Min omplaceringsvovve var livrädd för människor när han kom hem till mig. Det är för det mesta borta nu, men det har tagit sin tid och energi. (Han skällde/gjorde utfall mot vissa, och gick upp i stress och "fjäskade"+juckade på vissa.) 

Det första jag vill påpeka är att man ska vara ärlig mot sig själv. För mig låter det inte som att er hund inte tycker om människor - hon låter rädd för människor. Det kan låta som en sån mini-sak att hänga upp sig på, men det är ändå viktigt att man tittar på problemet från rätt håll. (Även att hon vill "sätta andra hundar på plats" är generellt ett osäkerhetsbeteende. En lugn och trygg hund i sig själv vet att man mycket sällan behöver mer än en sned blick eller möjligtvis en dov morrning för att få en annan hund att sluta med något t.ex., nästan enbart osäkra hundar använder sig av fysiska metoder.) 

Så, hur gör vi för att betrygga hunden i att den inte kommer att bli anfallen av dessa främmande människor? 

Det första jag skulle göra (och gjorde) är att det ska inte finnas någon som helst interaktion mellan hund och människa. Jag plockade bort all förväntan på att få hälsa på människor på besök, både hos besökande och hunden. Min hund fick vara kopplad intill mig och tugga på ett gott ben. Detta tills jag kunde se att han inte längre var på spänn/på sin vakt/tittade på de besökande. Han var 100% medveten om att de besökande engagerade sig inte i honom, och då besvarade han med samma mynt. När han gick upp i stress, pep, skällde, gjorde utfall, försökte jucka så förhindrade jag det genom att se till att han inte kom ur positionen intill mig, och helt enkelt ignorerade. Möjligtvis att jag försökte bygga upp intresset för benet igen, men jag gav inga bannor eller något sådant, eftersom att det helt enkelt är en handling som han inte klarar av att hantera. 

Detta kan vara svårt för besökande, för de får inte ens titta på hunden så länge det besvärar hunden. 

När man ser att hunden är trygg i sin ensamhet, då kan man börja positivt associera besökande för hunden. När hunden är trygg i sig själv, så låter man den besökande kasta en godis till hunden från ett avstånd. Utan att i övrigt engagera sig med hunden. 

Sakta kommer man närmre, när hunden är trygg och inte går upp i stress på det förra avståndet, till slut kan personen ge en godis ur handen. När hunden inte går upp i stress av det kan man låta hunden lukta på personen, fortfarande med en främmande person som gör allt för att ignorera hunden för att låta den sköta problemet själv utan provokation. 

När hunden är lugn och glad över att få hälsa på främmande människor kan man låta dem hälsa tillbaka. Börja med att låta dem titta på hunden medan den hälsar, sen kanske sitta på huk och titta på den, klappa den etc. 

Börjar hunden ljuda/morra/skälla/göra utfall/skaka under något steg i detta så har man gått för fort fram och ska då backa ett eller flera steg. 

Den här metoden är dryg och tidskrävande i början, men jag är ändå så himla nöjd med resultatet. För oss tog det 1½ år, men det tar olika lång tid för alla individer. 

Beroende på hur trygg er hund är i att vara själv kan det också vara ett bra alternativ. Att man sätter den i ett lugnt och tryggt rum med stängd dörr/kompostgaller. Det skapar också trygghet i att hunden får lära sig att i det rummet är jag alltid trygg och det kommer ingen och skrämmer mig. Har man en hund med separationsångest så blir detta mer av en bestraffning som kopplas ihop med att besökande kommer, så då hade jag starkt undvikit det.

Istället för att säga åt henne när hon beter sig oönskat, lär henne vad hon ska göra. Lär henne tex att gå och lägga sig när det plingar på dörren (och visa henne att hon får vara ifred då!) Lär in lugna, alternativa beteenden till de hon uppvisar nu, så kommer hon förhoppningsvis få lättare att slappna av och bli gladare.

Jag har haft mycket kontakt med en hund som är likadan. Han är rädd. Men han har skäl till det, som JoannaLis hund antagligen har också. "Min" hund har antagligen blivit slagen tidigare. Tog mig ett år att bli kompis med honom och då brukar hundar normalt gilla mig. Nu är vi bästa vänner och han blir tokglad när vi träffas.

Men du har ju haft din hund hela tiden och vet att han inte blivit utsatt för något (utgår jag ifrån). Samma metoder borde väl funka ändå.

Om du tänker betala för hjälp utifrån, varför inte lägga pengarna på en hundpssykolog istället för en kurs? Skulle nog jag göra. Tror det är mer effektivt.

#1 Perfekt, du sammanfattande samma tankegångar som jag har! Vill bara tillägga att man kan testa Adaptil, halsband eller doftavgivare, samt Zylkene för att ta udden av hundens oro. Tänk på att arbeta med hundens känsla, snarare än att hon ska "lära sig att uppföra sig".

Min första och andra hund, båda jack russel, va likadana. Fullkomligt älskade familjen, men hatade resten av "världen". Tyvärr försvann det aldrig på någon av dom. Det enda positiva i saken var att dom gick aldrig fram till människor dom inte gillade. Så det var lätt att säga till alla att låta dom vara. Jag jobbade mycket med att få dom att vara ok med andra, men det lyckades aldrig. Tillslut bara struntade jag i det. Alla visste att låta dom vara.

Tack för alla svar! Jag tar verkligen till mig era tips. Vi har beställt adaptil nu för att se ifall det kan hjälpa till vid den "svåra utmaning" vi har framför oss. Vi har bestämt oss för att vara hårdare mot besökare angående att ha kontakt med henne, ingen ska uppmärksamma att hon är där varken med röst, kroppsspråk eller ögonkontakt. Vi ska även ha henne kopplad nära oss så hon förhoppningsvis känner tryggheten att vi tar hand om situationen åt henne. Sen får vi se hur vi ska försöka hålla hennes uppmärksamhet på något annat, jag tror nog att ett älg- eller renben är det bästa för henne då det är något hon absolut inte tar ifrån uppmärksamheten ifrån ;)

Tack ännu en gång! Jag ser att vi kommer få jobba med det här länge innan hon blir trygg med andra människor. Vi räknar med att få jobba i flera år kring detta, om inte resten av hennes liv. Vi vill bara att hon ska må bra och det skär i hjärtat när vi ser hur rädd/osäker hon är när det kommer främmande eller vi kommer hem till främmande människor. Jag kommer kanske komma med fler funderingar framöver kring detta och hoppas att jag kan få samma fina och stöttande svar då! Kram på er alla.

ps. Vad vi vet så har det inte hänt någonting för att det ska bli så här. Vi ska se om vi kan hitta en hundpsykolog och se om vi kan få stöttning irl också!

#6 Att leva med en rädd hund är verkligen inte enkelt och det kommer bli en jobbig resa men det kommer bli betydligt lättare när ni hittar rätt verktyg och får förståelse och kunskap i hur ni ska förhålla er till omgivningen och er hund. Nu har ni insett att ni behöver hjälp och tagit ett första steg genom att våga fråga och be om hjälp. Det är ett stort och viktigt steg! Var i landet bor du? Någon här inne kan kanske ge er tips på en vettig och pålitlig hundpsykolog/tränare i närheten av dig som jobbar med positiva och schyssta metoder. Vill också skriva det att det kommer komma motgångar, ni kommer naturligtvis också göra stora framsteg. De jobbigaste motgångarna tenderar att vara de som kommer efter långa perioder av mycket lyckande. Bakslag är en del av träningen och det kan komma att kännas som att allt det slit och jobb som ni har lagt ner har varit förjävels, men det blir bättre igen. Behöver du stöttning finns vi här :) Jag önskar er stort lycka till!

Hunden jag berättade om är en grannhund. Vi fixade det (till slut) just genom att jag ignorerade honom. Möttes vi i trappen hälsade jag på matte, sen satt jag mig ner (för att bli mindre skrämmande) och tittade bort från dem medan vi fortsatte pratstunden (svårt, klarade det inte fullt ut, man vänder sig ju automatiskt mot den man pratar med). Genombrottet kom när jag en gång inte ignorerade helt och "råkade" ha torkad lever i fickan när vi stötte på varandra ute… Det kunde han inte motstå. Efter det var jag farlig men lockande och spännande en lång period (ignorerade igen för det mesta). Sen lossnade det plötsligt och han tordes gå fram till mig. Efter att vi gått ut och gått bara han och jag och han varit hem till mig (själv) någon gång så blev jag istället hans idol. Så det är kanske en idé, att låta honom vänja sig vid folk han ofta träffar en och en. Om det är möjligt alltså.

#6 Det låter som en jättebra plan! Lycka till med vovven <3 <3