När började ni ensamträning?
Jag har fått börjat smått då Molly tidigt visade separationsångest. Kunde inte ens kissa på 1 minut förs hon ylade och vart stressad och galen.. nu kan jag vara på toa och jag kan duscha hur länge jag vill (det var omöjligt förut det med). När hon var cirka 6 månader så fick vi detta genombrott att jag kan vara inlåst i ett annat rum och ha ''egen tid''.
Jag kan slänga soporna nu med, även det var omöjligt förut. Bara jag stängde ytterdörren så var hon typ döende lät det som.

Hur snabbt ökade ni ensamtiden?
När jag såg att hon klarade mer och mer. Började spela in när jag duscha så jag kunde se hur länge hon ''accepterade'' att jag var ''borta''.

**Hade ni några bakslag, när det plötsligt bara ej funkade, hur fick ni det att funka igen?
**Ska snart ta tag i detta ännu mer, så bakslag har jag inte nej.

Är det inte tidigt att lämna en 4 månaders valp i 1,5 timmar själv??

Det var tidigt, men det gick bra, han var trött och låg och sov (Spelade in). Ensamträning är oerhört viktigt så vi började tidigt. Han har också varit väldigt självständig och inte brytt dig så mycket om ensamhet förrän nu. Jag skulle aldrig rekommendera någon att lämna ensam så länge så tidigt men med Fidel kändes det rätt och funkade bra.

#3 Ja, men det kanske också är därför ni har bakslag nu? Han mognar och kontakten mellan er ska bli starkare men om han redan är ensam så länge så tidigt så byggs kontakten upp långsammare och kanske bygger fram just separationsångest?

#4 Kanske. Jag har svårt att se att det skulle vara problemet. Det var någon enstaka gång så länge. Men å andra sidan, vad vet jag? Han kan ju inte berätta för mig hur det ligger till tyvärr. Jag tror inte kontakten skadas av att han sover lugnt bakom en stängd dörr, oavsett om jag är i rummet intill eller femtio mil bort. Så länge han är helt avslappnad, vilket han varit. Nu är han dock inte det länge, så nu får han givetvis inte vara själv längre stunder än han klarar.

#4 Ja, men i början ska valpen inte lämnas ensam just för att kontakten ska stärkas och byggas upp osv osv. 

Jag är heller ingen expert så mitt uttalande kanske inte alls stämmer.. men det är en teori helt enkelt.

Jag uppskattar teorier och spekulationer. Skönt att bara prata om det istället för att bara gå runt och vars irriterad.

#6 Ja, jag håller med 🙂 Kanske bara starta om? Vet ni hur länge han klarar av att vara ensam så utöka därifrån den tiden. Låt oss säga att han klarar sig i 5 minuter, när 5 minuter gått och ni hör han pipa eller nåt så jobba därifrån liksom :). Gå in när han tystnar osv.

Jo, vi måste starta om. Gå lugnare fram. Jag vet att jag har en tendens att bli ivrig om det går bra. Ska nog göra ett tidsschema så jag inte stressar på det här. Har trots allt turen att få anpassa mitt schema på jobbet i princip som jag vill, och får hjälp av sambon, så finns ingen orsak att stressa.

#8 Precis :). Man skyndar långsamt ;)

Ja, och jag är så dålig på det. Får skriva med stora röd bokstäver i almanackan MAX TIO MINUTER! xD

#10 Haha ja.. jag kommer ha ett helvete :). Fast när övriga familjen passat Molly så har Molly lugnat ner sig till slut… pipit lite men sen lugnat ner sig.. min bror tappade tålamodet och gick in på hans rum så Molly var ''själv'' och hon pep inget när jag kom :). Det är jobbigt det här med ensamträningen

#11 Får jag fråga vad du gör om dagarna? Verkar som du alltid är med hunden. En stackars arbetare som jag blir sjukt avundsjuk. Ensamträning är pissjobbigt. Jag måste verkligen gardera mig själv för att inte låta mig bli nervös att lämna honom nu när det gått sämre ett par gånger. Å andra sidan är det super när det väl funkar. Få saker är så sköna som att verkligen lagt jobb på något som till slut börjar viss resultat!

#12 Arbetslös. Jag vart arbetslös i september 2012 och hämtade hem Molly samma dag jag slutade, då hade jag jobbat i 6 månader. Sedan pluggade jag nyligen på distans som sket sig så ja, just nu är jag hemma med henne :). Men jag letar dagmatte men ska vara ''ledig'' sommaren ut typ :). Har sommarjobbat varje sommar så vill njuta av varma dagar nu medan jag liksom kan.

Ja, hundar känner ju av hur man själv känner och mår så man måste ha is i magen och ''ge ut signaler'' om att det kommer bli bra.

Ja, det håller jag med om :D.

#13 Tänkte säga "åh vad skönt" men var kanske fel ordval. Jag jobbar 50% men tänkte börja plugga distans till hösten. Är livrädd att det ska skita dig men ska satsa allt. Så om mina studier funkar har jag tre och ett halvt år på mig till ensamträning, haha. De känner av alldeles för mycket! Ingen idé att ljuga och säga att det är lugnt när man känner stressen komma krypande. Jag har ställt in flera ensamträningar för att nerverna jobbade mot mig.

#14 Jag börjar bli uttråkad på att vara hemma dagarna i ända, haha. Och att ta hand om en aktiv hund tar på krafterna ibland :).

Satsar man allt och verkligen vill nåt så går det helt klart!

Djupa andetag och säga för sig själv ''detta går bra'' så går det nog bra :)

#15 Precis. Hade en period då min sambo gärna skämtade om hur illa det kunde gå "nu har Foffis säkert tuggat sönder hela huset" men en gång blev jag så arg att det vågar han nog aldrig skämta om igen. Det är ändå en rätt allvarlig sak. Väldigt krasst är det så att om det ej funkar kan vi ej ha kvar honom, på väldigt lång sikt. Men det ska nog gå bra. Jag tror det kommer funka fint, det är bara ibland när det går tokigt som mitt katastroftänk sätter igång. "Han kan inte vara själv nu - han kommer aldrig kunna vara själv - han kommer skälla så grannarna blir tokiga - vi blir vräkta och måste avliva hunden." Jag vet att det en är så, men plötsligt sätter det bara igång. De dagarna det händer, då ensamtränar vi inte. xD

#16 Så om ensamträningen inte ger bra resultat måste ni göra er av med han?

Jag tänker så med för det minsta lilla.. man blir så nervös och stressad över hur det ska gå med sin hund. Det bara är så liksom.. man har som en ''reservplan'' för att lugna sig själv typ.

#17 givetvis inte så enkelt, men kan han inte vara själv ALLS kommer det inte funka. Det är jag inte orolig för, dock. Kan han inte vara ensam mer än 30 min får vi fixa med dagmatte eller liknande. Det är alltså ett ganska extremt scenario där han får totalpanik bara jag tänker på att lämna honom. Ska det bli så illa måste jag gå väldigt långt bakåt och verkligen förstöra honom. Det kommer inte hända. =) Och jag skulle kämpa väldigt länge först om det skulle vara så. Nu har han ju igen ensamtiden utöver träning förrän efter sommaren och då pluggar jag ju på distans förhoppningsvis, så kommer nog funka bra ändå.

#18 Tänkte väl :). Mitt mål är att Molly ska kunna vara ensam en timme åtminstone.. pga vår historia så skulle det vara framsteg som in i Norden.

Det ska nog gå bra som sagt!

#19 Jag känner lite att det är snarare "perioder" än minuter. Ungefär såhär; 1. Acceptera att du går - roa sig själv. (Jobbar vi på nu. Går mycket in och ut. Smäller i dörrar och sånt) 2. Komma till ro själv och sova. 3. Vakna när du fortfarande är borta och acceptera det. Jag tror ej hundar har en så tydlig tidsuppfattning att de gör skillnad på 5 och 15 minuter, utan snarare på vad som händer då. Givetvis är det fortfarande bra att vänja sakta, men att mäta exakt tid tror jag är mer för vår skull än för deras. Men det är bara vad jag tror och känner. ^^ Jag tror att när du väl kan lämna Molly en timme kan du nog lämna ännu längre väldigt snart. Hoppas oavsett att det går bra för er. Och för oss, såklart ^^

#20 Ja, tror också det är mer riktlinjer för oss :). Jag menar, på en timme hinner jag handla eller så.. och jag planerar ju att skaffa dagmatte så ja.. det löser sig på ett eller ett annat sätt! I veckan som kommer arbetar alla här hemma dagtid så då blir det träning helt enkelt. Hon har ju kunnat acceptera att jag är på toa hur länge jag vill, samt slänga soporna. Så då vet jag att det kommer gå bra med det andra också.

Jag håller tummarna för er :D

Min började också stressa upp sig när vi skulle lämna henne, hon kände på sig att vi skulle åka. Bilnyckel+jacka=ensam… Sen började hon bli överdrivet, till och med när vi skulle gå ut med soporna.

Så vi började helt enkelt om från början, och var väldigt noga med att avdramatisera situationen. Jag kunde öppna och stänga dörren, bara för att hon till sist skulle fatta att bara för att man öppnar dörren, betyder de inte alltid att vi ska lämna henne. När hon slutade reagera på detta, ställde vi oss utanför dörren och öppnade, sen 1 min, 5 min, 10 min, etc. tills vi kunde lämna henne hemma korta stunder. Det har gått jättebra!

Hon är såklart jätteglad när man kommer hem igen, men inget pip eller så längre, nu kan hon sysselsätta sig själv med ett ben tex.