Oj, vilken jobbig situation. Har inte hund själv och är därför inte rätt person att ge råd om hur man ska/kan göra/tänka men hoppas att någon annan härinne kan komma med värdefull input.

Hoppas ändå det löser sig på något bra sätt. För er båda.

// Staffan

#0: Det är inte lätt när man mår dåligt, speciellt inte med en liten valp (en av anledningarna till att jag själv skulle välja en äldre omplacering om jag nån dag tänkt skaffa helt egen hund igen).

Du kan inte få hjälp av personer i din närhet? Så du får lite avlastning när det känns som jobbigast? Annars kanske försöka hitta någon hundvakt som kan ge lite avlastning ibland? Kanske någon som gillar att träna som kan hjälpa till lite med tex bitandet?

Det är extremt jobbigt ibland med djur men samtidigt kan de ju även hjälpa så mycket när man mår dåligt (är så många gånger i mitt liv som djuren är den ända anledningen till att jag tagit mig ur sängen).

Får du någon hjälp för depressionen via sjukvården? Träffar någon psykolog eller terapeut eller liknande du kan prata med och kanske få hjälp med tankesätt och strategier för att ta dig igenom de jobbigaste?

Ett sätt att tänka.
Hunden vet inte hur det skulle kunna vara. Den vet bara hur det är precis som många barn bara vet hur det är i det egna hemmet, hur illa det än är.

Du hade förväntningar och har gjort så gott du kunnat men DU vet att i de bästa av världar hade det kunnat vara bättre. Din depression gör att du tänker så som du skrivit här. Kanske hade din lilla vovve skrivit hur bra det är hos dig, att krypa upp i knäet och kela är helt underbart och maten smakar så gott. När vi leker, leker livet för mig. Vilken tur jag har som har en så snäll Matte.

Jag antar att du är en matte eftersom du har ett så vackert namn.

https://pyssel.ifokus.se/discussion/1481882/mycket-pyssel-med-nelly.

#0: Valpar ÄR skitjobbiga små piraya-monster. En klok medlem här på Hundar skrev för ett par år sen "Enda anledningen till att valpar överlever är att de är så söta". De flesta som har haft valp skulle nog kunns hålla med om det påståendet, iaf stundvis. 🙃
Att vara helt ensam med valp är än mer påfrestande när man inte har någon som kan avlasta en så man får lite andrum och kan ladda om batterierna.

Jag håller med i allt som Maleficum skrev i #2. Avlastning kan göra otroligt mycket, helt klart. Samma sak om söka eller ta emot hjälp utifrån med depressionen. Jag har själv brottats med en hel del psykisk ohälsa och då var mina hundar ett stort stöd för mig. Hade de varit dryga små pups' kanske jag inte hade tänkt samma sak, dock.

Det är upp till dig hur du vill göra med valpen, men ett tips är att OM det blir så att du känner att det är bäst för valpen att flytta så börja med att kontakta uppfödaren. Den kan ev. ta tillbaka valpen eller hjälpa till att hitta ett nytt hem.

Nu är det ju en katt jag är ägd av, men jag kan känna igen en hel del av det du skriver.
Ibland är kissen superbillig, du kan till och med få betalt för att ta henne från mig, men sedan kommer tankarna om att hur skulle kissen få det i ett nytt hem? Skulle jag kunna känna att hon fått det bra eller skulle jag hela tiden oroa mig för hur hon har det.
Som andra skriver, hjälp och avlastning, kanske en pensionär i närheten skulle kunna vara dagmatte ett tag.
Det du skriver om din depression och dem upplevelserna, så verkar du ju veta att den är bunden till vintern och går över sedan.
Även om det är tufft just nu, så försök tänka på vad som kommer efter depressionen har släppt och orken kommer tillbaka.

Nelly, du får gärna ringa till mig och få en del goda råd men främst av allt förståelse för din situation. Jag vill gärna hjälpa både dig och valpen. Telefonnumret slutar på 64

Du har inte någon släkting eller vän som kan ta hunden ett tag så du kan få lite andrum? Kanske du tänker annorlunda när du fått lite perspektiv och fått va utan hunden ett tag och få tänka igenom sitauationen, ist för att bara fatta ett beslut pga att allt känns så himla jobbigt med hunden?

Tror det är jobbigt för dom flesta som skaffar hund. Jag hade i princip en livskris när min hund va valp och tänkte ''nej vad har jag gjort''. Det är verkligen en omställning i vardagen och livet.

Din situation låter jättejobbig, men om jag var du hade jag nog hållt ut lite. Jag tror inte hunden dör av att du inte är på topp hela tiden, att det kanske blir lite mindre aktivering osv ett tag. Och ang. bitandet, det är pissjobbigt med valpar som bits och dom allra flesta valpar är små pirayor (min var HEMSK), men tro mig, det går över, det kommer inte va så för alltid!

Det kan ju bli bra också, när vintern är över, när hunden är lite mer vuxen. Försök tänka framåt.
Men bara du vet vad som känns rätt så klart. Tycker inte heller du prompt ska ha kvar hunden bara för att omplacera den skulle bli en ''besvikelse'' hos folk i din omgivning. Hunden kan få det jättebra i ett annat hem också!
Skickar lite styrkekramar, hoppas det blir bra för er båda två!

#0: Valpar ÄR skitjobbiga och jag har tappat räkningen på hur många gånger mina har varit på väg ut på blocket eller nära att bli kvarglömd i skogen när de var valpar. De har varit vedervärdiga.

Frågar som de andra. Har du någon som kan hjälpa dig med hunden ? beroende på var i landet du bor så har jag en dotter som har daghundar och hon älskar att träna och jobba med "problemhundar". Ho kanske skulle kunna hjälpa dig med goda råd eller fysiskt.

Skicka PM om du vill ha kontaktuppgifter eller om det är något annat du vill veta :)

Känner igen mig sååå himla mycket i din text. Med min yngsta hund som flyttade hit augusti -20 så hade jag konstant ångest i minst två månader och grät i stort sätt varje dag. Mådde så dåligt av att bara kolla på den här lilla söta valpen som visade sig ha både separationsångest och stressproblematik, som aldrig sov och skällde konstant och som mina äldre hundar verkligen hatade. I samma veva kom också min säsongsbundna depression och slog till i full force vilket gjorde mig "stum".

Så samtidigt som min träningskompis, som har en valp från samma kull som var världens lättaste och som bara pratade om hur mysigt det var och hur duktig hennes valp var, så satt jag googlade på saker som "lämna tillbaka valp till uppfödaren" för att få höra om andra människor som varit i samma sits som mig.
Skämdes så otroligt mycket under denna tid, och kan ibland fortfarande skämmas då han fortfarande är en väldigt jobbig hund med problembeteenden och det ibland känns som att jag tagit mig vatten över huvudet, men helt ärligt så är detta bara tankar och känslor; det betyder inte att det är så verkligheten ser ut. Psykisk ohälsa har en tendens att bara fokusera på det negativa och inte släppa taget om det, men jag vet själv att när jag såg på det stora hela, både då och nu, så hade jag inte klarat mig utan honom då han dragit in så mycket nyttigt i mitt liv också.

Precis som #3 skriver så har man ofta så mycket förväntningar och planer när man ska få hem en valp. Men samtidigt så är det just en valp som faktiskt inte behöver så mycket. Jag gjorde inte mycket alls med unghunden fram tills han var 8-9 månader då det var så överväldigande. Lassade ibland över honom på min mamma när allt blev för mycket. Så om du kan ta hjälp av omgivningen så gör det! Ditt mående kommer faktiskt först.

Och en sista sak: det är helt okej att "ge upp" om du känner att det är sista alternativet. Ibland sker saker vid fel tidpunkt i livet och det är inget man kan hjälpa. Ja, folk kommer säkert att tycka och tänka saker, men deras åsikter spelar helt ärligt ingen roll. Bara för att man omplacerar en hund/lämnar tillbaka till uppfödaren så är man inte en dålig person som inte har försökt allt vad man kan för att få det att funka (och olika personer har en olika hög "allt vad man kan" tröskel). Vet gott om seriösa hundmänniskor som tränar hund som fått lämna tillbaka valpar då allt inte blev som det skulle, och som skaffar valp på nytt lite senare när tidpunkten är bättre.

Måste återigen nämna att om du kan lämna bort henne till någon annan, om så bara några timmar, gör det! Min första hund var också odräglig som valp och bets så man blödde, men det var mer lätthanterligt rent känslomässigt då jag under denna tid också gick på högstadiet och kunde komma bort från honom stora delar av dagen när jag var i skolan. Man behöver faktiskt en paus ifrån varandra ibland.

Nu har jag aldrig haft kraftig depression, men alltså USCH valpar är bland det värsta som finns. Det bästa som finns när man tänker tillbaka, men när man är uppe i det finns det otroligt få redeeming qualities. Finns det någon i din närhet som kan hjälpa dig med lite avlastning ibland? Mina föräldrar passade min första valp någon dag i veckan under stora delar av hans uppväxt och det var sååå skönt att få lite paus med jämna mellanrum. Kunna göra saker utan att ha en valp hängandes i hasorna (bokstavligt talat) eller ligga på soffan ett tag utan att stressa för att valpen var tvungen att gå ut om den blev kissnödig. Tror det var bra för oss båda, jag fick avlastning vilket gjorde att relationen blev bättre, och han lärde sig att det är okej att vara borta från mig och är inte så otroligt mammig som vissa hundar kan vara.

Jo valptiden är ofta bara pest mina föräldrars senaste hund var hemsk han var som en piraya mer än 1år men den rasen är valpar länge och han hade så mycket energi, jättejobbig trots att det även fanns en äldre tik i familjen som hjälpte till med uppfostran. Min syrras barn som älskar hundar tyckte att mormor och morfar skulle byta till en bättre hund. Nu har han slutat tugga i folk sedan nått halvår tillbaka och nu tycker syrrans barn att det är bästa hunden någonsin. Vi hade fler valpar när jag växe upp och nån enstaka var ju rätt lugn som valp men de flesta var ju rätt jobbiga. Så bra med hjälp och avlastning, och gärna gå en valpkurs när det blir möjligt.

#0: vad är det för hundras? 4 månader är ju fortfarande en väldigt ung hund så mycket av det jobbiga beteendet kommer försvinna.

Känner du att du kommer kunna ge hunden allt vad den förtjänar när den passerat valpstadiet eller känner du att du även då inte kommer kunna ge den tillräckligt?

Jag tycker att man ska se till hundens bästa. Om du inte kan ge den det bästa livet som den förtjänar så kanske det inte är för hundens bästa att vara kvar hos dig. Då kanske det är bäst att ge tillbaka den till uppfödaren.