Vad är det för raser i hunden?

Alaskan malemute och golden retriever är raserna som jag fick till mig.

Jag förstår att det måste vara jobbigt när man ser sin hund lida men samtidigt har man ett ansvar gentemot hunden att se till att den får en så bra chans som möjligt att lyckas. 

Du skriver att det går framåt i träningen, fortsätt träna, du borde kanske gå och träna med någon som vet och kan , kanske någon som har det som yrke.Bara för att han är rädd betyder det inte att man ska avliva honom. 

du skriver också att han har artros? vad jag har för mig så har rehabilitering ganska bra resultat i samband med massage och andra behandlingar.  Köper man en hund så ska man verkligen se till att ge den all hjälp den kan få innan man ens tänker på avlivning.

 Du skrev att han är stressad hos dig, och att det har lugnat sig lite, det låter som om han inte trivs att bo i en sån miljö. Även om han haft många hem kan det vara bra att omplacera honom till ett hem på landet utan hundar eller annat om det är svårt för honom att bo i lägenhet i stan. Kanske någon som förstår sig på hans problem och har haft stor hundvana. och omplacerar du honom så gör du det för ett bra pris så du inte lägger 0kr och sen ser du till att han får sitt "föralltid hem". 

Jag vet inte vad du har provat eller ej, men utifrån texten verkar det som om du har försökt träna honom själv och hjälpa honom själv. Ni kanske behöver ha någon som tränar honom när du är där och lär dig vad du kan göra. Så att du inte bara ringer. Det kan vara lätt att förklara för någon hur den ska göra men svårt för personen att utföra det sen.

Valiera jag ska försöka göra det mer tydligt då jag inte la in all info pga hur långt det hade blivit då. Jag har kontakt och tränat lite med en person som har de som yrke att träna samt utbilda hundar och har även kontakt med en hund psykolog så den biten jobbar vi med då jag vet om hur viktigt det är oavsett hur bra man är själv. Hur man än vrider på det så behövs de alltid någon som kan se det man inte själv ser och ge kritik där efter. Så jag har åkt iväg men eftersom hon är fullt uppbokad kan de vara svårt att få en tid plus det har varit en hel del vändor till veterinären pga saker så som op såret inte läkt, röntgen 2ggr, öroninflammation osv. Rädslan är det som har försvunnit nästan helt. Vi jobbar fortfarande med sopbilen om vi skulle stöta på en då den är hemsk i hans tycke men de är lättare att undvika så de inte alltid är överallt. Ja precis han har artros. Han får special foder, kosttillskott och medicin för den. Jag masserar honom lätt enligt instruktioner jag fått då han har visat att han tycker om det och jag försöker även hjälpa honom nu när det börjar bli kallt så han inte ska bli stel eller få mer ont pga kylan. Är ute och går flera "mindre" rundor per dygn då det är bättre för honom än att han ligger inne och kanske riskerar att bli stel och vi ska även snart börja med rehab sim osv. Den biten har vi full koll på men får introdusera lite i taget. Har aldrig ens tänkt tanken att avliva honom endast pga hans artros. Jag har lagt flera tusentals kr på denna hunden så inte ens chans att jag inte gjort allt. Hans stress som han har, har visat sig finnas hos andra hundar också från kullar från samma uppfödare. Dvs skräpavel som jag vill kalla det för. Hundar som är syskon till min som har exakt samma problematik som vi med psyket och kroppen osv. Han har bott i stort hus, en gård på landet, hos uppfödaren och mig med samma problematik. Stressen har dock minskat pga att han nu får smärtstillande och inte har ont längre och till och med vill leka (bära pinnar och springa osv) när vi är ute. Han såldes liksom som en fullt frisk hund till mig men ingen ville berätta vad han hade haft för försäkringsbolag utan de skyldes på att ingen visste eller kom ihåg. Jag är ganska säker på att någon visste om hans artros men inte ville säga något så han skulle bli såld snabbare. Han ska definitivt inte omplaceras och detta är i samråd med hund psykologen då det kommer göra mer skada än nytta för honom. Däremot tyckte psykologen också att jag borde överväga att avliva honom pga alla problem han har och då med störst hänsyn till artrosen då den är så kraftig på frambenen att till och med veterinärerna blev förvånade och rädda med tanke på att han inte är så gammal. Jag har tur om han kan leva med sin artros på smärtstillande i 1-2år till eftersom det inte går/är lönt att operera alla 4 benen.

Efter att ha läst ditt svar så förstår jag lite mer. Då förstår jag varför omplacering inte är lönt och varför du överväger att avliva honom. Låter som om uppfödaren endast bryr sig om sin egna vinst och inte om hälsan på sina valpar. Känns definitivt inte bra att uppfödaren fortsätter föda upp valpar. Jag tycker att det låter som om ni jobbar på det mesta och det går framåt med rädslan och psyket. Artrosen låter ganska kraftig men Personligen hade jag testat på sim osv (det du ska göra) innan jag tar sista steget. Jag har också fått rekommendationen men av veterinär att avliva min hund men inte av samma problem för att de inte såg en utväg. Det va 3 år sedan och hon är pigg som en pingla än idag. Vi provade på medicinering och ändrad kost samt en operation och rehabilitering därefter då hon hade fått en tumör. Men det tog tid tills det började gå framåt. Jag känner att det är du som hundägare som ser hur det går för hunden. Känner du att han får lida för mycket och det inte funkar längre då är avlivning ett skonsamt sätt att hjälpa honom. Nu verkar det som om han lever ett bra liv utan att ha ont, dock ser jag problematiken i att han måste gå på smärtstillande och att det kanske bara fungerar i ett par år till. Hur tänker du själv kring honom? Vad känner du i nuläget? som sagt så är det du som bestämmer.

Jag har varit i samma sits. Köpt en omplacering som inte visade sig må särskilt bra psykiskt..  Mitt hjärta fick somna in i somras. Ett hemskt beslut att behöva ta, men det fanns ingen annan utväg. Hon led varje dag och situationen var ohållbar för oss båda.  Nu har hon äntligen lugn och ro (och även jag).

Bara baserat på hundens fysiska bekymmer, hade du övervägt avlivning då också? Kan du specificera vad tränare/hundpsykolog har gett er för verktyg och handlingsplan, alltså hur jobbar ni med problemen rent konkret?

Valiera jag tycker precis som dig angående uppfödaren. Tycker det är hemskt att vem som helst kan föda upp hej vilt. I mitt tycke borde de bli mer strikt med uppfödning. Vem som helst ska inte få lov. Borde vara krav på kastrering om djuren inte används i avel och utställning osv. Vi har precis hittat ett smärtstillande och som funkar bra med hans mage då han har problem med den också och får lätt diarré av minsta lilla. Räcker att någon kastat ut bröd eller något till fåglarna som han får i sig sen har jag en vecka av helvete med hans diarré och jag vill inte ha en munkorg på honom för det räcker att folk redan tror att han är galen med tanke på hur han va i början. Han är ju snabbare än blixten på att hitta och svälja allt skit han hittar. Jag känner bara mig så otroligt hjälplös när han blir totalt rabiat nit andra hundar. Det har blivit bättre och jag har blivit snabbare med att avbryta men ibland hjälper det inte. Som i natt mötte vi en man med hans lilla hund och de dök upp från ingenstans runt en hörna och min hund blev skogstokig när den andra hunden skällde. Och jag är inte den som brukar bry mig om vad andra tycker men i natt blev jag nästan biten igen (antar att om min hund vill bita hade han gjort det så ser de som tomma hot) och att försöka släpa bort 30+kg som hoppar, drar och allt vad han gör är inte lätt. Och det är just det jag inte vet hur jag ska göra när han väl blir så eller hur jag ska kunna stoppa det. Hjälper inte att bara gå för han blir mer frustrerad då och sen kan vi stå på samma plats i 5min innan han är lugn igen och vi kan fortsätta gå. Folk här måste tro att jag inte är klok som har en "farlig" hund sen finns de annat folk som bokstavligt talat förföljer oss med sina små hundar som skäller trotts att vi går iväg eller som stannar och låter deras hundar morra och skälla åt min när jag gått undan och försöker få min att inse att godis är bättre.. Känner mig hjälplös för min hund vet verkligen inte hur han ska bete sig bland andra hundar. Och där kommer vi in på de Semlalatte skrev. Jag försöker få skvaller träning att funka som jag blivit rekommenderad av tränaren vilket har gått framåt men de funkar inte helt och det beror också på vad min hund har för dag då han vissa dagar bara är allmänt jobbig och obstinat som den tonåringen han är.. Har även blivit rekommenderad av psykologen att hitta någon med en stabil äldre tik som har en bra relation till sin ägare så min hund kan få springa lös i en rastgård med. Inte de lättaste att hitta och då har jag även erbjudit mig att ha munkorg på min hund utifall de inte skulle funka. Har även blivit ombedd att fråga andra med hund om jag kan få gå med dem kanske 100m tsm med min hund men samma problem där för är ganska säker att ingen vill. Även att jag ska lära honom massor av tricks osv för att få hjärnan att jobba men det är svårt om han har så mycket energi i kroppen som han har vissa dagar. Semlalatte, hade han bara haft sina fysiska bekymmer så hade jag inte avlivat honom sålänge han hade kunnat gå smärtfri och vara glad så som han har blivit.

#8 Så för att varva ner har du fått rådet att stimulera mer, eller har jag missförstått då? Hur ser det ut med regler, begränsningar och struktur rent allmänt i hundens vardag?

Först och främst får du se till din egen och andras säkerhet. Om du känner dig övermannad av hunden, pga storleken och bitförsök - skaffa en munkorg och/eller en nosgrimma för att få bättre kontroll (tills det har blivit bättre alltså, ingen permanent lösning). Ta dig en ordentlig funderare, har du ork, vilja och resurser för att fortsätta jobba med problemen? Det är okej att inte orka och det är okej att låta hunden somna in om man känner att den inte lever något bra liv. Problemhundar är svåra stt leva med och ännu svårare att omplacera. Om du känner att du vill fortsätta, ta kontakt med någon med erfarenhet av hundar som biter/är stressade. Det är inget som man hejohopp blir av med på ett par månader, tyvärr. Ta emot all hjälp du kan få och gör en avvägning.

Får tillägga att jag själv lever med en hund som varit ett extremfall. Först nu när hon blev 4 år gammal, kan jag säga att livet blev relativt enkelt. Det kostar oerhört mycket att tampas med den typ av hund, både i pengar och i eget välmående.

#9 Ja jag ska typ lära honom saker och få honom att använda huvudet så han blir trött vilket funkar bra med vissa saker men inte andra. Som exempel så funkade inte aktiveringsboll alls då han blev stressad av den men tricks så som snurra, sitt, ligg osv funkar men det gäller att sluta i tid och göra korta intervaller för han är extremt mat motiverad. Sen vissa dagar funkar inget men det är som med oss människor, vissa dagar är bara sämre helt enkelt. När det gäller regler så försöker jag leva ett strukturerat liv för min egna skull så jag själv ska fungera då det hjälper mig med min ADD, och detta funkar bra med hunden också. Självklart har han regler så som inte tugga på väggar osv som jag antar att alla hundägare har och han får inte lov att tigga utan äter jag får han ligga under bordet för annars slutar det med att jag har slem i hela knät och han får inte sova i min säng för då kan jag inte sova för han kan inte ligga still pga värmen som blir så han har en egen koja bredvid min säng som är hans trygga plats om han vill vara ifred eller blir rädd för något osv. Ute så vill jag att han lyssnar och går fot om vi ska korsa vägar och han kommer om jag kallar men jag har aldrig honom lös. #10 Jag har nosgrimma på honom som är kopplat till ett halsband om han skulle lyckas ta sig lös och för de gångerna han har blivit rädd för exempelvis sopbilen som är de värsta han vet (funkar mycket bättre nu) så har jag en sele med 2 spännen och som går som ett u över bringan på honom och i selen finns där ett kort läderkoppel. Han ska inte behöva bryta nacken eller strypas ihjäl om han blir rädd och vill springa hem. Så säkerheten har jag tänkt på. Det är inte det att jag känner mig överbemannad utan mer att det är jobbigt att gå åt ett annat håll med en hund som är rabiat och absolut bara ska åt ett annat vilket gör att han blir ännu mer frustrerad. Han har liksom aldrig blivit socialiserad med andra hundar så han fattas den kunskapen. Han har fått komma nära en hund och då visa han inga tecken på att vara aggressiv utan bjöd in till lek trotts allt skällande och dragandes på vägen. Därför har jag fått till mig av psykologen att han ska umgås med en stabil äldre tik så han får lära sig, för så som han gör nu kommer han starta bråk för han vet inte hur han ska bete sig och i hund världens är de inte accepterat att komma springandes rak emot en annan hund oftast. Jag har funderat och det är så många gånger man just den dagen bara tappat ork och lust och tänkt "jag orkar inte mer, du kommer få somna in". Men likt förbannat så fortsätter jag och får ny energi osv. Problemet är väll mest att jag köpte inte honom som problem hund utan var väldigt noga med att jag ville ha en träningskompis och någon som jag kan ta med mig överallt osv vilket det inte blev. Hade jag bara varit mer förberedd från början med allt så hade det inte blivit som en käftsmäll tror jag och jag har redan lovat honom att han inte ska få ha fler hem. Det tråkigaste är nog att jag är fast hemma med min hund. Jag kan liksom inte åka till ullared en dag som exempel och låta någon passa min hund eller ta in honom på hunddagis för det är svårt att hitta någon jag känner mig bekväm att lämna honom med för de kräver ändå en del kunskap för att de ska funka och hunddagis miljö funkar inte för honom antar jag. Försöker verkligen ta emot all hjälp och antar att de var därför jag skrev här för ibland håller man på att bli tokig känns det som och det kan vara skönt att få höra andras åsikter och erfarenheter. Synd att inte hunden kan prata med mig så man kan fråga honom frågor som om han fortfarande har lite ont eller om man måste öka medicinen och likande. Livet hade varit enklare då känner jag. Vad skönt att det funkar för er nu! Hoppas min hund med kan bli så gammal och förhoppningsvis fungera som en "normal" hund men jag får se hur artrosen utvecklas och medicinen funkar. Så fort de inte funkar längre eller artrosen blivit värre och orsakar stelhet eller att han haltar så kommer han få somna in snabbt för lida i onödan ska han inte. Jo tack pengar har han kostat till en hel förmögenhet hittills och eget välmående med stundvis men vad gör man inte för sina djur egentligen. Helt sinnessjukt egentligen för jag gör mer för min hund än vad jag skulle göra för mig själv men det är lite sån jag är. Umgås hellre med mina djur än massa människor.

Innan jag hade avlivat hunden hade jag åkt till någon som är van vid problemhundar och fostran. Det kan vara så att hunden inte alls har tillräckligt med ramar och krav vilket kan ge sådana här reaktioner. Jag förstår att det är jobbigt för dig, men det kan vara så att det relativt enkelt går att få ordning på t.ex hundmöten med rätt hjälp.

Jag läste dina andra svar nu och såg att artrosen är kraftig, prognosen 1-2 år… det ger dig inga bra förutsättningar för att jobba bort alla andra problem. Det tar LÅNG tid. Jag skulle lyssna på hundpsykologen, fråga hur ofta hen har rekommenderat avlivning. Av min erfarenhet är det inte ofta så när det väl sker, är det befogat. Och särskilt med tanke att du hamnade i den situationen ofrivilligt. Det är en sak att skaffa valp som utvecklar problem på vägen och man kan jobba på de direkt, men att skaffa en hund som redan är fast i sina ovanor utan att man är medveten om det är en annan. Att man helst umgås med djur än människor låter fint i teori men när man under flera år inte kan bjuda hem sina närmsta och inte heller kan lämna hemmet pga inga hundvakter, det är inget liv du förtjänar. Även om man inte är av den sociala sorten, så blir det ändå oerhört jobbigt. Det är förstås ditt liv och ditt beslut, men jag hoppas att du tänker på dig själv lite mer <3 Livet är kort, ett hundliv ännu kortare, och man måste hinna ha det roligt tillsammans!

#12 Så när hunden går upp i stress blir hjälpen han får av omgivningen att uppmanas aktivera sig ännu mer? Hur stor del av ert nuvarande träningsprogram utgörs av passivitetsträning? Vad har hunden för struktur och ramar för att stävja beteendeproblematik, både inne och ute?

#13 det är just det jag har gjort när de gäller att få bukt med mötesproblematiken mm. #14 ja precis. Jag känner bara att jag vill kunna ge honom ett bra och lyckligt slut på sitt liv. Visst han kommer aldrig kunna springa löst för då hamnar han väll i Kiruna innan han stannar men bara grejen av att kunna kanske ha honom lite i en rastgård utan att han kanske spränger staketet pga en annan hund på andra sidan eller få "springa" på långlina med mig i skogen och bara få vara hund. Han älskar stranden och skogen och bilturen dit också. Har haft honom i 7 månader nu och jag ser ju själv att de går framåt men samtidigt så är det så mycket hela tiden med hunden.. De senaste dagarna har han haft en jävla klåda som inte hjälper med klorhexidin schampo osv så får ta honom till veterinären igen och har han allergier eller något annat så som exem så får jag snart söka vårdbidrag för det är mer än ett heltidsjobb att vara ta hand om hunden. #15 Nä när han går upp i stress så hjälper jag honom att varva ner med att sitta med honom på golvet så klappar jag honom lugnt med ett lätt tryck över kroppen bara och är vi ute så stannar vi där vi befinner oss och bara är där tills de lugnat sig. Det är inte så mycket stress längre då han antagligen var mest stressad pga smärtan han hade men han kan absolut gå upp i stress i olika situationer precis så som vilken annan hund kan göra och de ända jag kan göra då är att hålla mig lugn o bara finnas där. Passivitets träning gör vi absolut men det gör vi inte mitt på dagen än om vi är ute utan väntar till kväll eller tidig morgon när det är lite lugnare med trafik osv. Vad menar du med vad han har för ramar ute o inne? Är inte det desamma så som regler som jag redan svarat på eller missförstår jag allt nu?

#15 För att nå verklig förbättring med den stress hunden upplever måste du först och främst komma underfund med orsaken/orsakerna bakom och justera det. Gällande passivitetsträningen räcker det inte att köra en session här och var utan den måste genomsyra hela vardagen. Samtliga av mina hundar är omplaceringar, både svenska och utländska. En av de största skillnaderna jag märkte mellan dem när de kom hit var att de svenska hundarna aldrig lärt sig att ”bara vara”, något som kom väldigt naturligt får de utländska som antingen hade levt i det fria eller på shelter i en gigantisk flock. De svenska behövde lära sig att komma till ro och första tiden behövde jag vara fyrkantig och inte lämna något åt slumpen. Jag påbörjar alltid passivitetsträningen av en ny hund i hemmet där intrycken är mer begränsade (kan hunden inte koppla av inomhus där inget särskilt händer kan jag knappast förvänta mig att den ska klara av att hålla sig lugn när vi går ut och möter världen med allt vad det innebär). Jag placerar ut en hundbädd i varje rum dit hunden konsekvent hänvisas (beroende på vilket rum vi befinner oss i för stunden). Denna rutin påbörjas redan vid tröskeln. Efter promenaden kopplas hunden alltså inte loss på en gång utan vi går direkt ifrån hallen till bädden hunden ska ligga i. I början behåller jag alltid kopplet på och sätter mig på en stol vid sidan av, sen får det ta den tid det tar. Jag utesluter all beröring och ögonkontakt och bara väntar ut. Först när hunden har kommit till ro går jag därifrån och skulle hunden då lämna bädden leder jag helt odramatiskt tillbaka den. Här är det avgörande att hålla sig lugn och konsekvent, oavsett hur länge du behöver sitta där eller hur många gånger du än måste leda tillbaka hunden till bädden. Ett tips är att placera bädden inom ditt synfält så du snabbare upptäcker om hunden är påväg därifrån. Detta är alltså inga korta pass utan det är en rutin som upprätthålls över tid så länge behovet finns. Efter promenaden - gå till bädden, efter måltiden - gå till bädden, efter lek - gå till bädden, efter träningspasset - gå till bädden, när jag lagar mat - gå till bädden, när jag äter - gå till bädden, när jag ser på TV - gå till bädden. Mina uppsöker självmant sina platser numera och behöver de hänvisas räcker det med en handgest. Detta hjälper inte bara en stressad hund att gå ner i varv för stunden, det förhindrar även den exaltering som ofta går över i stress att uppstå ifrån första början. Det bidrar med värdefulla rutiner och strukturer som hjälper till att främja lugnet i stort. Hunden får en konkret och sund uppgift att ägna sig åt, det stävjar separationsångest samt att det underlättar vid besök då hunden kan hänvisas till sin plats istället för att behöva agera värd eller värdinna. Bemästrar man detta i hemmet och har detta som en stabil grund att falla tillbaka på kan man successivt öka svårighetsgraden och tillämpa samma modell i andra situationer där hunden är med; när man är bortbjuden, på caféet, på centralstationen, på bussen eller var man nu råkar befinna sig. Jag tillämpar detta tillsammans med de andra individanpassade åtgärderna nödvändiga för att skapa lugn och trygghet för den hunden jag jobbar med. Detaljer spelar roll och jag hoppas ni får den hjälpen ni behöver för att komma vidare.

#17 Tack för bra informativt svar! Stressen i sig har haft en stor del med smärtan att göra då den blev mycket bättre så fort han påbörjade smärtstillande. Däremot finns de självklart kvar stress men inte alls i samma storlek som innan. Det är svårt att hitta vad den beror på exakt men jag har sett ett mönster med "samma" stress hos syskon och hundar från andra kullar därifrån så en del kan ha att göra med aveln och psyket på de hundar som de avlar på antar jag eller uppväxten kanske som liten valp? En hund som är både syster OCH moster till min hund (Ja min hund har visat sig vara inavel) har sjukt nog nästan exakt samma problem som med min, både psyke och kroppsligt. Båda har stress symtom, magproblem och artros osv vilket i mina ögon säger en del, så jag vill tro att de har med avel och göra också men kan självklart ha fel. Har aldrig tänkt så långt att de du beskriver med att träna passivitet inomhus också är en form av passivitets träning. Så tack för tipset! Det är något jag mest hört att man gör ute genom att sätta sig någonstans och bara glo typ. Håller isf redan på med en halvtaskig form av passivitets träning inomhus vilket kanske är positivt men får självklart bättra den! Så som vi gör nu är att när vi kommer in från en runda ute så stänger vi in oss i köket där jag vill att han ligger och varvar ner och vi lämnar inte köket förens han är lugn och då somnar han oftast också ganska snabbt. Anledningen till att vi stänger in oss i köket är främst pga mina katter som han är snäll vid men de är så otroligt intressanta och de ger honom ingen ärlig chans att varva ner då de nästan är mobbing från katternas sida. Ena svarta katten går och stryker sig mot honom precis framför näsan och sen joggar iväg från honom, och då vill hunden självklart efter ännu snabbare då de 2 brukar leka lite tsm. Målet ska bli att han nonchalerar frästelsen med katterna. I skrivande stund ligger han och är hur lugn som helst då vi sitter i köket och det är så skönt för oss båda. Ska bättra träningen då jag redan försöker ha en bädd i varje rum men han föredrar det hårda golvet konstigt nog med tanke på hans artros. Han har tuggat sönder sin mjuka madrass så han har en bädd nu med stålram som där är ett spänt tyg över som jag glömt namnet på. Den är iaf bra och han verkar gilla den men golvet är tydligen bäst.. Måste ändå säga att det är intressant att de hundarna som bott i hägn eller är utländska hundar har lättare att bara vara. Har tänkt i flera år på att adoptera en gatuhund men har hört att de kan bli mycket problem också med papper, sjukdomar osv? Säkert skräckhistorier jag fått höra med misstänkt rabies och att veterinärer typ försöker tvinga sig till hunden för rabies test osv och det ger mig lite kalla kårar faktiskt då det är de sista man vill vara med om.. Tror du en en fylld Kong kan vara något för en stressad hund? Tänker mer att då får han en uppgift att koncentrera sig på och det kanske hjälper till med stressen också om han inte blir för exalterad från början? Tack igen för tipsen med träningen 👌😁

#18 Det är inte ovanligt att dessa hundar utvecklar både hud- och magproblem. Stress påverkar immunförsvaret negativt vilket så småningom kan släppa in all möjlig skit. Hur lägger ni upp träningen i köket? Är han kopplad eller lös? Får han lämna bädden när träningssessionen är slut, typ ”nu är vi klara så varsågod att ägna dig åt vad du vill”? En annan sak som är relevant är katterna. Jag tycker ni ska ta hjälp av dem i träningen istället för att byta rum dit katterna inte är MEN det är viktigt att ni då blockerar katternas försök att inskränka på hundens personliga space. Sitter jag med hund nr 1 (framförallt en ny) och hund nr 2 kommer in och stör kommer jag avvisa hund nr 2. Det är ett av flera tillfällen att visa för hund nr 1 att jag värnar om hens sinnesro och min egen integritet. Visar jag för mina hundar att jag både är kapabel att stå upp för mig själv och dem blir jag en väldigt värdefull tillgång och står jag för skydd och vägledning kommer det ansvaret lyftas ifrån hundarna och istället tilldelas mig. Det visar sig inte minst vid hundmöten. Att hunden känner ett behov att försvara sig själv i sin ägares närvaro (eller försvara sin ägare) är för mig en indikation på att det finns en lucka som måste fyllas och i brist på alternativ tvingas hunden axla den rollen, typ ”ja du står ju varken upp för dig själv eller mig så chansen att du lyckas stoppa den mötande hunden som är påväg mot oss nu är inte så stor, så jag får väl stoppa den själv!”. Angående utländska rescues ÄR det viktigt att göra sin research. Det finns en uppsjö av mer eller mindre oseriösa organisationer där hundarna som förmedlas både saknar en ordentlig utvärdering och giltiga papper. Den fällan är farlig att falla i, för alla inblandade. De jag fått är jag oerhört nöjd med! De är väldigt mycket hundar i den bemärkelsen att de har levt som hundar med ingen eller lite inblandning ifrån människor som skapat oreda. Mina svenska som har levt i familj sedan dag ett har definitivt varit svårast att rehabilitera men det är såklart lärorikt det också. En fylld Kong kan vara en rolig aktivitet att sysselsätta sig med (jag utfodrar i Kong ibland). Däremot förlitar mig inte på att aktivitet per automatik kommer leda till passivitet. Som med allt annat behöver man hitta en balans där sett till behovet som finns (:

#19 Jag är lite orolig för alla problemen som stress kan medföra faktiskt. Även om man kan få ordning på det så kan de redan gjort mycket skada på deras kroppar. Ska absolut försöka använda katterna i träningen. Dock är den lilla svarta katten både halvtrög och fruktansvärt envis haha. Han kan driva mig till vansinne nästan ibland då han är medveten om vad han får och inte får göra men likt förbannat ska han göra allt skit ändå mitt framför näsan på mig. Den döva räcker det att jag kollar surt på och visar ett finger så fattar han att han gör något fel och gå går han så för att vara döv är han väldigt smart. Något jag märkt när vi varit ute de senaste 2 dagarna är att om jag gör ett högt ljust ljud i samband med hans utfall så avbryter jag utfallet tillfälligt men det är ju ingen permanent lösning för när vi möter vissa hundar med samma problem som vi har så spelar de ingen roll vad jag gör. Grannarna och de andra i området tror nog att jag har tappat förståndet helt men jag känner att om metoden funkar så är de inte fel heller. Finns det någon bra metod för att få andra hundägare att förstå att min hund behöver utrymme och är under träning? För jag har haft gul rosett på både koppel och sele men inte en människa verkar förstå vad som menas med det? Har en del som trotts mina försök att gå undan (har lärt mig vilka hundar som går att möta och inte går att möta på avstånd) som följer efter oss så jag måste ropa att vi vill vara ifred när min hund redan är i sitt utfall. Och då har jag gått in på platser där jag antar att de inte har något att göra på så som små avlägsna parkeringsplatser, trappor ner till källare osv som är helt ologiska för dem att de ska gå med där? En man med en rottweiler tyckte att de var en bra idé att han stanna 20m ifrån busshållskuren vid gick in och ställde oss i mitt i natten för att min hund inte skulle hinna se dem och så lät han sin hund sitta och morra och skälla på oss.. Och varför tror vissa personer med små hundar att det är okej att deras hundar skäller och hoppar hysteriskt när de ser en hund och inte ens försöker tillrättavisa sina hundar just då? Fel beteende som fel beteende anser jag oavsett storlek på hund. Visst kan min göra mer skada men på ett barn eller annan liten hund kan en liten hund också göra skada plus det är sjukt provocerande för andra hundar. Eller kanske bara jag som känner så? 🤔

#20 Jag tycker du ska säga som det är och be den andra hundägaren att ge er lite space om ni blir trängda och det saknas möjlighet att själv skapa utrymme. Visst kan det kan vara irriterande att möta hundar som kastar sig efter en men då får man försöka låtsas som att de inte finns och fortsätta fokusera på sin egen hund. Det bor en kvinna två hus bort ifrån mig vars shih tzu blir hysterisk vid åsynen av andra hundar. Kvinnan blir lika hysterisk hon när hon tycker att jag tar för lång tid på mig vid porten då ”det retar hennes hund”. Det är hennes ansvar och problem att ta tag i och inte mitt, precis som det är upp till mig att se till att mina inte svarar upp på hennes hunds utbrott. Får man fråga var i Sverige ni håller till? Kanske någon kan bistå med stabila hundar att träna möten med eller rekommendera en bra tränare om ni behöver en annan typ av hjälp än den ni får idag?

#21 jag har försökt som exempel säga till mannen med rottweiler flera gånger då detta även händer dagtid och han också kan få för sig att gå efter osv trotts att han inte bor vid mitt område utan på ett annat längre bort men har slutat orka bry mig. Jag försöker fokusera på min hund utan att bli frustrerad och irriterad vilket inte alltid går även om de inte är min hund jag blir sur på men oftast går det bra. Mim hund är så känslig för hur jag reagerar i de situationerna så blir jag irriterad och han märker de så blir han sur och grinig mot mig med så det gäller verkligen att försöka hålla sig lugn även om situationen blir lite kaosig. Men om hennes hund blir sån så fort den ser en annan hund kanske den inte borde springa lös på tomten eller vad det är den är någonstans. För som du skriver så är det hennes ansvar precis som det är mitt ansvar att försöka få ordning på min hund. Jag bor i Ängelholm nere i Skåne 😊 finns de någon med trygg äldre tik som vågar träffa oss så hade de varit toppen. Har blivit rekommenderad att han ska ha en äldre stabil tik som kompis om det går som kan hjälpa till med hur man talar deras språk för min har ju inte en aning om hur han ska bete sig. Oftast blir han ju inte arg utan jag upplever honom som mer frustrerad och exalterad. Han har fått träffa en annan liten hund lite snabbt och då skällde han och drog i den mån han kunde men sen bara va han superlycklig. Så det känns oftast som att han bara inte vet hur han ska bete sig bland hundar helt enkelt 🤔

#22 bara som en sidenote så kan ju även extrem inställsamhet/"glädje" i möten med andra vara ett tecken på osäkerhet och stress. Jag ska int e kommentera något annat, men jag hade inte låtit hunden träffa andra hundar som sådant. Möjligtvis att man träffar en bekant på en fika, så att båda hundarna får ligga i samma rum, kopplade, och sova, men det är max för mig. Jag vill att andra hundar ka vara sammankopplade med lugn och avslappning, inte stress (varken positiv eller negativ). Och mannen med rottweiler - har du provat att gå hem till honom och prata igenom det utan era hundar?

#22 Du har PM (: Och precis som #23 JoannaLi säger är den typen av exaltering, även om det inte är ett utfall, inte särskilt bra. Han behöver snarare lära sig att samexistera med andra hundar utan att interagera (passivt medverkande före aktivt deltagande).

#23 Jag vet inte exakt vilken trappuppgång han bor i men har försökt att hitta honom på nätet så man iaf kanske hade kunnat skriva ett meddelande på fb eller något. Trapporna här är tyvärr alltid låsta också och min tagg funkar bara till min trapp. Jag har funderat på det också angående det där med att träffa andra hundar. Jag känner liksom inget behov av att han ska ha en kompis egentligen utan jag vill bara kunna ut och gå och njuta av promenaden vilket jag oftast inte kan göra nu. Målet är att kunna gå en runda tillsammans med min mamma och hennes hund men det känns så långt borta nu.