Vår pudel blev lite liknande när hon blev skendräktig. Ville man skulle sitta i soffan med henne hela dagen och ville klänga på en hela tiden (ville absolut inte gå ut) och kunde vara lite pipig och ynklig. Åt dåligt också och tappa alltid i vikt (hon var underviktig redan innan).

I vårt fall kastrerade vi henne sen då det blev värre och jobbigare efter varje löp och var varken roligt för henne eller oss.

Det kan bero på flera olika saker. Det låter som om hon har fått någon typ av plötslig seperationsångest..
Det kan bero på löp, skendräktighet, eller bara rent "tonårstrots"
Många hundar brukar ju komma in i olika sk faser från spökåldern runt 6 mån ålder där dom är rädda för allt helt plötsligt som dom inte var rädda för innan..
Och sen har vi trotsåldern -runt 1- 1,5 års ålder när hunden brukar bli helt döv och inte vill lyssna..som en tonåring typ.. 😂

Sen kan det ju även bero på något som hänt eller ändrats- i valpens liv- om en valp börjar bete sig annorlunda helt plötsligt..
Det behöver inte vara något jättestort, som ni ens skulle tänka på, men för valpen så kan det ha haft stor betydelse och gjort att den blivit lite osäker..

Är det något ni har ändrat på? Eller något som har hänt som skulle kunna gjort henne osäker på om ni ska lämna henne eller inte..Vad som helst kan ha betydelse..
Små saker som händer i en valps liv kan ibland ha mycket större inverkan på dom än vissa saker vi människor vanligtvis tror skulle påverka dom mycket mer.
Hoppas du förstår vad jag menar…

Jag håller med de andra. Löp, skendräktighet eller helt enkelt spökåldern. Jättebra att ni ska kolla hos veterinären!

Kan det också vara så att ni omedvetet har börjat med något som gör henne mer kontaktsökande?

I min egen hunds fall så började han få följa med in till badrummet när jag tvättar håret och nu är han oftare med än inte. Det räcker att jag säger "duscha", klär av mig eller gör något annat relaterat så springer han in dit och väntar.

Jag tänkte först att det kanske inte är så bra att han lär sig att han alltid ska vara med, men numera känner jag att eftersom han är 7,5 år gammal kan han lika gärna få lite slapphet med vissa saker.

En annan sak tog mig lång tid att märka. Han har aldrig brytt sig om dammsugaren och är absolut inte rädd, men reagerade när jag dammsög under soffan där han låg. Anledningen var att jag hade gjort det till en vana att titta på honom när jag gjorde det, vilket i sin tur fick honom att känna att det var befogat att bli nervös.

När jag fattade det så fick jag lära mig själv att bara fokusera på dammsugningen och låtsas som ingenting, så numera ligger han kvar i soffan! Han kan kolla mot mig för att kolla läget, men får då inget gehör och ligger då kvar.

Så poängen är helt enkelt: Har ni börjat acceptera något beteende eller blivit oroliga själva, vilket i sin tur gör henne orolig? Såsom "Oj oj, nu måste jag gå ut i köket och när jag gör det kommer hon att bli orolig.." så att ni smyger dit eller går stelt. Jag tror med på det som redan nämnts, men det kan vara en till sak att fundera på :)

Jag märker mer och mer hur många sådana beteenden jag har infört själv och försöker smått att bli av med dem.

Säger som de andra i tråden. Löp, skendräktighet eller spökålder.

Min ena Chi (10 månader) har precis gått in i spökåldern. Han började bete sig lite som din hund gör. (hane så jag har kunnat utesluta löp eller skendräktighet helt 😉) Dock slutade han inte äta. Så det kan ju inte skada att be veterinären kolla upp så det inte är något annat.