Ber om hjälp.

Tar lugna andetag, lägger allt på hyllan och tar det lugnt och försöker hitta motivation.

Frågar någon om råd :-) Har pratat med både veterinär och andra hundvänner vid tillfälle.

Jag ser hundpromenaderna som medicin för mig, ett tillfälle att komma ut i friska luften och vidga vyerna, få lite motion och få igång endorfinerna om jag raskar på lite, få uppleva något utanför mina fyra väggar och kanske t o m behöva prata med någon som kan ge mig lite perspektiv på min egen situation. När hunden vill ha uppmärksamhet och bli klappad tänker jag på hur bra det är både för honom och för mig med kroppskontakt och att det frigör lugnande trivselhormonet oxytocin som får mitt blodtryck att gå ner och nervsystemet att tagga ner lite. Min hund är alltså inte en belastning, så länge jag kan röra mig, utan en tillgång och ett sätt att förbättra min hälsa.

Hade en hund som gjorde mig galen, slet av mig håret för henne. Folk bad mig att ge upp, omplacera henne, avliva etc för hon skulle aldrig gå. 
Men det var just DET också som gav mig ork att fortsätta, att motbevisa dom, att motbevisa min egen förmåga.

Jag brukar ta ett djupt andetag, ta ett steg tillbaka och analysera situationen så opartiskt och rationellt jag kan och tänka i stil med att "imorgon börjar resten av ditt liv med din hund, gör det till det bästa du kan."

Det är inte hunden som är felet, det är livssituationen.

Aha. Nu vet jag ju inte hur det ser ut i ditt fall, men jag hade nog pratat med min uppfödare.

Jag brukar prata med de jag litar på, se om de tänker på nån lösning man själv inte ser.

När jag har mina dåliga perioder så brukar jag ändå gå ut med hunden och pyssla om alla djuren så gott jag kan. Men är det verkligen tvärstopp i skallen så har jag min syster och hennes kille 5 minuter bort som gärna är hundvakter ibland och går ut med henne om dom kan. Annars så har jag mina föräldrar som tar hand om henne, dock får jag gå ut med henne, så brukar bli flera korta prommisar då jag varken fysiskt eller psykiskt orkar eller kan gå längre än max 40-50 min prommisar under en dipp.

Det har aldrig hänt för mig att jag inte orkat, däremot har det hänt att jag inte kunnat ta hand om hundarna, t.ex. när min son föddes för tidigt och vi var tvungna att ligga på neonatal med honom och lämna hundarna hemma. Då kom mina föräldrar och hämtade hundarna och tog dem till sig, och bodde sedan även en tid i vårt hus med hundarna så att de kunde ta hand om huset samtidigt som hundarna fick känna sig hemma. I den pressade situation som vi befann oss i då, med en för tidigt född och svag son, var det så skönt att veta att jag inte behövde oroa mig för hundarna, att de hade det så bra de kunde ha det och jag kunde helt koppla bort dem (även om jag saknade dem massvis). Skulle det därför hända i framtiden att jag inte orkade med hundarna, av någon anledning, så vet jag att jag har ett stort stöd och hjälp i mina föräldrar och jag skulle vända mig till dem.

7 det kan jag svara på. Att be andra om hjälp är inte helt fel att tala om att man inte mår så bra inte har orken underlättar hjärtat lite med. Sen har jag skaffat ganska nyligen en ny kompis som har hundar, vi går ut ofta o detta livar upp både mig/henne med gå o små prata samt att hundarna gillar varandra. Så mitt tips är: Be om hjälp. Mår du dåligt? Sök dessutom hjälp för just det du behöver få bukt på. Lycka till!

PS idag mår jag fint, men visst är det kämpigare vissa dagar DS

#7 Aha det är livet i sig som är dilemmat.. ? Det har inte med hunden att göra. Ja du.. det beror lite på vad det handlar om. Om du känner att du inte klarar av att ha hund just nu så kanske någon kan hjälpa dig för stunden? Ta hand om den åt dig ett tag. Nu vet jag ju inte vad det handlar om men ibland kan en hund vara bra om resten av livet är svårt, det som håller en uppe och ser till att man håller igång lite.

Hoppas det löser sig för dig ❤️

Och jag håller med föregående, är det något som får dig att må dåligt så sök hjälp för det. Man ska inte bära på saker ensam..

Jag försöker ta hjälp och söka avlastning. När jag har mått dåligt har snälla familj och vänner ställt upp och tagit Fidel i perioder. Då kan jag fokusera på det som är jobbigt för mig utan att han varken tar tid eller ger mig dåligt samvete för att jag inte orkar ge vad han behöver.

Det är svårt att ge konkreta råd utan att veta vad situationen gäller, men jag hoppas att det löser sig!

Jag har känt att mina djur varit som en hjälp, hade jag inte haft dem så hade jag inte tagit mig upp från sängen. Jag var tvungen att ta hand om dem och jag är glad att jag gjorde det, det fick mig på bättre tankar och bättre humör trots att mitt liv var helt raserat då.

Jag har inte heller möjlighet till hjälp utan det är bara vovven och jag, så jag måste hur dåligt jag än mår. Även om det många gånger hade känts enklare att kunna lasta över ansvaret på någon annan så tror jag att det har varit min räddning att jag måste gå ut varje dag och se till att vi båda får mat. Jag har inte haft möjligheten att fullkomligt dega ner mig i eländet och hur dåligt jag mår utan jag har ett annat liv att ta ansvar för också. I gengäld så lever vi numera i symbios och han har blivit som en del av mig och läser mig som en öppen bok. Våra hjärtan slår i takt. ❤️

Molly är den enda jag orkat engagera mig i när livet gått nedåt.. vet inte om jag har ''tur'' på så sätt att jag alltid haft energi för min hund fast jag brutit samman? Hon är den enda jag älskar så innerligt mycket att jag alltid finner tid och energi långt inom mig för att göra henne nöjd med livet.

Jag ber om hjälp, om jag kan.

Blev akut sjuk augusti 2012 under en bilresa, med hundarna i bilen.

Ramlade ihop vid en bensinstation, när jag skulle tanka bensin. En kollega hjälpte mig och ringde ambulans. Tjejen på bennsinstationen tog hand om hundarna, till min familj kom och hämtade dem.

Själv låg jag på UAS i flera veckor. Det var det värsta, som hänt mig, rädslan över hundarna, tills familjen kom.

Ja du en bra fråga, man har tur om man har släkt, familj som kan hjälpa en för svenska samhället är piss numera.

Löser det. Antingen biter jag ihop och fixar det som behövs på egen hand, eller - vid behov - ber om hjälp. Allt går att fixa så länge man inte gräver ner sig och blir blind på alternativ.