Jag letade riktigt länge ( 2 år ungefär) och var otroligt nära att ge upp. Jag visste att jag ville ha en rottweiler-blandning igen, men inte exakt vilken. Det var en här på iFokus som skickade en blocket-länk på King. Samma dag åkte vi och hämtade honom så det är tack vare den människan han är här idag!

Det jag föll för i annonsen var faktiskt mest hans utseende och att han var kastrerad. Efter att ha pratat med ägaren och träffat honom själv så föll jag pladask. Snäll, följsam och enkel. Perfekt för lydnad precis som tanken var.

Det var 3 års planering innan jag bytte till nuvarande ras (lancashire heeler, jag hade shar-pei innan). Det fick ta sin tid att bestämma vilken ras jag skulle byta till, men jag visste jag skulle byta ras när min sista shar-pei fick en rassjukdom. När jag väl bestämt mig till 100%, så tog det bara 1,5 månad innan jag fick vad jag ville ha i både kön, färg och stam. Ibland har man tur 😃 Jag trodde jag skulle få vänta några år till.

Under sensommaren samma år gick min sista shar-pei bort och några månader senare flytta en till heelertös in här och sen var det slut på lugnet 😉 Idag är dom 2 och 3 år gamla busfrön.

Superplanerat in i minsta detalj :P Åtminstone nästan. Vi hade tidigt bestämt ras(sheltie ;P) och började, ca 2 år innan vi skaffade hund leta efter uppfödare och kombinationer. När vi hittat de som vi var mest intresserade av så mailade vi en hel del. Sen så blev det inte exakt den kennel vi hade som förstaval då de inte hade någon uppfödning när det väl blev aktuellt för oss att skaffa hund, och inte heller den färg eller det kön som vi först tänkt så allt blir inte riktigt som man planerat. Men vi lägger så otroligt, galet, supermycket vikt i att föräldrar, morföräldrar, syskon, kusiner mm, mm ska vara hälsokollade för precis allt möjligt och omöjligt, socialt/mentalt stabila och helst ha arbetsmeriter att det krävs minst 2 år för oss att hitta rätt. :P 

Vi har nu haft vår kille i 7 månader och nästan direkt när vi fick hem honom började vi kolla uppfödare/kombinationer till nästa hund som vi kommer skaffa om 1,5 år, alltså även där blir det 2 års planerande för att hitta den hund med den aldra bästa förutsättningarna för att vara frisk, mentalt stabil och ha bra förutsättningar för arbete. Vi har redan mailat alla de uppfödare som vi är intresserade av och ska under sommaren hälsa på flera, trotts att det då kommer vara över ett år tills vi faktiskt ska ha nästa hund. :)

Hm jag behövde en hund, pappa fick kontakt med en uppfödare som skulle ha ut en tik på foder, kontaktade sen henne och så pratade vi länge och väl, hon fick veta allt hon ville om mig och hur mitt liv skulle se ut osv. Sen bestämde vi träff på en bensinmack där jag fick träffa Hugo och hans syster (som jag egentligen skulle bli fodervärd åt). Men efter att uppfödaren pratade med både mig och pappa och tänkte igenom allt så beslöt hon sig för att sätta ut Hugo på foder också, hon tyckte att en hanhund passade mig bättre. Sedan åkte vi hem till pappa där Hugo och hans syster fick springa runt och leka, uppfödaren fick alltså se Hugos blivande hem. Sedan satte vi oss för att skriva papper och prata ihop allting. Sedan fick Hugo stanna ❤️

Hade planerat att skaffa hund, pappa hade faktiskt lovat mig att hjälpa till på den punkten om jag gick ut 9an med bra betyg, så ja det var väl viss planering innan men inte om vilken ras, uppfödare osv.

Men vi hittade helt rätt, både ras, hund och uppfödare och uppfödaren är tydligen nöjd med mig med. Så kan verkligen inte vara något annat än nöjd!

Vi pratade länge om det. Säkert 2år om vi skulle skaffa hund, varför inte, om jag orkade osv. Vi tittade även länge på hundar och valpar. Sen beslutade vi oss för att träffa hundar och uppfödare. När vi beslutade oss för första besöket så hade jag en lista på hur jag ville att besöket skulle vara samt att jag först skulle titta på mamman och inte valparna. Mamman och valpen träffade varje punkt på listan. Allt jag ville skulle ske hände. Han va helt enkelt våran hund. Egentligen ville jag ha en mindre hona, fick en större hane istället men han va precis det vi ville ha och har inte ångrat det en dag. Även om första veckan va fruktansvärd men det är våran första hund och blev en stor omställning för oss alla.

Vi klickade, föräldrarna var trevliga och syrran var heltrevlig. Mamman visade trevliga egenskaper, var social och arbetade bra. Det är anledningarna till varför jag köpte min hund. Tillägg: Jag hade under November/December 2012 intresserat mig mer för hundsporter och ville ha en hund som kunde och ville jobba mer än vad vår Pudel ville. Åkte och kikade på en tollarkull, menf astnade senare för aussien. Kikade på uppfödningar, ställde mig på valpkö, men hamnade till sist med en omplacering som jag älskade mer än annat. Tyvärr pallade han inte med ett vanligt liv, och fick somna in i december. En-två veckor efter det åkte vi och kollade på en aussievalp som var kvar och ja.. Resten har ni ju där uppe.

Förra hunden dog plötsligt, vi ville ha en hund av samma ras. Jag letade på nätet och fastnade för en uppfödare. De hade en tikvalp, och vi visste att vi ville ha en tik, och eftersom allt såg bra ut när vi besökte dem så valde vi den här valpen.

Vad kul att höra allas hundköparhistorier 🙂 Själv önskade jag mig just en Sheltie i drygt 10-12 års tid och jag har under många år haft en uppfödare i åtanke, som jag ville ha ifrån. När det väl passade oss att köpa hund så hade inte den kenneln några valpar och det skulle dröja ett tag innan nästa kull skulle komma tyvärr. När jag hittade en annan kennel så mejlade vi en del, sen åkte vi och hälsade på och allt kändes klockrent. Mamman och syskon som fanns där var helt underbara och min sambo fick upp ögonen för vår Pussel när han var två veckor gammal. 

Nu är han fem månader och även jag sitter och kollar runt efter nästa hund, men det kommer dröja minst ett år innan vi skaffar en till 🙂

Ja jösses, vårt hundköp. Vi stod i kö till en corgivalp hos en uppfödare men kikade dagligen på Blocket och på omplaceringssidor på Facebook. Så var han där plötsligt i en annons på Facebook, och jag bara blev totalt kär i honom. Jag och min kille pratade om för- och nackdelar, ältade allt fram och tillbaka, rådfrågade mamma, ältade lite till och sedan tog jag kontakt med uppfödaren och frågade om han fanns kvar. Hon skrev att han var såld och jag svarade:

"Å, nu blev jag nästan lättad. Blev så enormt jobbigt när jag fastnade så mycket för honom, fast jag bestämt mig för att inte köpa blandras. Jag hoppas han får ett fantastiskt hem. ❤️"

Nästa dag när jag har lunch på jobbet och bläddrar igenom Facebook så är hans annons plötsligt i mitt feed igen och han var åter till salu. Jag tänkte att det måste ju nästan betyda att det är meningen att han ska komma till oss. När jag kommer hem från jobbet ältade vi lite till och sedan ringde jag upp uppfödaren och pratar med henne ett bra tag. Detta var torsdag kväll och vi åkte femtio mil enkel resa ner till Kungälv för att hämta honom på lördagen.

Han är definitivt köpt med hjärtat och utan hjärnans inblandning men han skulle bo hos oss, det var bara så.

Det var flera års planering och många ändringar under tiden:

Började med att bestämma mig för finsk lapphund. Sambon efterfrågade liten ras istället, jag började titta på dvärgraserna och var bara någon dag bort från att få hem en russkiy toy-hane. Detta ändrades också, och jag fortsatte titta efter russkiy-uppfödare.

Sedan föreslog min praktikledare att jag skulle kika hos omplaceringsföreningarna och titta mer på egenskaper än ras. Kom in på Hittehund, blev jätteintresserad av en japansk spets, skickade iväg en intresseanmälan och fick jättefin kontakt med kontaktpersonen. Hon sa att japanska spetsen var ute på prov hos en familj som med största sannolikhet skulle behålla honom, men eftersom jag nämnt att jag varit oerhört intresserad av finsk lapphund så tipsade hon om en sådan de hade.

Hade sett denna hund men han beskrevs som en ganska trasig individ med mycket bagage och arbete framför sig, och jag hade tänkt mig en mer stabil vovve. Fick prata med personen som träffat lapphunden och fick en bättre bild. Hittehund ville verkligen, verkligen att han skulle hamna hos mig.

Det slutade med att jag åkte och hälsade på hunden (och kontaktpersonen) i ett dygn och kom hem med hunden i fråga kvällen därpå. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var lite orolig, hunden hade i allra högsta grad bagage och var verkligen en utmaning…. men nu, 1,5 år senare, är vi så jäkla lyckliga att han hamnade hos just oss. Vi rehabiliterar honom sakta men säkert och numera är han en fantastisk liten kille, vår stora kärlek. Den perfekta hunden för just oss.

Så, det slutade som jag hoppats på när jag började titta efter hund igen för tre år sedan: med en härlig finsk lapphundskille :) Men det var helt klart en slingrig väg!

Vad harligt att lasa om alla hund historier :D

Min tik vart inte planerad. Jag studerade, hade varken tid eller pengar till en valp… men min kompis som jag bodde med skulle kolla pa dessa valpar som skulle skjutas. Jag tankte att jag hjalper denne valp och letar hem da det vart akut. Men sjalvklart stannade hon och 5 ar senare har jag min perfekta hund. Men har lart mig infor nasta hund vad som kravs och kommer tanka mer pa mitt nasta hund kop.

Jag har haft Rottweiler och Schäfer innan och kände inte alls för hund efter den sista gick bort. Men med åren smög sig längtan på och jag hade ingen aning om vad jag ville ha förutom att det skulle va en liten hund för vi flyttat till lägenhet. Maken ville dock ha Schäfer så att ta ett beslut om storlek tog några månader.

Sen snöade jag av nån anledning in på Chorkies (skitlöjligt med designernamn) men iallafall blandningen Chihuahua/York.

Inte det vanligaste i Sverige och speciellt inte om man vill ha hälsokollade föräldrar men av en slump hittade jag en uppfödare i mitt län. Jag ringde henne men hon meddela att alla valpar var tingade.

Deppade lite men fick dagen efter ett samtal från uppfödaren där hon meddela att hon var villig att sälja en hane hon tänkt behålla själv.

Vi hälsade på när valparna var sex veckor och hämtade honom två veckor senare. Härligare hund har jag aldrig haft,men han var en liten skitvalp 😉

Planeringen för nästa hund började för sex månader sen och då skulle vi ha en renrasig Chihuahua. Började nysta i uppfödare,stamtavlor osv,vi ville va ute i god tid och ställa oss i kö.

Men då kom samtalet från en vän som hade en vän vars hund behövde ett nytt hem. Jag kände mig osäker men hjärtat tog överhand och vi gick med på att träffas och prata. Hundarna älskade varann från första stund och då var valet gjort. Ingen renrasig stjärna men en underbar chihuahua/bichon havanais/shih tzu. Får glädja mig med att dom båda är friska och duktiga på agility 🙂

Ixxi: Hade tjatat om hund hela livet, så när mina föräldrar sa att eftersom jag klarade betygen så bra skulle jag få hund så började letandet på riktigt! En tjej i klassen hade dvärgschnauzer, jag lånade hem henne och mina föräldrar föll pladask. Så på den vägen blev det. :)

Ådi: Jag skulle skaffa hund nummer två och var inne på chinese crested. Min vän som hade mittelspitz sa att hennes ena hunds son som hon hade visat bild på nästan ett år innan var till salu. Jag var så KÄR i den valpen att jag gick med på att åka och träffa honom. Sekunden jag såg honom visste jag att han hörde hemma med mig. Men pga jaktlusten vågade jag inte ta med honom att bo i skogen med massa rovdjur så han fick stanna i Sverige med mamma och pappa. 

När jag kom till Minnesota så fanns två hundar, en pekingese och en BC blandis. Pekingesen var dålig och när vi förlorade kampen så blev det prat om annan hund. Jag såg Apache av en slump i en annons och vi slog till. Det var väldigt mycket impuls.

Men längtan efter chinese crested som hade legat i i nästan tio år och vi pratade om valp fram och tillbaka. Pekingese eller chinese crested? Jag tog med Mike till en chinese crested uppfödare och hon hade en leveransklar valp som jag bara inte kunde leva utan.

Så nu har vi fyra hundar och jag känner äntligen inget mer hundsug! Jag har min drömtävlingshund, två seniorer och en valp! :)

Kul att höra allas historier! :) Ibland känns det verkligen som ödet när man träffar en hund vid exakt rätt plats och tidpunkt. Sån härlig känsla när det bara klickar och känns rätt!

Ja, håller med dig #14 Ibland är det ödet. 

Min älskade hund Kelly har jag haft i drygt 4 år. Hon är en podengo(mix?) från Portugal. Henne skaffade jag genom föreningen Hundrondellen. Jag hade egentligen tänkt en annan hund, men de tyckte att Kelly skulle passa bättre. Tack Hundrondellen, för att ni matchade ihop oss!   Paddy, en podenco(mix?) från Spanien har jag haft i 3.5 år. Jag ställde upp som jourhem för honom, och han blev kvar. Han är underbar :)  Molly, min sprätthöna, är en bodeguero från Spanien. Henne har jag haft i 3 år, lite drygt. Jag föll för hennes utseende ska jag säga, och när jag hörde hur hon var till sättet, föll jag ännu mer.   Mina hundar är fd gatuhundar. Vi tränar lydnad, freestyle, rallylydnad och viltspår.  Det har verkligen klickat!

#15

Underbart! =) 

Jättefina hundar!!

Elva: Vi hade en welsh corgi cardigan som började att attackera oss så vi lämnade tillbaka honom (Nu bor han hos några pensionärer och har det super bra). Vi ville ju ha en hund och en på mammas jobb hade en kennel med dvärgschnauzrar och hon hade en som vi kunde få helt gratis. Hon hade redan tagit fyra kullar på Elva och hon ville inte ta någon mer kull. Hon på kenneln tyckte även att Elva skulle gå i pension så då fick vi världens gosigaste dvärgschnauzer.

Förlåt om jag skrev lite konstigt är lite trött

När det stod klart att vi skulle flytta ut på landet var det nästan självklart att vi skulle skaffa hund. Då varken jag eller sambon haft hund tidigare var rasvalet inte helt enkelt.

Det blev en tids planerande där vi kom fram till att vi gärna ville ha en svensk ras, medelstor men robust, gärna vaktinstinkt och allmänt ganska "skarp". Tydlig på och av var viktigt då jag lider av en skada som innebär mycket vila mellan varven.

Hundar av spetstyp har alltid lockat mig då de är rejäla och vackra. Tja, med dessa krav fanns egentligen få alternativ.

Vi hälsade först på finska lapphundar men blev inte helt övertygade, när vi sedan hälsade på "vår" uppfödare och träffade hennes svenska lapphundar fanns inga tvivel längre! Den glada uppsynen, det strålande humöret, det fantastiska svenska arvet och viljan att alltid göra flocken på bra humör är vad som fick oss att välja vår representant för denna relativt ovanliga svenska ras, Lennon!

Valptiden var otroligt jobbig men nu är han en rejäl karl på två år, otroligt glad och sällskaplig och går dessutom alldeles utmärkt ihop med våra katter.

Jag planerade otroligt noga, läste om alla raser jag kunde komma på typ, var halvt inne på omplacering men hittade ingen som tilltalade mig, var osäker på kön, visste vad jag ville göra men var osäker på exakt vilken ras, men kraven var att den inte skulle ha särskilt mycket päls, tänk typ dobermann, skulle absolut inte ha blandras och storlek var jag inte helt säker på, hade bara haft mellan och stora hundar, aldrig någon liten… För 1 år och lite mer än 2 månader så föll jag pladask på blocket precis som jag inte skulle göra i en i stort sett hårlös liten blandras, men har inte ångrat mig en sekund, det klickade direkt mellan mig och min lilla fjant! Ja, han hoppar fint, är lättlärd och pälsvård behöver jag inte fundera på! Han är alltså en papillon, chinese crested, toy pudelblandning! Har dock lovat sambon att nästa hund ska ha hår iallafall ;)

Jag sökte "min" ras i fyra år, efter en hel del sökande snubblade jag på en kennel och vips. Två månader och en dag senare flög jag ned till Stockholm och hämtade och såg min efterlängtade valp för första gången :)

När jag var liten så tjatade jag i flera år. Har alltid älskat alla sorters djur och att ha en hund var verkligen en dröm som jag aldrig skulle få. Pappa är allergisk mot pälsdjur och ingen annan än jag och min lillebror var intresserade av hundar. Jag slutade tjata tillslut eftersom det var lönlöst. Men för tre år sen i december när jag var 18 år, var jag i stallet och satt på en ungdomssektionsmöte, så ringde min mamma som satt på jobbet och sa att hon hade en liten valp i sin famn och att vi skulle ta med den hem! Jag blev jätteirriterad först då det inte kunde vara sant, trodde hon skämtade med mig.. Men så när hon väl kom till stallet för att hämta mig så låg det en liten valp på passagerarsätet inlindad i en liten filt! Det var det absolut sötaste jag sett i hela mitt liv! Hennes kollega har en bolognesekille som hon tagit valpar på och som "betalning" hade hon fått en av valparna. Men eftersom hon var ensamstående och redan hade en hund och en katt så kunde hon inte ta hand om en till. Hon hade frågat mamma om hon ville köpa Bella som hon heter men mamma sa att den inte gick, pappa är ju allergisk! Men kollegan tog med lilla Bella till jobbet och så fort mamma såg henne så visste hon att hon skulle bli vår! Den första veckan var otroligt jobbig eftersom vi inte visste om pappa skulle reagera på henne, det gjorde han dem första två dagarna men jag kom på att hon hade bott med en katt så efter en dusch så märkte han inte ens av henne! Jag har aldrig varit så lycklig som när vi verkligen visste att vi kunde behålla henne! Det var det absolut bästa beslutet vi har tagit! 

Haha vem kan säga nej till den här sötnosen?

Skroffan (cairnterrier): Jag ville ha en liten, sund, robust hund med tålig päls. Den skulle funka att träna lite allt möjligt med men inte vara lika krävande som en brukshund eftersom jag då hade två gamla hundar också.
Det skulle vara en ras som var känd för sin goda mentalitet utan direkta rädslor och som inte var för "mesig". Jag letade och letade och ingen dög tills jag insåg att jag missat en hel rasgrupp - terrierna!
Sedan gick det rätt snabbt, jag tittade omkring och bestämde mig för just cairn och som tur var hade kenneln jag helst ville ha från just parat en tik.
De andra valpköparna som stod före mig i kö hoppade av eftersom det inte föddes rätt färg som de ville ha och jag som struntade totalt i färg och utseende fick välja först.

Nikka (jaktlabbe): Förra våren var Skroffan svårt sjuk och jag trodde att jag skulle förlora henne. Panik!! Jag irrade mellan olika hundraser men hittade ingen klockren och dessutom var jag inte alls valpsugen egentligen, jag ville ju bara ha Skroffan!
Så fick min kompis kontakt med Nikkas uppfödare av en slump i en FB-grupp och mer eller mindre tvingade mig att slänga iväg ett intressemail.
Vi åkte och tittade på Nikka som då var 2,5 år och efter fem sekunder var jag såld. En månads prövotid blev till två veckor och sedan var Nikka min. Nu har jag svårt att tänka mig en annan ras för apporteringsträning är ju så kul!

Jag brinner för omplaceringshundar då jag tycker att även de ska få en andra chans i livet. Har tre egna hundar, det var mest slumpen som gjorde att det blev de tre. Har inte letat aktivt efter någon hund. En var jag fodervärd åt, en skulle avlivas och den tredje blev jag tillfrågad om jag ville ta över, han har varit daghund här tidigare. Många av de hundar jag varit jourhem åt hade jag absolut kunnat tänka mig att ha kvar,  så många trevliga hundar. Även en tidigare egen hund har varit omplacering.

Det finns så många olika omplaceringshundar, både med och utan stamtavla, med och utan problem, små och stora, svenska o utländska osv osv.

Det var min mamma som bestämde ras, alltså whippet:D Det är jag glad för:) Hon har haft såna förut.

Vi tittade på många raser efter att vi fått ta bort Tintin. Kom att tänka på Tax och efter att ha pratat med min fästman som tillslut gick med på det så tog jag kontakt med några uppfödare som hade unghundar på några månader. Jasons uppfödare och sedan en med en strävhårig tik. Jasons uppfödare svarade först och vi fastnade när vi hälsade på.