröm eftersom man aldrig fick sova ut!
Spädbarn är det också lite tabu att inte älska, jag föredrar barn stora nog att prata och gå!

Jag håller med! Jag älskar min valp på 18 veckor, så enormt mkt, men valptiden ÄR jobbig, och kanske särskilt om den blir jobbigare/intensivare än vad man föreställt sig.

Jag var självklart beredd på bla mindre sömn, skitigare golv och sylvassa tänder. Vad jag däremot inte var lika beredd på var hur EXTREMT bitig han skulle vara, att han skulle komma in i tidig könsmognad/juvenila fasen med buller och bång och börja skälla mot andra hundar, ibland även människor och jucka på allt från 13 veckors ålder 🙈 så jag förstår verkligen din känsla av att inte älska valptiden till 100%.

Halva mig vill lixom att han ska vara så här liten för alltid, medan andra halvan längtar tills han växer upp och lugnar ner sig en aning 🙈😅🥰

Själv tycker jag det är lite tvärtom, faktiskt. Tycker jag ser hur så många nästan jublar i kapp över hur hemsk valptiden är och allt är så fruktansvärt hemskt. Därefter är det numera standard på sociala medier med memes och allsköns poster om hur ÄNNU VÄRRE det är med unghundar, till skillnad från den hemska, men mkt mkt enklare valptiden, osvosv.

Själv ser jag det inte. Ja, valptiden har ett gäng stressiga moment och dagar. Särskilt om man gör det ensam vilket jag gjort med båda mina valpar hittills. Och mina valpar har inte varit "lätta", alls. Även om #2 var lättare än #1, antagligen pga min erfarenhet med #1 också.

Men det jag aldrig fattar är att det är så vanligt att klaga om saker som jag ser som fullkomligt vanliga och förväntade. Som om det är en blixt från klar himmel. För mig verkar det som att SÅ många valpägare verkligen verkar ha haft en bild av att valptiden = mys med en liten krabat i knät framför TVn samt lek med små barn ute på en gräsmatta, och därimellan sover valpen 20h/dygnet för det står det online, typ.

Men om man däremot tänkt att jävlar, jag skaffar en brukshund, jakthund, aktiv ras… och valptiden kommer innebära att man konstant måste ha koll, man kommer få sabbade nätter i ett halvår, rumsrenheten kommer ta månader, den kommer ej gå att lämna ensam alls före året gammal minst, jag kommer bli biten 7000 gånger, den kommer morra, skälla, flyga runt som en vettvilling och den kommer vara STOR och det fort. Om man även inte har en tanke på att "bandet" med valpen ska kännas på det eller det viset, utan allt bara är vad det blir och valpen kanske är självständig och agerar mer som en rumskompis än ditt kärlekstörstande barn…

…då tror jag inte smällen blir alls så stor som många verkar uppleva.

Detta är alltså inte riktat till nån i denna tråd, bara mina upplevelser i ämnet av att se tex facebookkonversationer, andra forum, folk IRL mm.

TLDR: Jag upplever att folk förväntar sig att valptiden blir så enkel, att när den blir normal så får folk mer eller mindre panik och blir väldigt ledsna och uppgivna.

#10: Jag är mycket väl medveten om vad det innebär att ha valpar, det är inte första gången jag har valp. Jag vet att sömnen blir förstörd, jag vet att jag måste ut mitt i natten oavsett väder och temperatur, jag vet att jag måste torka kiss och bajs överallt. Det kommer absolut inte som en överraskning.
Men eftersom jag vill att valpen skall präglas på mig och min familj/flock, så kommer jag inte undan valptiden. Det betyder dock inte att man inte får känna sig uppgiven eller trött och less. Jag älskar min valp, och skulle gå i döden för honom, men han är ett riktigt rövhål, en "pain in the as" just nu.

Jag har även en unghund av samma ras som valpen. Och ja visst han är jobbig, med "tonårstrots" han har "tappat öronen" fullständigt och han testar varenda gräns och regel som finns, men fortfarande föredrar jag det framför valpen som är helt galen.

Valpar ÄR värre än unghundar, åtminstone vad jag har erfarit.

#11: Ja, valpar är mycket värre än unghundar. Mest pga att de ska bita på allting, hela tiden. Sen är de ju inte så fysiskt kapabla heller så man kan inte träna sig igenom de jobbigare bitarna, som man kan med unghundar. Men jag tycker inte unghundar är särskilt jobbiga alls.

#12: Precis 😊 Jo unghundar kan också vara jobbiga, jag brukar kala den åldern för "slyngelåldern" 😉Men man kan jobba genom det. man kan få unghunden att fatta vad man säger och vilka regler som gäller, eftersom han faktiskt VET detta😒 vilket valpen inte gör 😉

Visst, jag kan bli galen på min unghund också, men det är betydligt lättare att hantera honom 😊