Jag har samma problem själv. När det gäller min hund beror det på att han suttit i hundgård i flera år, före jag fick honom. Det är nämligen bara inomhus han är sådär "fjantig".

I början smög jag med saker jag visste han brukade bli rädd för och försökte hela tiden vara så tyst jag kunde. Men sedan insåg jag att det inte är något större problem än vad jag gör det till.

Jag slutade helt enkelt bry mig. Slamrade på som vanligt och slutade bli orolig och titta på honom så fort jag misstänkte att han skulle bli rädd. Ignorerade det totalt alltså.

Det har faktiskt blivit bättre. Numera kan han t.ex. ligga vid mina fötter när jag diskar :)

Förslag på vad man kan göra om man vill försöka träna bort det är att antingen ta fram t.ex. dammsugaren och sedan belöna med godis så fort hunden visar minsta nyfikenhet för den. Eller ta något som skramlar, t.ex. en kastrull med lock och lägga något gott i den och låta hunden försöka få tag i godiset.

Med dammsugaren har jag hört att det kan funka om man ställer den mitt på golvet och startar den och sedan bara låter den gå utan att man rör den för då kan dom vänja sig vid ljudet.

Och att aldrig aldrig aldrig på något sätt ömka eller tycka synd om hunden, men det vet du säkert redan! Titta inte på hunden när något sker/skett som den ibland/alltid reagerar för, för du skall se att hunden tittar på dig då för att se om du reagerar! Dvs tycker tom matte/husse att det är fara, eller?

Skulle någon av mina hundar reagera negativt på något skulle jag utsätta den extra mycket och ofta för detta, men planerat och under ordnade och av mig förutsatta former och eskalerande i styrka utifrån vad hunden just nu ligger på gränsen för att klara av. Tex skulle någon av mina hoppa högt om jag tappade något skramligt i köket skulle jag "kasta" (kanske inte riktigt kasta men ni förstår jad jag menar) skramliga saker runt mig för jämnan i köket samtidigt som jag skulle få hunden intresserade av godis som den då och då skulle få smaka av - OM jag inte ser något reaktion hos dem, inte som belöning utan mer för att hålla uppmärksamheten. Vill jag ge som belöning skulle jag träna enkel lydnad (enkel för min hund) samtidigt som "kastrull kastadet" skulle fortsätta. Detta handlar om mängdträning och problemet kommer kanske inte att kunna lösas helt, men förhoppningsvis delvis om det får ta den tid det tar - för det tar tid!

Men innan jag utsätter min hund för "desensitiseringen" ovan skulle jag vilja vara säker på att det inte föranligger någon sjukdom hos hunden som givit beteendet från början, så som öronproblem, halsproblem, tandproblem, annan värk någon stans mm.

Alternativt arbeta med motbeting - få hunden att känna att när det skramlar får jag en godis av husse/matte… Upmärksamheten riktas till husse/matte när något sker i förväntan. Detta tycker jag tränas lättast med klicker. Men jag skulle börja träna som i #3.

Är det B.C i Din hund?

Gick in och såg att det var labbe och malle. :-) Annars är b.c n rätt ljudkänslig.

Mallen har ju ofta rätt mkt nerv i sig, som kan visa sig genom liknande beteenden som Du beskriver. Hur gammal är hon?

Man kan börja med att lägga godis vid damsugaren avstängd, sedan lägga en där när den är igång

åå vilken söt hund

Vi har en Border Collie som är 1 år och feg och rädd för ganska mycket.Nu under en period har han blivit tvärrädd för män i alla åldrar (förutom barn, de älskar han) Skäller och springer undan, han har också pinkat på sig när det har kommit någon han inte känner så väl. Vad vi vet är det ingen som har skrämt honom.

Åh :) Tack för alla svar! Verkligen!

Nu ska vi se vart jag ska börja då.

Min tjej är nästan precis ett och ett halvt år.
Men som sagt så tog ju inte jag emot henne förän hon var ett halvår och innan det vet jag ju inte speciellt mkt som har hänt henne eller vad dom har gjort med henne.

Jag tar aldrig ögonkontakt eller tittar aldrig någonsin på henne när hon blir sådär rädd. Men i och för sig kan det vara svårt ute när hon springer iväg så att kopplet blir sträckt och jag nästan ramlar omkull, hon är stark min madame, det ska ni veta! :)

Nej, vad jag vet så är det ingen som har skrämt min tjej heller. Och det verkar bara bli värre med tiden också. I början när hon kom till mig så var hon ju ganska stöddig, men fortfarande rädd för dammsugaren. Och nu har det kommit lite allt möjligt alltså.

Och jag visste heller inte att det kunde vara andra saker som låg bakom sånt där som öronproblem, halsproblem, tandproblem som kunde ligga bakom, men vad jag vet så ska hon vara helt frisk, men då kanske det är lika bra att kolla en extra gång?

Om hon är 1½år så kan det nog även vara att hon har kommit in i en spökålder då i primcip vad som hellst helt plötsligt kan vara jätte läskigt.

Biobio: Jag trodde spökåldern var när dom var valpar? Finns det alltså två? :)

Hej Anna!

En hane kan ha 3st spökis åldrar, men när dom blir äldre så visas det inte lika tydligt eftersom dom har mycket mera erfarenhet då ;-).

Dom kan ha hjärnspöken både då dom är valpar, sen är det vanligt kring 1 års åldern och sedan kan dom även har hjärnspöken senare i livet.