Hej

Jag vill börja detta med att säga att jag kämpar själv med psykisk ohälsa och trauma. Jag gör mitt bästa. Jag är i en känslig situation och kommer hit i hopp om hjälp. Snälla inget dömande. Inga påhopp. Inga långa uppsatser om hur du är en bättre människa än mig för du hade löst situationen på ett bättre sätt. Jag ber om medmännisklighet och tips på hur jag ska göra och inte hur jag "skulle ha gjort" .

För att ha förståelse om hela kaoset så behöver ni veta om vad som ledde till det. Jag tycker inte att jag är en perfekt människa, många gånger tvärtom. Det jag däremot försöker göra är att försöka hjälpa de i min närhet som befinner sig i svåra situationer. Jag försöker behandla alla som jag själv vill bli behandlad och hjälpa på det sätt jag kan. I detta fall gällde det min kusin.

Min kusin är minderårig och hade problem hemma. Hon hade också en hund, men minderåriga kan inte lagligt sätt äga ett djur. När hon flyttade till fosterhem köpte fosterhemmet hennes hund från familjen då familjen inte ville ha hunden själva. När hon sedan inte trivdes där och flyttade hem igen ville inte familjen köpa tillbaka hunden. Min kusin som två dagar tidigare försökt begå självmord fick panik och började hota med att göra det igen. Jag tog henne seriöst och trots min dåliga ekonomi la jag flera tusen på att köpa ut hunden till henne. Hon betalar säkert tillbaka så småningom, tänker jag. Och för den delen lägger jag hellre denna summan än att förlora henne för gott. Som barn hade jag själv dåliga minnen av att förlora djur, jag förstod smärtan.

En vecka senare får jag höra att hon inte längre klarar av hunden.

Hon ville sälja den. Jag tänker inte gå in på detalj exakt vad som händer men hon beter sig riktigt illa mot mig så jag hämtar hunden därifrån och det är där helvetet börjar. Jag visste att hunden hade problem sen tidigare men jag var aldrig redo för att leva i det. Jag hade aldrig planerat att ta på mig detta. Och jag visste heller inte specifikt hur omständigheterna var förrän nu. Det var en unghund som saknade grunduppfostran. Han hade varken gått valpkurs, socialiserats, ensamhetstränats, eller något överhuvudtaget. Denna hund som var cirka året hade impulskontroll likt en fyra månaders valp. Han var en liten hund med mycket skall. Men allra värst var osäkerheten som blommade ut i ett evigt växande och oroande problem: aggressionen. Ni förstår, en hund som inte socialiseras förväntas vara mer eller mindre osäker och komma med mer eller mindre problem. Jag misstänker däremot att det finns mer i bagaget än det. Jag har hört nu i efterhand att hunden blev illa behandlad av min kusin. Jag har själv sett min kusin ta tag i nosen och skrika TYST! varje gång han skällt (jag kritiserade givetvis henne för det). Jag har hört att hon använde hunden som ett verktyg och bussade honom på dem i familjen som hon bråkade med. Alltså verkar det som att denna stackars valp fått aggression belönat.

Jag har lagt upp annonser angående omplacering men det oroar mig att hunden blir en vandrande pokal, eftersom han är så aggressiv. Jag har själv en egen hund som inte mår bra av denna aggressiva unghund som konstant försöker attackera honom. Jag har lagt ner pengar på att köpa ut honom och kan tyvärr inte bara ge bort honom då vi knappt har råd med hyran numera. Vi har inte sovit på en vecka för unghunden är så fruktansvärt reaktiv på ljud såpass att han skäller på vinden. Unghundens aggression triggas lätt och han börjar frenetiskt skälla och hugga mot en. Han har bitit igenom min sambos byxor bland annat.

Förlåt mig om jag uppfattas som oansvarig men det känns som att vilket annat val jag än gör så blir allt skit. Har ni några tips? Jag är så himla ledsen för mellan anfallen är detta verkligen en underbar hund med mycket att ge. Han är så otroligt charmig och söt så det hela gör bara ont i mig. Jag är verkligen på min gräns, för som sagt kämpar jag redan med psykisk ohälsa.