Jag hade nyligen en blandistik! (inte svartingen på bilden nedan) Hon var helt suuuuper gud vad hon var skön. Jag kan väl säga att det är viktigt att ta reda på hur båda föräldrarna är och vad man ska ha hunden till, jag köpte min tik hos en uppfödare vars tik fick en tjuvparningskull. Jag ser absolut iget fel på blandrashundar såvida inte deras mentalitet och anatomiska byggnad är helt åt skogen.

Har absolut ingenting emot blandraser, tvärt om. Men jag är emot blandrasavel, om det inte är prestationsavel då. Blandrasavel är så himla okontrollerbar och oförutsägbar, och oftast är den inte seriös heller. 

Sen är blandraser lite som grisen i säcken, man vet inte vad man får. Man kan få ett monster, medan en ur samma kull blev en ängel. Man kan få en hund som är omöjlig att aktivera, medans båda föräldrarna knappt vill aktiveras.

Myt: blandraser är friskare än renraser. Det stämmer delvis, alltså blandraser i första generationen blir generellt friskare. Men det är i andra generationen som alla sjukdomar visar sig…

Myt: Min hund är 25% den rasen, 25% den rasen och 50% den rasen. Parar man till exempel en renrasig Chihuahua med en renrasig papillon, blir valparna genetiskt 50% Chihuahua och 50% papillon. Men parar man en av de valparna med till exempel en 50%chihuahua och 50% jack russel, behöver inte de valparna bli 50% Chihuahua, 25% papillon och 25% jack russel. Valparna kan bli 100% Chihuahua, eller 5% Chihuahua, 50% jack russel, 45% papillon. Osv.

Men att ta en omplacering ser inte jag som några problem alls, sålänge man kan ha hunden på prov några veckor. Då vet man ju redan hur hunden är, förutom sjukdomsbilden då.

Tycker först att du ska sätta dig ner och fundera vad du vill ut av ditt hundägare. Vill du ha en gosig familjehund att gå promenader med och bara ha till sällskap, eller är du intresserad av hundsport, tävling och utställning? För en vanlig medelsvensson räcker en omplaceringsblandis absolut. Jag har haft både renras och blandras, nästa hund kommer bli SKK-reg eftersom jag är ute efter en hund att tävla i bruks och lydnad med bland annat, men om jag i framtiden letar efter en maskot eller helt enkelt bara för sällskap så är visst en omplaceringshund tänkbar, oavsett ras :-)

Så välj först vad du är intresserad av. Du kan tävla med en blandras också (dock ej i bruksgrenar eller skydd) men det ÄR roligare att ha SKK-reg om du är ute efter att komma högt, det blir en helt annan gemenskap du får med andra rasägare :-)

Ur hälsoaspekt är nog båda varken bu eller bä. I bästa fall kan du få hälsocheck på köpet om du väljer renras men det är ingen garanti. Däremot har du på ett enklare sätt möjlighet att gå tillbaka och kolla syskon/föräldrar/mor-/farföräldrar osv.

#3 att säga att omplaceringar oavsett ras räcker till medelsvensson håller jag absolut inte med om. Skulle du tycka att en amstaff/rottis skulle räcka till promenader och lite godissök? Eller skulle du rekommendera den här hunden till medelsvensson? Nyfiken bara :)

#4 Jag menar inte så. Jag menar att en blandras funkar lika bra som en renras av ungefär samma hundtyp. Lhasa apso/shih tzu, dvärgschnauzer/pudel, papillon/bichon frisé eller vad man nu kan vara intresserad av. Snackar om blandningar rent generellt och utgår från att man kanske inte väljer en brukshundtyp om man inte är intresserad av aktivering

#3  hur tänker du när du säger att för en medelsvensson räcker en omplaceringsblandis absolut? Det beror väl helt på vilka blandningar det är i hunden!

#6 Ja? Självklart gör det det. Jag nämner inga specifika blandningar, ej heller några specifika renraser. Frågan handlade inte om vilken eller vilka ras/-er som skulle passa, frågan var om man bör välja en blandning eller en renrasig hund och på det svarar jag att (förutsatt att det rör sig om samma hundtyp) det inte har någon större betydelse om man har den för sällskap. Jag förstår inte riktigt vad det är ni blir så upprörda över 😉

Tråden handlar inte om rasval…

#0
Är inte emot blandraser, men man ska tänka noga på vad det är för hund man köper och vad det är för blandningar i eller om det är hundar som har samma ras på både mamma och pappas sida (större risk för rastypiska sjukdomar) eller om de hundar de parat går ihop rent mentalt och hälsomässigt. Likaså skadar det inte att ta reda på hälsostatusen på föräldrar och ev. rastypiska problem som kan finnas i raserna i hunden.
Adoptera en blandras från t.ex. Spanien, anser jag är helt fel. Vill man adoptera en hund finns det massor av svenska hundar som behöver hjälp. Kan acceptera de som importerar Greyhounds från Irland, då de är få sjukdomar där och en specifik ras som räddas. Men det är lite OT.
Skulle heller aldrig köpa från någon som håller på med medveten BYB hur "seriösa" de än verkar. Detta då det finns ingen info om kenneln eller några kontrollanter som ser att allt går rätt till.
Men visst hittar jag hunden med egenskaperna och personligheten som jag vill ha och gillar, så hade jag säkert kunna tänka mig en blandras. 🙂

#3
Tror man får tävla i bruks med blandras nu också. Måste få någon typ av licens.

#5 då förstår jag :)

#8 Nej, det stämmer inte. Bruksgrenarna är förbehållet SKK-stambokförda hundar.

Jag har känt och tränat för många olika hundar för att se så svartvitt att det skulle vara någon skillnad som var bättre/sämre. Med rätt kunskap och tid kan hunden bli en stjärna, det kan givetvis vara svårare att träna en blandras men jag har aldrig stött på någon som behövt avsluta träningen med blandras för att det inte går.

#7 jag blir inte det minsta lilla upprörd, undrade bara hur du tänkte :)

Jag tror att jag var lite otydlig, jag vill inte ha hjälp med vad jag ska ha för hund. Jag var mest ute att få höra folks åsikter om varför de skulle välja blandras/varför de inte skulle göra det :)

Vi har haft både renras och blandras inom familjen och egna genom alla år, och en utav dom bästa och friskaste hundarna var en korsning mellan Border collie och Schäfer. En helt otrolig och underbar hund på alla sett och vis. Anledningen till varför det blev renrasigt nu är för att blandras aveln är så okontrollerad och att man inte har något riktmärke åt hur hunden kommer förväntas att bli när den blir äldre, varken med mentalitet,energinivå,kroppsbyggnad eller sjukdomar. Då är den renrasiga aveln bättre, även fast den också är helt åt skogen. Skulle vi leta hund så skulle vårt val vara renras, men skulle en blandras dyka upp och vi finner den intressant så skulle vi kanske överväga den istället. Så länge man år medveten om att det är lite lotteri över hur den blir och om man har tur, veta vilka raser som är i linjerna och därifrån få ett hum om hur den kommer te sig. Nackdelen med blandras är också att det är mycket begränsat av vad man får tävla, men eftersom vi inte har något intresse i det så skulle det inte spela någon roll :-)

När vi fick avliva poopster smått akut så kände vi båda att vi behövde "nytt liv" i hemmet men just då inte hade tid för valp. Så vi adopterade en blandras och det ångrar jag inte en sekund, trots att han har lite strul med knäna redan och tävlingsplanerna gick i kras. Men jag visste redan då jag köpte honom att hälsan är inte att förvänta sig som med renrasig då avelsmaterialet inte grundundersöks på samma vis, speciellt inte här i USA. 

När det blev dags för valp blev det renras. Det skadar inte att kolla på hundar som behöver hem och se om man klickar med en vuxen om man kan tänka sig en omplacering med mer eller mindre bagage i ryggsäcken, det är otroligt givande. Renras eller blandras.

Men är du ute efter valp så skulle jag nog hellre stödja de som lägger ned hjärta och själ i att få friska valpar än att stödja "hejsan hoppsan nu klirrar det i semesterkassan" valpar om jag var du.