Usch vad tråkiga nyheter. Hur stor är chansen att hon blir bra efter en sådan operation? Finns de någon %?

Min kompis gjorde en operation för det. På hennes lilla dvärg Pudel i jul och nu mår han super bra idag och haltar fortfarande lite men har inte ont.

Men det är inte säkert att alla hundar blir bra , jag har ett special häfte om rehabelitering efter en sådan operation. Men ska i väg till stallet men när jag kommer tillbaka kan jag leta upp det om du vill.

Men som sagt man får fundera på om hunden kommer att leva ett lyckligt liv utan att få springa och så. Men man kan ju aktivera på olika sett ett svårt dillema.

Min 8 månaders rottweiler hade dåliga höfter där han skulle ha behövt nå höftledsimplantat eller vad det var, på BÅDA höfterna. Men både veterinären och uppfödaren avrådde mig (nu täckte inte ens försäkringen men ändå) just pga att det är en så smärtsam operation och rehabilitering. Han hade dessutom vid tillfället så ont (trots smärtstillande) så han fick somna in.

Sen tycker jag att det verkligen är värt att tänka på att en operation och rehabilitering inte bara är smärtsam för hunden! Min andra valp (schäfer) bröt bakbenet vid ett tillfälle och jag har aldrig mått så dåligt som under hans rehabilitering. Man vet aldrig om det ens kommer bli bra, man vet aldrig hur lång tid det kommer ta och bara att se sin hund ha så himla ont. Det är inte lätt.

Men känner ni att det är någonting ni verkligen vill så är det klart att ni ska köra på :) Jag håller tummarna i vilket fall!

Så tråkigt! Sånt besked vill man bara inte ha.

En bekant till mig gjorde denna operation på en schäfer för flera år sedan. Hon blev bra och levde länge som en glad hund, så visst finns det hopp. Nu är jag ju inte helt säker att schäfern och Skade har samma skada, men dagens veterinärer (specialisterna) är faktiskt riktigt duktiga. Och sen ska man ha i åtanke att ett lyckat resultat hänger otroligt mkt på rehabiliteringen också.

Lycka till med vad ni än gör!

Det finns väl 2 saker att göra, eller 3, om hon har ont och lider av det nu. Har hon det, kan man välja att ta bort henne redan idag, som #3 fick göra.

Annars kan ni göra operationen, och vara stenhårda på er själva att köra med klickerträning och annat som tröttar ut hjärnan utan att hon rör sig i början, samt kanske börja lägga blodspår när hon får det för veterinären, så att hon får utlopp för jaktbehovet så fort hon får gå i terräng. Man kan å andra sidan lägga blodspår på slät väg oxå, och på platta gräsmattor, så bara hon får gå, går det att börja. Sen hålla tummarna att hon blir helt bra.

Ett annat alternativ är ju att köra på med jakt och ett glatt aktivt liv, så länge hon håller och inte får ont, börja ge glukosamin och kanske metacam ed, till hon får ont, och då låta henne somna in. Så gjorde min morbror med sin första jaktgolden, han hängde med och blev gammal, fast ingen trodde det när han var ett år och röntagdes.

Att ha henne som en ständigt kopplad sällskapshund är inget liv för en jämte. Jag lider med er

#1 Ja, verkligen tråkiga nyheter. Tårarna kommer i omgångar när jag tittar på Skade.

Veterinären på Veterinärboden kunde inte säga chansen i procent men hon sa att det var god prognos. Vi ringde till Strömsholm och de kunde inte säga så mycket ännu heller utan att titta på röntgenbilderna. Så Veterinärboden ska skicka en remiss till Strömsholm så får vi följa upp det och se vad som händer.

#2 Skade verkar inte ha ont alls ännu men går som sagt lite konstigt. Veterinären kunde konstatera att hon har lite stel höft men inte att hon verkar ha ont. Veterinären trodde att om vi hanterar Skade varsamt, alltså med promenader och ingen jakt eller liknande, så kan smärtan komma någon gång inom ett till sex år. Alltså väldigt ovisst hur det kan gå. Men veterinären sa själv också att hunden måste ju få leva. Hon måste ju få träffa andra hundar ibland eller gå lite fritt, men att vi är noggranna med att värma upp henne först i så fall. Och aldrig låta henne bli kall efteråt.

Du får gärna kolla upp häftet. Det låter som att det kan vara av intresse.

Ja, det är svårt att aktivera en hund som är framavlad för att springa i skogen och ställa djur. Det finns liksom ingen ersättning. För övrigt älskar hon att leka med andra hundar eller ha brottning och dragkamp med oss, saker som hon inte kommer att få göra. Men hon kommer fortfarande kunna få gå blodspår, något som hon älskar. Med en operation kommer hon ju troligtvis inte kunna jaga heller så det alternativet är ju helt borträknat.

#3 Vad tråkigt att höra om din rottweiler. Vår tjej verkar ju inte ha ont ännu så oavsett vad vi bestämmer oss för att göra så kommer vi ju kunna ha kvar henne.

Jag förstår att det måste vara riktigt jobbigt med rehabiliteringsperioden, eller egentligen förstår jag inte för jag har aldrig varit med om det men jag tyckte att det var riktigt jobbigt när Skade hade kastrerats och då var hon bara dålig ett par dagar. En granne till mig har en hund som bröt benet förra hösten, då den bara var några månader gammal, och hon sa att det var ett helvete. Det var burvila för jämnan, korta rastningar och en hund som satt hemma och gnällde och skällde.

Vi har surfat runt lite och hittat ett annat alternativ också, goldtreat heter det och är en metod för att ta bort smärta. Den tar alltså inte bort symptomen men kan tydligen få hunden helt smärtfri. Operationen kostar runt 10-12000 och då sätter man in kanyler i leden och injicerar guld. Det är alltså ingen operation som man gör nu utan under hennes liv får vi göra aktiviteter i motverkande syfte, t.ex. simning, och när smärtan väl uppstår, förhoppningsvis då senare i livet, så gör man detta ingrepp. Där har vi ett till alternativ att fundera på.

#4 Ja, det finns ju solskenshistorier också, och som veterinären sa så är prognosen ganska god. Men hältan kan ju finnas kvar senare i livet också så en fullgod jakthund blir hon troligtvis inte ändå. Men jag är glad bara hon kan ha ett spännande och aktivt liv utan smärta. Vi behöver helt klart lite tid att fundera i alla fall. Och oavsett om vi opererar eller inte så kommer rehabilitering/behandling i förebyggande syfte nu att få ta en stor del av våra och Skades liv. Vi har ett hundcenter utanför stan vi bor i där det finns hundsim, dit ska vi se till att börja gå i alla fall för Skade älskar att simma.

#5 Skade har inte ont i dag, det kunde veterinären konstatera i dag också så avlivning nu är inte ett alternativ - tack och lov.

Kör vi på operation så håller jag med dig. Det går säkert att hitta på aktiviteter som håller Skade nöjd och aktiverad under läketiden. Det jobbigaste är nog allra första tiden, när hunden har så ont att den inte orkar med någonting.

Att fortsätta köra i spåret hon är tänkt för är nog inget alternativ. Skade var tänkt som älg- och vildsvinshund och släpper vi henne i skogen nu och hon ställer ett vildsvin så är hon nog körd. Jag tror inte att hon kommer få en fysik som krävs för att inte bli attackerad av ett vildsvin. På marken finns också björn och jag vill inte släppa en hund som inte är helt frisk på vildsvin och björn. Skillnaden som din morbror hade, med en jaktgolden, är ju att det är en apportör. En ställande hund måste klara att springa flera mil om dagen om den ska orka med jakten. Tränar vi Skade så hårt innan jakten kommer hon troligtvis inte hålla mer en någon säsong.

Jag håller med dig om att det inte är något liv för henne, att vara ständigt kopplad och lugn. Men även veterinären höll ju med om att hon måste få leva lite, men att vi måste värma upp henne försiktigt först och inte pressa henne. Det är ju skillnad på att leka med en hund och att ställa ett vildsvin t.ex.

Vi har ju siberian husky (och en Skade som blir 2 år i november ) som jag inte tror skulle klara sig med en sån skada. Vi kör ju långdistans med våra, och håller de inte för det kanske det skulle gå att omplacera till nån som bara hobbykör. Vi brukar diskutera ibland, vilken hund vi kan utsätta för vad gällande veterinärvård, konvalecens od. Skulle inte döma någon av dem till eviga koppelprommisar dock. Är de arbetande hundar ska de får arbeta.

Frågan här är väl om ni kan ge henne ett fullgott liv med eller utan operation. Om ni väljer att operera kanske hon går att använda till allt ni tänkt, annars har ni i alla fall försökt. Kanske kan hon då även som sämst gå att använda i skarpa eftersök, kanske ledjakt i lina på älg, och så får ni skaffa en till som klarar den tuffare jakten.

Jag håller med dig, ett liv med endast stillsamma promenader är inte så mycket till liv, inte för någon hund tycker jag, även sällskapsraserna tycker ju om att få arbeta.

Frågan är ju om det är värt att utsätta henne för lidandet med en operation, vad prognosen är att hon ska kunna vara en jakthund efteråt. Vi har ju inte ens hunnit testa henne på jakt ännu, den här hösten skulle bli hennes första både på älg och vildsvin, så vi har ju inte ens någon koll på om hon skulle vara en bra jakthund även om hon var helt frisk.

Eftersök i lina borde vi kunna använda henne till oavsett om hon opereras eller inte. På eftersök går man ju ganska lugnt och stillsamt och kan hon inte vara ute i skogen så så är ju livet inte värt att leva för henne.

Oavsett om vi väljer operation eller inte så kommer hennes liv inte att bli stillasittande. Hon kommer att få springa lös, på tomten och kortare stunder i skogen, och vi kommer fortfarande gå och simma (ute som vi gjrot i sommar och inne på vintern) och leka. Men vi får väl tänka på att inte pressa henne hårdare än hon själv gör, dvs inga cykelturer, jakt eller liknande. Det är ju inte säkert att vi kan pressa henne så hårt efter en operation heller.

Men stillasittande blir det inte, hellre ett bra, kortare liv än ett långt, dåligt liv.

Min mor opererade sin hund som behöde nya höftledskulor. Han hade riktigt ont innan, men veterinären tyckte att det var värt att göra operationen då framtiden såg bra ut. Han var två när de genomförde operationen. Det var en lång och stillsam period med lugna promenader och smärtstillande under läkningen. Men idag är han fortfarande pigg och frisk trots sina 13 år. 

Om veterinären tycker att det är värt en operatin så skulle jag låta genomföra den. Kan hunden få ett bra liv genom operation är det värt allt!

Kanske går det att hitta någon jägare som gjort operationen, eller någon annan som jobbat hårt och aktivt med sin hund, ex polishundar, draghundar ed.

#10 Det är ju det med vår hund att hon inte har ont just nu och vi har ingen aning när hon kan få ont heller. Hon kan få ont om ett år och hon kan vara bra i fem-sex år. Men ska man göra en operation är det väl bättre att göra den tidigare än att vänta ut smärtan.

Vad är det för hundras din mor har? Och arbetar den på något sätt?

#11 Ja, det skulle ju vara intressant att höra från någon som har arbetande hundar. Jag ska gå in och kolla på jaktforum om jag hittar någon.

Nu väntar vi på att SKK ska utvärdera bilderna, för tydligen måste de göra det för att man ska få någon ersättning från Agria. Jag ska ringa Agria i morgon och höra vad som gäller egentligen. Jag har inte orkat ringa i dag utan vi pratade med veterinären i Strömsholm och sedan har vi bara myst med Skade. Vi ska ringa runt till fler veterinärer för att rådfråga så många som möjligt och även prata med uppfödaren, vår hundtränare osv. Men vi får ta det lite vart efter och smälta allt lite.

Vi surfar runt här hemma på olika sidor om HD, läser i forum osv. och det verkar vara väldigt spridda åsikter. Vissa säger att de har hund med värre höfter en vår (hon har en A-höft och en D-höft) och som har levt till de är 8-9 år utan problem. Då har de låtit hunden vara sig själv, springa i skogen, leka lös osv men försökt begränsa t.ex. hopp. Flera säger att de inte skulle låta sin hund genomgå operationen utan låter dem leva ett aktivt men inte överdrivet aktivt liv och sedan smärtstillande eller goldtreat om det behövs längre fram.

Andra säger att deras hundar blivit fullt friska efter en operation. Vissa säger att de är fullt smärtfria men haltar. Vissa säger att operationen absolut var värt det.

Hittade en blogg med en skadad polarhund, ung och opererad. I och för sig pga brutet ben, men kanske kan ge lite förståelse och tips inför konvalecens i alla fall. Här är den. Den malamuten är tänkt att bli avelstik och att köra tävlingar i långdistans med.

Det låter som att det har varit en tung tid men att de är väldigt positiva och har mycket ork, perfekt för en hund efter en svår operation. De verkade ju verkligen försöka att aktivera hunden utan att skada benet, bar med han till olika platser så att han fick miljöombyte. Man får nog se till att ladda ordentligt innan man låter sin hund gå igenom en stor operation, dvs om man hinner med det. Vid ett benbrott är ju operationen akut.

Innan ja rönkade min hund så kollade jag upp vad för allternativ det fanns om han skulle ha dåliga höfter. Veterinären sa då att även om man opererar så kommer hunden behöva tillbringa resten av sitt liv i koppel(som tur är så behöver han ingen operation). Men förstår att detta blir ett svårt beslut. Men kommer din hund få ett vanligt liv sen?

Jag har ingen erfarenhet av operation men jag har haft en St Bernhard med E på höfterna. Det var så illa när vet såg bilderna att han ville spara dom i utbildningssyfte. Hon hade det lilla som var kvar av ena kulan ur led och på den andra höften fanns ingenting utan det var muskler som höll ihop.

Hon fick första domen när hon var 18 mån att jag skulle bli tvungen att ta bort henne inom 3 mån eller tidigare så den vetten hade tom varit i kontakt med försäkringsbolaget om avlivning.

Men hon var lika pigg och alert som en valp så jag bestämde mig för att låta henne leva på som vanligt så länge det gick.

Vi gick 1,5mil varje dag i ur och skur utan att det märktes något på henne.

Hon frihoppade 1m staket utan problem.

Hon idiotröjde med andra hundar utan att få ont. Jag tränade lydnad och viltspår med henne x flera i veckan.

Jag körde även räddningsträning i vatten och frisök på person i skog.

Hon levde mao som vilken annan arbetande hund det enda jag gjorde utöver var att ge glucosamin.

Hon var 4 år när hon vaknade en morgon och såg ut som hon var 20 år på ögonen och hon visade med hela sin kropp att då var det nog.

Hon fick somna in samma dag men det sista hon gjorde innan vi åkte till vetten var att tokröja med unghunden precis som om hon sade farväl.

Jag ångrar inte att hon fick leva på som vanligt och kanske att jag minskade livslängden men hon var lycklig.

Jag har också haft en jakthund som hade dåliga höfter men jävlar vad han jagade och hade han inte kommit framför en bil när han var 2år så hade han säkerligen blivit gammal.

Men båda dessa hundar har haft lika dåliga höfter på bägge sidor och då brukar det inte märkas lika mycket.

Jag har tyvärr bara dålig erfarenhet av bekantas hundar som haft en dålig höft så ger vetten en bra prognos på operation så tycker jag definitivt att ni ska ge hunden den chansen och även låta henne jaga sen när konvalesensen är över.

Lycka till

#16 När vi ringde till Strömsholm kunde de inte säga så mycket utan att ha sett bilderna först. De har ju varken sett bilderna eller Skade så det enda de vet är att veterinären på Veterinärboden trodde att det var en D-höft. Så nu väntar vi på att SKK ska utvärdera bilden och säga vad det är för en höft hon har. Visar det sig att hon har en C-höft kanske vi inte behöver göra så mycket åt det. Men innan vi bestämmer oss för om vi ska operera eller inte måste vi diskutera det hela med ortopederna på Strömsholm.

#17 Vad härligt att höra att din St Bernard ändå fick ett så innehållsrikt och aktivt liv, trots den tidiga dödsdomen. Jag tycker som du, hellre ett innehållsrikt, kortare liv än ett långt och frustrerande tråkigt. Även om vi inte opererar Skade så kommer hon att få gå lös, simma, gå viltspår (även eftersök) och gå på promenader, men utan operation vill jag, som sagt tidigare, inte släppa henne på vildsvin och björn.

Hur kommer det sig att du valde att inte operera dina två? Var det veterinären som rådde att du inte skulle göra det?

Vi ska helt klart höra vad SKK och sedan ortopederna på Strömsholm säger innan vi fattar ett beslut. Och i morgon ska vi ta oss till veterinären och köpa glukosamin till henne.

#18 min hund har en C och en D höft men dom är friska. Enligt veterinär så kan han köra agility osv som vanligt sålänge han är bra musklad och uppvärmd. Han har i än så länge inga problem med sina höfter. Men ja gör ju allt möjligt för att underlätta för honom:)

Jag är så hemskt ledsen att jag inte kunnat återkomma men min dator har varit lite knäpp. Jag håller på att rensa hemma och har ingen aning om vad häftet är tyvärr.

Men som sagt det finns som du kanske lässer här på forumet massa fall där hundar levt ett normalt och lyckligt liv trots höfterna. Men självklart får man se över situvationen och vad som känns bäst. sjukgymnastig och simmning är superbra för att bygga upp musklerna och stabilicera.

Men som sagt det är dyrt ( Ja själlvklart kan ens vän inte mätas i pengar och att dom betyder allt för en ett liv mer värt en pengar. Men det är fortfarande dyrt)
Hunden kan bli bra leva ett normalt liv. Men även tvärt om.
Gör det som du känner är rätt följ ditt hjärta. Lyssna på andras råd men det är du som bestämmer i slutändan.

Lycka till KRAM

#19 Vår hund anses som "frisk" än så länge också, hon har ju inte problem av det ännu. Veterinären ska till oss också att hon kan få springa och busa osv. men uppvärmning först, men som ställande jakthund skulle hon inte klara mer än en säsong oavsett uppvärmning. Jakten innebär ju att springa i skogen flera timmar, ofta flera dagar i rad, alltså flera mil om dagen i väldigt blandad terräng. Och sedan kunna hålla sig undan från en trängd älg/vildsvin/björn. Vi låter Skade ha ett aktivt liv nu också, trots diagnosen, i dag har hon t.ex. varit ute i skogen två timmar. Vi delade upp det på två promenader så att det blev en timme med vila emellan och sedan en timme till. Hon skuttar och småspringer lite till och från men däremellan går hon och nosar, vi stannar till ibland, gör lite födosök eller annat skoj osv. Hon får alltså göra mycket men det är inte alls lika intensivt som jakt.

#20 Det är okej. Vi har surfat runt mycket på internet och fått mycket tips här på forumet och hittat ganska mycket information och många åsikter. Det finns hundar som mått jättebra utan operation, som blivit jättdåliga, som haft riktigt bra resultat efter operation, och som fortfarande haltar men mår bra.

Det har hänt en del här i alla fall. Vi har pratat med Agria och fått reda på att försäkringen inte täcker operationen i huvud taget eftersom Skade inte är stambokförd. Det är såklart väldigt tråkigt men ändrar inte vår ställning till operationen. Kostar den 40000 så är det okej. Vi klarar oss utan en ny bil just nu, vi kan bo kvar i vår lägenhet ett tag till osv. Och vi har sparpengar så att det räcker.

Vår veterinär har skickat bilderna och remiss till Strömsholm så nu väntar vi på svar från ortopeden. Om prognoserna är bra och de säger att Skade kan få ett fullgott liv och även jaga så kommer vi att operera henne. Om de däremot säger att det inte är säkert att Skade blir bättre än hon är nu tänker vi inte låta henne gå vidare med operationen.

Tills vidare bantar vi ner Skade lite. Hon är inte tjock men ganska kraftig och tung och skulle behöva bli slimmad. Vi går många promenader i terräng och försöker även aktivera henne mycket inomhus. Skade har börjat få glukosamintabletter. Vi ska även ringa i morgon och boka tid på hundsim för Skade i veckan. Det tror jag att hon kommer tycka om, hon gillar att simma. Tyvärr börjat det blir lite kallt för att simma med henne ute, för ledernas skull.

Så nu fokuserar vi på att göra det så bra som möjligt för Skade tills vi väntar på ett utlåtande. Ni får med en liten bild på en bredbent, lerig Skade som njuter av en bit lamm.

Jag tycker att det låter som att ni tänker helt rätt och vettigt. Styrkekramar till hela familjen från oss!

Himmla trist detta bara 10 mån  Jag hålelr tummarna tycker du tänker bra och helt rätt med en hund ska ha ett vettigt liv man kan aktervera en hund bra utan jakt kanske denna lilla tös kan bli mer sällskap fast akterveras på tex lydnad o den biten?

#22 Tack så mycket! Jag har pratat med vår instruktör också (genom jägareförbundet) och hon tycker också att vi tänker helt rätt. Det är skönt att höra. Hon sa att jaktmässigt sett är det bara bra för Skade att vänta en säsong till innan jakten (för om vi opererar henne är hon troligtvis igång igen till hösten nästa år) för då hinner vi jobba mer med henne och stärka vår relation till henne innan vi släpper henne på jakt och då blir jakten bättre.

#23 Ja, visst är det synd att få en sån dom på en sådan ung hund. Fast om vi ska genomföra en operation så är det ju bra att göra den så tidigt så möjligt, så att hon är så ung som möjligt när allting är klart.

Hittills har ju Skade bara varit en sällskapshund, hon har ju varit för ung för att jaga, och vi arbetar mycket med henne vad gäller lydnad. För att få en jakthund lydig ute på markerna måste den ju också vara lydig hemma och på de vanliga promenaderna. Jakt är ju också bara en del av året så redan innan vi skaffade Skade hade jag en massa planer på vad jag ville göra med henne. Jag ville lära henne springa vid cykel, dra mig på långfärdsskidor, dra vagn och pulka och följa med när vi är ute och vandrar på somrarna. Nu är ju många av dessa saker i stort sett uteslutna utan operation men det finns mycket annat vi kan aktivera henne med också, och under den eventuella konvalescenstiden. Skade var aldrig tänkt att vara den renodlade "jakthunden" (många tänker på en hund som sitter i sin hundgård tills det är dags för jakt) utan Skade har alltid varit vår mysiga lilla sällskapshund som så småningom förhoppningsvis kommer få jaga med husse.

24 låter kanon :) Jag ser dok inte jakthundar som enbart hundgårdshund som jagar vid jakttider pga uppxäxt med sällskapstax som jaga :)

Nej, det finns ju väldigt många jägare som har sin hund som vanlig familjehund också. Jag tror att de blir bäst jakthundar då dessutom. Men många verkar tro, framför allt när de ser att vi har en jämthund, att hon bor i en hundgård. Vi bor i en tvåa med henne! Just nu snusar hon gott på kuddarna i soffan :) Det funkar jättebra med en större jakthund i lägenhet, hon får ju all "aktiv aktivering" utomhus. Inne gör vi bara lugna saker. Fast skulle jag ha en stor tomt skulle jag kunna tänka mig att ha en hundgård bara för att hon skulle kunna få vara ute över dagarna om det är fint väder. Men hon skulle inte vara där ifall vi var hemma.

Hej! Jag sökte runt lite på forumet och hittade den här gamla tråden. Jag blev naturligtvis nyfiken på hur allt blev tillslut. Opererades Skade? :)

Hej! Vad kul att du har hittat den här tråden. Jag hade nästan glömt bort den, och den tunga tid vi hade. Jag skummade igenom den lite för att se hur långt vi hade kommit i Skades utredning när jag slutade skriva i tråden. 

Skade fick komma till Strömsholm och där träffade vi Lennart Sjöström, en av Sveriges bästa ortopeder. Om någon kunde berätta för oss om Skades framtid så var det han. Han tittade på när Skade gick och travade, kände igenom henne, hon fick lugnande och han kände igenom henne igen och röntgade igen. 

Det visade sig att Skades höftkula gick att röra ut och in ur ledskålen. Röntgen visade också att hon hade en ganska ordentlig benhinneinflammation. Men tänk att Lennart sa precis tvärt om mot vad veterinärerna på Veterinärboden gjorde! Att den här hunden skulle vila sig frisk var bara dumheter! En operation skulle också vara onödigt eftersom riskerna var alldeles för stora för att hon inte skulle bli bra, eller att det skulle bli sämre. Det enda hon behövde var träning, och mycket av den, fast på rätt sätt! 

Skade fick antiinflammatorisk medicin och smärtstillande och vi fick börja gå hos sjukfysioterapeuten på Strömsholm i några månader. Det gick åt många timmar att åka fram och tillbaka till Strömsholm och låta Skade gå på löpband i vatten, men det var det värt. Efter en tid kunde vi börja gå hos en fysioterapeut i Södertälje, där vi bodde, istället. Vi gick en gång i veckan, sedan trappade vi ner till varannan vecka och till sist var tredje vecka. Skade gick gå/springa på löpband, stå på vibb-platta och få massage och stretchning. Hemma tränade vi i skogen, vi kunde börja springa och cykla med henne och började med dragträning, hon fick dra vikter, dra cykeln och skidor på vintern och hon fick bära klövjeväska.

Efter ett halvår hade vi uppföljning på Strömsholm med ny röntgen och kontroll. Skade hade gå fått så pass mycket muskler att benet inte glappade längre. Musklerna håller benet på plats när inte leden klarar av det. Hon har fått lite artrosbildning i leden men det är ingenting som behöver bli värre med åren. Lennart såg ingen anledning att fortsätta följa upp henne, om hon inte visar någon sorts förändring. 

Idag har Skade kvar sin lustiga gångstil, med inåtpekande baktassar, men hon klarar precis allt som en frisk jämthund gör. Hon går fortfarande på löpband var tredje vecka. Fysioterapeuten tyckte att vi kunde trappa ner och komma mer sällan om vi ville, så länge vi håller uppe träningen hemma, men träningen på löpband är bra för henne och vi vill ge henne den tiden och de pengarna. 

I höstas hade Skade sin riktiga jaktpremiär. Hon är otrolig i skogen. I vintras täckte hon tre mil i knädjup snö mitt i natten, i 20 minusgrader! Hon täcker även de andra hundarnas såtar och senast när en hund i jaktlaget blev påsprungen av ett vildsvin och skrämt sprang till husse tog Skade upp jakten. Alla som har sett Skade arbeta är imponerade av henne. Även fysioterapeuten är imponerad av Skades historia. Skade presterar mer på löpbandet än vad många hundar som används i tjänst eller tävling gör. 

Vad som händer i framtiden har vi ingen aning om. Skade kan få problem med artros som äldre, men idag är Skade en riktig solskenshistoria. Vi är så glada att vi inte lyssnade på Veterinärbodens råd utan vände oss till Strömsholm. Jag hoppas att inte andra hundar får sin dödsdom infriad för att ägarna blir rådda att låta hunden vila när den borde träna! 

Efter träning och jakt är vi noga med att sköta om Skade. Hon stretchas alltid direkt efter. Vi värmer ner henne innan hon stoppas in i bilen och så fort det är lite svalt ute får hon ett täcke på sig efteråt, för att musklerna ska kallna långsamt. Det finns de som skrattar åt oss för att vi pysslar så mycket med vår jakthund, men vi vet vikten av att sköta om hennes kropp. Vi är också noggranna med Skades kost. Hon äter VoH och råa, köttiga ben, som ger henne viktig glukosamin och mineraler för leder och skelett. Vi kommer att se till att hålla Skade i form, med nyttig träning, resten av hennes liv, och hon har alla förutsättningar för att leva ett långt och innehållsrikt hundliv utan smärta!

Oj, vad glad jag blev av att läsa om Skades återhämtning! :)

Men oj vilken solskenshistoria! Vad glad jag är för Skades och er skull. Tack för att du svarade så utförligt också. Riktigt kul att läsa detta! :)

Vad roligt att läsa att det gått så bra med Skade! :) Helt underbart att hon får jaga och leva hundliv utan besvär!

fantastisk läsning! Så underbart att det gått så bra och som ni har kämpat!

Vill tipsa om tillskottet "aktiv hund" som säljs på apoteket. Det innehåller grönläppad mussla och min hund blev klart bättre i sin artros med det! Sedan har jag hört att omega 3 är bra, men undvik omega 6 på en hund med artros. Lycka till med din hund!

Kul att höra att det är så många som gläds åt Skades tillfrisknande. Nu är Skade två och ett halvt år gammal och en helt underbar hund. Vi är så glada för att vi får ha hennes hos oss, och inte behöver oroa oss för att hon har ont eller har ett ofullständigt liv. 

#33 Vi brukade ge Skade glukosamin i pulverform på maten men när vi började ge köttiga ben varje dag slutade vi med det, eftersom glukosamin i naturlig form i benen ändå är bättre än det på burk. Men jag ska spana in tillskottet du tipsar om nästa gång jag är förbi apoteket.

🌺Jag älskar lyckliga slut!

Gud vilken underbar historia! Blir tårögd faktiskt, från början till slut. Dock ett leende på läpparna i slutet och att det kunde vända från något så fruktansvärt till att det slutade med att skade får leva det liv hon sattes på jorden för att göra! Verkligen underbar historia! :´) Lycka till i fortsättningen!

#36 Tack så mycket! 

Vi hade det tufft med Skade på många sätt och vis i början. Inte nog med att hon hade besvär med benen, hon hade ett otroligt temperament och var väldigt utåtagerande vissa stunder. Vi kunde vara ute och promenera och helt plötsligt hängde Skade i ens ben eller arm. Vände man sig mot henne och sa ett bestämt nej högg hon hårdare och intensivare. Ignorerade man henne istället och gick vidare slutade hon till slut men då fick man räkna med att kläderna var totalt sönderslitna och man hade stora blåmärken eller blödande sår. Hon har slitit sönder allt ifrån vinterjackor till läderhandskar. Det slutade med att man fick sätta sig på marken med henne, oavsett väder, och hålla fast henne tills hon slutade, och då fick man akta ansiktet för annars bet hon efter ens haka och hals. Var man nära hemma tog vi tag i selen och släpade hem Skade för vi visste att hon slutade så fort vi kom innanför dörren. Beteendet kunde utlösas av allt ifrån att hon inte fick gå dit hon ville, att vi var på väg in eller av helt oförklarliga orsaker. 

Hemma började hon ofta skälla på kvällen och ingenting vi gjorde hjälpte. Hon kunde skälla i timmar. Vi testade att ta ut henne, göra avslappnande övningar, leka med henne tidigare så att hon skulle vara trött. Det enda som hjälpte var att sitta på golvet och hålla henne i knäet tills hon slutade. När vi skulle lägga oss för natten var hon lika sur om hon fick vara i sängen som om hon inte fick det och fick vara på golvet. Hon skällde konstant och slet sönder sängkläderna. Vi fick turas om att natta henne på kvällen, en fick sitta på golvet tills Skade somnade, ofta slutade det med att vi också somnade på golvet. Då kunde vi inte ignorera henne eftersom vi bodde i lägenhet. Det hände att jag var rädd. Jag var inte rädd för Skade i sig, när hon betedde sig sådär, utan då ville man bara kämpa hårdare och ta tag i situationen, men jag var rädd för att alla våra ansträngningar inte skulle hjälpa och Skade skulle bli farlig som vuxen. 

Men så helt plötsligt slog det om också. Hon är otroligt lugn numera, tar allting med ro, kan leka med barn som vuxna, biter aldrig för hårt vid lek. Hon har fortfarande sitt sura humör ibland men då muttrar hon bara tyst för sig själv, hon är aldrig utåtagerande längre, morrar aldrig mot människor och skäller inte längre. 

Skade var en otroligt svår hund som första hund, men med tanke på vart vi har kommit idag älskar jag henne ännu mer för det. Idag kan vi verkligen se Skade som vår stolthet.

hm, låter lite som smärta. Kanske någon nerv i kläm eller något som plötsligt "sticker till". Då kan de tro att vad som nu är i närheten då det händer är skyldig till det och försvara sig. Tur att det blev bättre. För hoppningsvis försvann orsaken till utbrotten, eller så lärde hon sig hantera dem.

#37 kan inte låta bli att tänka på min lillebror som när han var liten och han blev missnöjd (kunde handla om vad som helst) så började han skrika och slåss. Det enda som hjälpte var att sätta sig brevid och vänta tills raseriutbrottet gått över. 

Nu 20 år senare så får man leta efter lugnare och mindre aggressiv person :)

Ja, så här i efterhand misstänker ju vi också att det kan ha varit smärta som gjorde att hon betedde sig som hon gjorde. Det var väl kanske smärta kombinerat med en livlig unghund och allt som kommer med det. Hon började ju lugna ner sig samtidigt som vi började med sjukgymnastik och antiinflammatoriskt. Veterinären sa att hon troligtvis hade rejält ont av benhinneinflammationen också, för den var ganska allvarlig. Hon var ju tio månader gammal när vi röntgade henne första gången så vi vet ju inte hur länge hon haft problem innan dess. 

Hon måste i alla fall ha haft en otroligt tuff uppväxt, även om vi försökte med det vi kunde för att göra det bättre för henne. Vi var ju nya hundägare (min sambo har haft en hund under sin uppväxt men han var liten när den hunden var valp) och visste att unghundar var jobbiga, men att det skulle vara såhär svårt hade vi aldrig föreställt oss. Men vi gav inte upp och vi är därför otroligt glada över att se vilken harmonisk hund som vi har fått idag, som är en riktig gosegris hemma i soffan och en arbetsmaskin i skogen.

Helt fantastiskt att ni dessutom som nya hundägare lyckades genom hårt arbete tillsammans med eran hund. Nu var det ju mest troligtvis i samband med smärtor som Skade led av. Men ändå ni gav inte upp själva eller på eran hund som trots allt kämpade och tillsut fick ni den bästa belöningen av dem alla. En underbar hund med ett lugn och en kämparglöd som lös i ögonen på henne och er. Ni lyckades verkligen efter allt arbete! Och det tycker jag är ritktigt bra jobbat! Nu har ni en underbar hund, familjemedlem  och jakt kompis :)

Man blir glad av att såna här historier faktiskt kan gå bra med rätt hundägare som inte gett upp i första taget :) Önskar er all lycka!

#41 Tack för de fina orden, de värmer :) Jag tror aldrig att vi kommer att få en så svår valp eller unghund igen, men nu vet vi att vi kan klara av de problem som kommer. 

Vi älskar Skade så otroligt mycket, hon kommer alltid att ha en speciell plats i våra hjärtan. Varje dag visar hon hur speciell hon är. Alldeles nu precis kom hon in från trädgården, hoppade upp i soffan intill mig och tryckte sitt gulliga ansikte mot mitt. Hon älskar att verkligen gosa och man kan inte krama henne för mycket.

Min hund är också en såndär som kan gosa 24/7 han blir aldrig nöjd. Min gamla Rex vi njuter av hans sista tredjedel av livet och försöker göra varje dag speciell, för varje dag som han ber mig att busa på morgonen och göra aktiva promenader och tävla med min fästman om vem som springer snabbast en viss sträcka. Den dagen han inte vill eller kan leva aktivt. Den dagen den sorgen. För just nu njuter vi av varje minut som ges. Och vi är lyckliga! Jag kommer aldrig någonsin igen få en hund som Rex, aldrig. Precis som du aldrig kommer kunna få någon som skade. Njut av alla år ni har kvar och ha kul tillsammans! Jag och Rex gör det p hans nivå inte lika ansträngande mer än vad han klarar av men det lyser upp hans vardag och han älskar när vi gör aktiva promenadder blandat med hunddans och lite agility :P På hans nivå, märkt att det var dåligt att jag bara slutade med att aktivera honom genom aktivapromenader men nu när jag åter introducerat det har han blivit piggare, lydigare, gladare och busigare! Sålänge det inte skadar honom så ska jag låta honom springa och hoppa och klättra och göra hunddans trix med mig :D

Den dagen han visar mig att han  inte vill leva längre, den dagen den sorgen.  Han har nyligen blivit diagnosiserad med grå starr men ser bra hittills. Förhoppningsvis har han många år kvar! :) Då han är frisk i övrigt. Sen jag började med glucosamin blev han mycket piggare och tog större steg när han sprang och hoppade upp och ner på saker utan tvekan så han r ju hur frisk och fins som helst nu. Vi njuter tillsamans av denna sista tid som jag hoppas blir lång och där i slutet helt smärtfri. Och då har han ju haft ett långt, aktivt och lyckligt liv :) Även om man blir förstörd när ens djur dör även när dem dör av hög ålder….

Och ni har ju också många år kvar att njuta av!  Ni har ju kommit så långt efter allt som hänt och hittils möts med positiva förväntningar för eran Skade som förhoppningsvis gått igenom det värsta och kommer ha många roliga, värdefulla år med er här på jorden!

Härligt att höra att ni har det så bra tillsammans, du och din fästman och Rex. Jag tror att det är just alla aktiviteter som man gör tillsammans med sin hund, som både stärker kroppen och förgyller hundens vardag, som gör att hundarna håller sig pigga och lekfulla även på ålders höst. 

Skade kommer ju inte heller att kunna fortsätta med alla aktiviteter hela livet. Man måste ju pensionera jakthundar innan de blir för långsamma i skogen och skaderisken är för hög. Men vi kommer fortfarande alltid att kunna vara ute och njuta av naturen, hon kommer fortfarande att kunna gå eftersök och spåra. Hon kanske inte kommer att kunna dra cykeln eller mig på skidor men hon kommer fortfarande att kunna komma ut och springa i sin takt. 

Och vi tänker som du, får Skade problem med smärta, t.ex. av artros, så får vi ta det då. Om vi kan hjälpa henne så att hon får fortsätta leva ett värdefullt liv så kommer vi att göra det, och sedan, när man inte kan göra mer, är det dags att säga farväl, hur tungt det än känns.

Jag tror inte att djur lider som vi människor när man skall anpassas efter sina handikapp på äldre dar eller något sjukligt som Rex grå starr. En människa är ofta experter på det där med självömkan istället för att lägga fokus på vad man faktiskt KAN göra trtos sina handikapp. Nu när Rex hör dåligt och har en begynnad grå starr har han istället börjat använda sin nos och på sitt sätt anpassat sig till detta. Jag ropar högre, väldigt högt så att han slipper lida av att inte höra mig. Han njuter av livet just nu trots att det inte är ens i närheten av så aktivt det var när han var yngre. Men långa promenader där han alltid får gå lös, aktiva promenader och allt vad det innebär, jag ger honom extra tid att använda nosen då hörslen är såpass dålig och synen kommer ju förvärras och han nosar mer än någonsin förr! Vi löser problem tillsammans och han är med mig överallt och älskar att ha koll på mina djur i lägenheten. Då det tidigare var en del av hans jobb att hålla koll på mina kaniner när jag och Rex bodde hos min mamma innan hon dog. Han satt alltid ute på gräsmattan och höll vakt och den ena kaninen var hans bästa vän! :P

Trodde ju att det aldrig skulle gå att ha Rex i en lägenhet utan trädgrd därför fick han bo hos några bekanta utanför stan. Dock gick detta riktigt dåligt, han blev olydig, trött, ointresserad och mager. då fick han bo hos min far men senvisade det sig att miun pappa inte hade tid och då fick han tillslut flytta hem till mig. Det var en jobbig period för honom. Anledningen till att det blev så var för att den lägenheten jag fick hade soc bestämt att man inte fick ha några djur. Men det visade sig senare att undantag togs i sådanafall som mitt där jag sköter mina djur och lägenheten trtos att jag har djur. Så ÄNTLIGEN kom Rex till ett stabilt hem tillsammans med mig att få spendera sina sista år i tillsammans med mig. Det var jobbigt där när min mor dog och Rex fick flytta mycket och han saknade oss eller hade dödstråkigt då han inte ville äta eller sluta gnälla :( Han saknade nog oss, jag, min bror och våran mor.

Efter bara några veckor kände han sig hemma genom att gnälla så fort vi varit och hälsat på folk i över en halvtimma och blev inte tyst först vi kom hem. Han började äta so han ska, han blev snabbt piggare och fick livsglöden tillbaka. Han hade ju inte alls funnit sin plats på de ställen där han varit och på det ena stället fick han bli gårdshund vilket jag inte tycker är ett alternativ för en huns som varit till sällskap hela sitt liv. Ah nog med detta!

Nu har han det bra, han är pigg och lycklig och gör sina tokrace och ska leka och busa varje morgon :P Och vi har 3 större stenblock precis utanför och han älskar att avsluta en aktivpromenad eller en vanlig promenad med att springa mellanb stenarna så fort han kann och hoppa upp på dem och snurra runt på plats uppe på stenen sen sätta sig vackert på den minsta stenen :D haha han blir jätte flåsig av att springa och hoppa upp på dessa stenar om man gör det ett tag :P

Nu har han ett hem, ett tryggt hem där han trivs och jag och Rex har aldrig varit så nära varandra som vi är nu :) Vi njuter varje dag så den dagen då han inte vill längre tänker jag acceptera det oavsett hur svårt det kommer kännas. Jag vill inte att han ska leva ett ovärdigt liv han är en aktivhund och får han inte det och dessutom inte kan se så er jag inte att han skulle kunna vara lycklig i det skicket. Tänker inte bråka med ödet eller med honom. Men jag oroar mig inte över det nu för varje dag berättar han hur lycklig han är och varför ska jag då vara ledsen över hans död när han mår så bra? idiotiskt. Här och nu, dag fö dag, Rex och Jag <3

Det är väl den met rätta tankegången för hur man tar sig kring sånt här. Det är ju inte rättvist för någon av att man sörjer över något som hunden i fråga inte mår dåligt över, ÄN. Då missar man ju allt vacker och friskt som hunden kommer för att visa dig varje dag med sina glada och busiga ögon. Nej nej. Njut! Allt det jobbiga får man ta när allt faktikst är jobbigt inte innan!

Nu ska jag och  Rex ut och gå kvällspromenaden och busa lite på dem där stenarna om han känner för det. haha :D