#0: Mitt korta svar är att jag inte tror att det finns någon träningsmetod som fungerar på alla hundar.

Utfallsproblematik skulle jag tackla väldigt olika beroende på hunden och varför den gör utfall.

Nej, det gör det inte.

#2: Kan du utveckla?

Jag tror nog i princip alla djur kan tränas positivt (med tanke på vad de kan träna djurparksdjur till genom positiv förstärkning), däremot tror jag inte alla har kunskapen eller möjligheterna att göra det helt korrekt och man får hitta något som funkar för både en själv och för hunden.

Sen kan det säkerligen vara svårare att träna 100% positivt med sin hund (som man lever med 24/7 och inte alltid kan kontrollera omgivningen hos) till skillnad från tex djurparksdjuren som har en ganska kontrollerad miljö och där man som tränare kan backa undan och gå hem och därför inte "råkar" träna något man inte tänkt.

Just aggressions problem kan ju vara extra svårt att träna enbart positivt eftersom timing är så extremt viktigt.

Är väldigt intressant och inspirerande att läsa Zoospencfull bloggen om man är intresserad av träning. De handlar främst om träning av diverse djurparksdjur (allt från stora rovdjur, elefanter, apor till fåglar, igelkottar, reptiler) men vissa inlägg handlar även om träning av husdjur (främst hundar och hästar).

#3: Det beror på vad du menar med "positiv". Jag tolkade frågan i trådstarten om det är effektivt att uteslutande använda sig av positiv förstärkning. Men det kanske är 100% belöningsbaserat du tänker på? Hurvida det finns en klar definition av det det sistnämnda eller om det är en tolkningsfråga är jag dock osäker på.

Det beror vad du menar med 100 % positiv… Att bara använda godisbelöning och ignorera fel, nej. Att jobba utan aversiver (positivt straff), ja. Det finns så många duktiga hundtränare som jobbar helt utan att "visa vem som bestämmer" och då även vad gäller hundmötesproblematik, att det är helt klart att det fungerar. Viktigt att komma ihåg är att till exempel positiv förstärkning eller motbetingning INTE är metoder utan inlärningsprinciper, sedan kan man konstruera massor av olika konkreta metoder byggt på denna. Att en specifik metod inte fungerar för ett visst ekipage betyder inte att grundkonceptet inte fungerar.

Problemet med hundmötesproblematik är att inlärning bäst sker när hunden inte är allt för uppstressad, så att träna vid de hundmöten ni råkar få under promenaden är ofta dömt att misslyckas, i alla fall om hunden har starka känslor som grund för utfallen. De flesta jag känner till som jobbar professionellt med hundmöten använder sig därför av arrangerade situationer. Tyvärr måste man ju ändå ut och gå, och eventuellt utsätta hunden för alltför utmanande situationer. Det är därför svårt med hundaggressivitet, vid många andra problem kan man se till så att hunden bara hamnar i problemsituationen under ordnade former.

Om man kan gå in och bryta hunden med ett milt obehag, kan det ge fördelen att hunden blir dämpad en period, vilket ger dig möjlighet att få fler lugna hundmöten och hamna på rätt spår. Risken är dock att man efterhand behöver trappa upp tillsägelsen ifall man måste upprepa den och hunden vänjer sig. Allt handlar återigen till stor del hur starkt obehag hunden i grunden har inför andra hundar, det är rätt lätt att påverka en hund som mest fått en dålig vana, desto svårare om den är ordentligt arg, stressad eller rädd.

Vill nyansera mitt svar lite: att säga nej och ta i halsbandet behöver givetvis inte innebära obehag för hunden, mina tankar leddes dit av att du kallade det "visa vem som bestämmer".

Men om ordet nej och tag i halsbandet är välbekant för hunden och något ni använder i kommunikationen, så att han direkt förstår vad du menar, kan det istället ge hunden stöd. Det vill säga, du ger honom information om hur han ska göra och det stöttar honom då han inte klarar det själv.

Sedan beror det på vad målet är. När jag har haft en reaktiv hund vill jag ändra känslan inför andra hundar. Men är man nöjd med att hunden håller ihop och klarar gå förbi andra (och det är en helt rimlig målsättning, du väljer) blir träningen lite annorlunda.

I vissa lägen måste man ju ta tag i hunden. Om hunden redan gör utfall så tror jag inte den bryr sig mycket om om man står där och viftar med en korvsnutt eller en boll och situationen måste ju brytas.

Det hindrar ju inte att du också tränar "positivt" och försöker förändra hur hunden känner inför möten. Men det får du göra mer planerat. Börja med att belöna så fort en hund kommer i sikte, på lååångt håll.

Sen tror jag Elsis matte har rätt. Det brukar hon ha. 😉 Har du möjlighet så är nog arrangerade möten det allra bästa.

Tycker man ska skilja på inlärning och real life-situationer. Inlärning - positivt all the way. Men i en akut situation, det må vara utfall eller en olycka som håller på att ske, då gäller andra regler. Ligger hunden och tuggar på en inkopplad elsladd, då rycker man sladden ur käften på hunden och skriker antagligen åt den också, man går inte och hämtar en korv.

Det hindrar ju inte att man kan och bör TRÄNA på att man ska ge fan i sladdar och inte gå upp i varv när man möter hundar med positiva metoder.

Så tycker ivf jag.

Tack för berömmet, Hemul! Precis, när det gäller att ta sig ur akuta riskabla situationer så gör man bara det på det sätt som behövs, men det är inte där inlärningen främst sker, särskilt inte om hunden har hög stressnivå.

Men om man vet att man kommer möta hundar varje promenad så kan man göra en hel del för att planera så att man minskar risken för att ni under träningsperioden får dåliga möten. Det går tyvärr ofta inte helt att undvika hundmöten, men genom att vara förberedd och ha en strategi är det lättare att ta sig igenom även svårare möten utan att någon av er blir alltför stressade.

Där sa du nåt - "utan att någon av er blir stressade". Tror det där kanske är det svåraste, att låta bli att stressa själv. Det blir ju en ond cirkel sånt här. Man VET att hunden kommer att bete sig och det jobbigt och pinsamt. Man skäms kanske. Man stressar upp sig eller spänner sig när man vet en en sån situation närmar sig. Hunden känner det och kan tolka det som en bekräftelse på att det är en läskig situation. Dösvårt!

Jaha, nu kan man inte redigera sitt inlägg heller. Suck. Jaja, ni fattar nog även om jag glömde skriva ett par små ord.

Nej 100% positivt fungerar inte på alla hundar. Jag har en utfallshund som jag kör positivt med, sen har jag en Malinois som jag uppfostrade positivt, men nuförtiden kör jag de metoderna som behövs i stunden.
När jag bara hade min blandras dömde jag och fnös åt folk som använde helstryp och korrigerade hundarna, jag tyckte dom var korkade, dumma i huvudet och saknade kunskap. Tyckte det tills min malle blev runt 1-2år, då ändrades allt. Jag utgår inte ifrån att korrigera mina hundar, men jag gör det som krävs i stunden. Så nej, alla hundar fungerar inte med 100% positiv förstärkning, 100% belönings fokuserad träning osv.

Är det några som är gamla nog för att minnas när "fri uppfostran" av barn var grejen? De skulle liksom upptäcka saker själva, man fick inte hindra och hämma dem på minsta vis.

En kompis berättade när det begav sig en historia, som jag tror (hoppas ivf) är sann. Mamma med femårig pojke är ute och åker tåg. Mitt emot barnet sitter en äldre dam. Ungen siter och gungar med benen och sparkar hela tiden tanten på smalbenen. Tanten uppmärksammar mamman på vad som pågår och ber henne vänligt att få pojken att sluta. Mamman svarar "Pelle får en fri uppfostan. Det där får han klara upp själv!". Ungen fortsätter sparka. Till slut får tanten nog. Hon reser sig upp, sparkar mamman hårt på benet och går sedan dörifrån därifrån med orden "Jag har också fått en fri uppfostran".

Jag tror på positiva metoder så långt det går. Men jag tror också på att sätta gränser. Man måste kunna tala om vad man inte får göra, både för barn och hundar.

Det är en jäkla skillnad på att hålla tillbaks ett barn eller en hund och på att ge barnet/hunden stryk. Det är också skillnad på att låta arg och säger NEJ och rycka tillbaks hunden i kopplet när den gör nåt riktigt dumt och att skälla på den och rycka hårt i strypkopplet när den inte utför en uppgift tillräckligt bra.

Hundar är individer och kan vara väldigt olika vad gäller känslighet. En blir förkrossad bara man höjer ett ögonbryn och ser förmanande på den. En annan kan man gapa sig hes på utan att den bryr sig och man måste ta tag i den för att den ska sluta med vad den nu håller på med.

Ibland går det så långt med det positiva att man anser att man inte får använda ord som nej. Jag vill inte ha en hund som inte vet vad nej betyder…

Nu har jag bara skummat igenom kommentarerna så om det här redan tagits upp så får det bli en favorit i repris.

Det är stor skillnad på hur man agerar under träning med en retning som hunden bör klara av och skarpt läge när retningen är långt över den svårighet hunden klarar.
Jag menar om hunden håller på att svälja glasbitar eller vill springa ut i trafiken så handlar det i den stunden inte om att träna "spotta ut" eller inkallning, där är det akut läge och liv kan stå på spel.
Jag vill träna positivt men i såna lägen gör jag vad som behövs för att lösa krisen.

För att återkoppla till #0 och problem med utfall. Min senaste hund hade också problem med utfall mot mötande hundar.
Om jag var på alerten och hann ta ut avstånd så hade vi möjlighet att träna möte med positiv förstärkning men om jag var ofokuserad eller om vi hamnade i sånt läge att det inte fanns plats att väja undan så kunde jag behöva ta tag i min hund för att han inte skulle kasta sig iväg.
Det vart då ingen träning utan bara direkt problemlösning.
Min hund tyckte andra hundar var läskiga efter att själv ha blivit påhoppad ett flertal gånger så att ryta eller rycka i honom skulle inte hjälpa honom att få en mer neutral (än mindre positiv) bild av andra hundar.

Ett annat exempel var min första egna hund. Han hade också problem med utfall mot både folk och hundar när han flyttade in som hormonstinn tonåring. Han var däremot otroligt lättränad och efter att han försökte göra utfall vid ett par möten varpå jag helt enkelt satte upp mitt knä (nej, jag knäade inte hunden) så han inte kom förbi mig så ledsnade han och fattade vinken. När han upptäckte att man fick godis efter lyckade möten vart det totalt ointressant att leka Allan Ballan.

Två hundar med samma problematik som behövde två helt olika träningsmetoder.

TS gav inte så mycket info om hur de tränat med positiv förstärkning så jag tänker inte säga att de tränade fel eller inte alls vid sina möten.
Utan att rikta mig direkt till TS så verkar dock en del tro att man ska plocka fram godis eller leksak när hunden redan är låst eller har satt igång med sitt skällande och studsande vilket är på tok för sent. Träning med positiv förstärkning fungerar bäst (ibland bara) när hunden inte är uppe i stress.