Att du nu är tonåring säger allt lilla🙂. Jag hade ett stort intresse för kickboxning, var som en maniack. Sen började andra faktorer att spela en större roll. Tror att oavsett om det gäller djur eller sport och detta är något man varit väldigt aktiv i, så kommer det en tid när man kanske behöver ett avbrott. Att det händer vid tonåren är inte alls konstigt. Jag har fortfarande intresse för KB och tog upp det många år senare igen men det blir inte riktigt som när jag var en ung brutta🙂Man måste ibland gå lite andra vägar för att hitta och lära känna sig själv. Och ditt intresse kan du ju alltid ta upp senare igen.  Simma lugnt🌺 Jen..

Kanske blir ett lite luddigt svar men vi är ju jämngamla så jag tror jag förstår dina tankar.

Ja och nej. Jag har haft ordentlig "identitetskris" för några månader sen, började tänka tanken att det här med hundar inte alls var min grej, att jag skulle sluta med allt och hålla på med musikproduktion. Typ. Visste inte riktigt vad jag skulle göra om jag skulle ge upp hundarna, mer än så. Och jag gjorde det, släppte taget för någon månad, umgicks med mina bästa vänner och hade sjuukt roligt, slapp tänka hund stup i kvarten som det lätt blir när jag umgås av större delen av min vänskapskrets. Då fokuserade jag på annat i livet som gjorde mig glad. Som tur är så är min allra närmsta vän inte ett dugg intresserad av hundsport så det var jätteskönt att få ett avbrott från alla krav man lätt får på sig när man snackar hund med sina träningskompisar, tycker jag.

Samhörighet på hundforum - är det verkligen ett måste? Måste du identifiera dig med alla som lägger ner all sin vakna tid på att aktivera sina hundar? Kan du inte bara ha hund för att det är kul, utan att känna krav på dig att behöva tycka precis som alla andra, göra precis som alla andra, känna precis som alla andra? För jag tror mycket det är där skon klämmer. Att man lätt tappar motivationen när man hänger på såna här forum där man dagligen får höra om andras framsteg fast man själv kanske sitter med en hund som nosar sig igenom rallytävlingen, drar i kopplet, tigger vid matbordet osv. 

Och behöver hundar vara meningen med livet för dig? Om du har hittat ett annat intresse, "växt ur" hundintresset - so? Du blir inte en sämre hundägare för att du har andra intressen. Man utvecklar olika intressen hela livet. Jag är jätteförtjust i allt som har att göra med hundar just nu, men tvekar inte en sekund på att jag kan bli värsta golf-fantasten om några år. Man får helt enkelt andra intressen och prioriteringar i livet, utan att det nödvändigtvis måste vara något man får skuldkänslor över!

Jag älskar hundar. Men jag har två personligheter. En "hundar är det bästa som finns", "agility är hela min värld" osv. när jag umgås med mina träningspolare. Och så har jag en vanlig tonåringspersonlighet, träffar kompisar på kvällarna, går på konserter osv. Där är jag noga med att "glömma" hundarna för en stund. Tycker man kan tillåta sig själv att inte snöa in på att vara EN person hela tiden, utan att man kan fokusera på olika saker, inte bara att vara en toppenbra hundägare. För det är då man blir som bäst, det är då man orkar hålla motivationen uppe för att fortsätta träna, fortsätta känna glädjen i samarbetet med sina hundar.

Förstår du hur jag menar? Luddigt kvälls-inlägg, jag vet! 😛

Jag har alltid haft intresse för hästar, började rida i 4 års ålder och sen red jag oavbrutet tills jag blev 22. Jag hade en period mellan 16-18 års ålder kanske när jag ibland bara kände blä för att åka till stallet, det var inte så överdrivet roligt.. Men jag fortsatte iallafall, för jag hade ju hästar som behövde regelbunden träning (travare) och med tiden gick det över och blev roligt igen. Dock la jag av förra året när jag fyllde 22, för jag valde att flytta till Uppsala för att plugga och så blev det. Men jag känner fortfarande att intresset finns, fast just nu vill jag lägga all fokus på min hund och mina studier. 

Det kommer gå över, det är jobbiga perioder i tonåren! 🙂

#2 Så jävla bra inlägg. Riktigt riktigt bra var det!