Åh.. när Molly var nykomling så var det K-A-O-S. Hon sov aldrig på dagarna utan var/är en riktigt aktiv energiknippe i all sin kraft.
Där jag var kunde hon sova, men gick jag på t.ex toa vakna hon och skulle med. Duscha kunde jag inte göra för hon pep och ylade, samma om jag var på toa utan henne. Hon hängde i våra byxben och tår, kom springandes och nästan attackerade oss.. hon var en busig rackare.
Pga hennes seperationsångest i så tidig ålder så har vi inte övat mycket på ensamträning utan nu kan jag vara på toa och jag kan duscha hur länge jag vill samt slänga soporna helt enkelt - det var omöjligt förut. Så vi skyndar långsamt!

Jag var nära att lämna tillbaka henne pga detta.. jag kontaktade till och med uppfödaren och hade ordnat skjuts. Just för att det vart för mycket för mig.. jag är en trött person annars, pga sjukdomar och så, så min energi tog slut en period och jag bara grät och grät.
Men sen insåg jag att jag vill för det första inte att nån annan ska vara liksom centrum i Mollys liv. Sen är det jag och Molly, så är det bara. Vi har byggt upp en bra kontakt trots allt och är ett bra team! Ingen annan har rätt till Molly än jag så jag behöll henne och det är jag glad för, trots att detta bara var i början av detta år.

Idag är Molly snart 8 månader, kiss och bajs sker inne ibland än om hon blir för glad eller bara inte kan hålla sig och det stör mig inte så mycket då ingen skada är skedd, annars håller hon sig i 3-3,5 timmar och hela nätterna mellan 22-07 🙂.
Hon är fortfarande aktiv och kräver en hel del och det har jag insett nu då min kraft börjar komma tillbaka. Lunch-promenaden tar oss 1 timme, sedan lite hjärngympa i 5 minuter när vi kommer hem och sedan däckar hon. Sedan aktiverar jag henne med klicker och belöning av lek eller mat. Jag ger henne toarulle med godis i som hon ska få ut. Gömmer godis så hon får söka, övar trix (klicker) och inkallning och sådant. Resten av promenaderna består av 15-20 minuter och det är rimligt för oss. Och vi är ute 5-6 gånger/dag helt enkelt, och det är bara skönt!

Molly attackerar oss inte längre men biter oss i tårna om hon inte vill lyssna när jag säger nej. Hon sover på dagarna nu och är allmänt go! Världens bästa hund - för mig, enligt mig. Hon är min bästa vän, en energiknippe och livsnjutare som aldrig är ilsken!

Min valptid var inte enkel alls men vi har slitit som galningar både Molly och jag och idag är hon en väldigt fin hund som jag älskar över allt annat! Kärleksfull och go.
Jag hann aldrig njuta av lill-Molly tyvärr 😕 Det var mycket tillrättavisningar då hon var så på .. det är förs nu hon kan gosa med en i knät, borra in huvudet i ens hals och bara gosa och mysa..

Njut av valptiden - jag tycker tikar är mest pestiga mellan första och andra löpet😉 sedan när kropp och knopp hunnit ifatt varandra, så börjar det likna något😃

Åh, jag vet den känslan.

Valptiden ÄR jobbig, men kul också, såklart. Fidel hade en helvetesdag här om dagen, när han bara inte ville fungera. Han var redan trött kl 16, men vägrade vila. For runt, skällde, bet, kissade, vägrade vara stilla, var jobbig, sa jag skällde? Halv nio däckade han till slut. Jag också.

Det jag tycker är jobbigast är att man själv måste hålla koll på sina egna känslor. Om jag blir irriterad och arg är det nästintill omöjligt att få Fidel lugn. Jag måste hitta mitt lugn, och det är inte alltid lätt, speciellt som jag har ett par diagnoser som kan ställa till det. Tack och lov har jag min sambo och även annan familj som kan avlasta dagarna då det blir för mycket.

Men ändå. Han är nu snart 15 veckor. Han sover hela natten (sedan jag gav upp och lät honom sova i sängen), kissar knappt inne (om jag inte är ouppmärksam), vi har väldigt fin kontakt, han kan vila och förstår alltmer när JAG vill att han ska göra det. Ensamträningen vet jag inte, vi har bra dagar och dåliga dagar. Men ändå, 15 veckor, och nu lade jag honom i korgen EN GÅNG - och han lade sig till rätta, och nu sover han. Jag är ändå väldigt nöjd med det

Alla hundfolk jag träffar säger "ÅÅÅH, vilken gullig valp, man längtar verkligen tillbaka till valptiden" och jag längtar tills han är stor. Jag tröstar mig med att allt som är jobbigt nu, allt jobb jag lägger ner nu - det får jag igen när han blir äldre.

#3 Jag räknade månader till slut.. ''en månad till, sedan har Molly utvecklats ännu mer'' .. nu räknar jag inte månader lika intensivt men det var en tröst då :P.

Valptiden må vara underbar och ljuvlig - men den tar på krafterna!

Som valp var Sasha väldigt osäker (eller det är hon ju fortfarande iofs) och det var jobbigt med alla som ville hälsa.

Med oss var hon tokig, nyfiken och pigg. Bita i byxben är ju fruktansvärt kul så det gjorde hon mycket och gör ibland även nu när hon snart är året. 😃

På många vis tycker jag ändå att det är roligare nu när hon blivit äldre. Hon orkar gå längre, kan lämnas hemma om det behövs och har inte lika stort behov av att alltid se till att alla vet vart hon är… Hahaha.

Här har ni en bild på smulan!

#4 - JA! Nu är det hans hörntänder som är jättejobbiga. Han kommer heller inte riktigt åt dem om han ligger själv och tuggar, så om jag inte håller in saker han får tugga åt honom så går han på möbler och annat som sitter fast.

Jag har börjat räkna hans ålder väldigt fritt. Han är sedan torsdags nästan femton veckor, fast han fyllde 14 veckor i onsdags. Nästan 15 veckor, då börjar de snart tappa tänder. Fyra månader nästan. Då har det gått lite längre tid. 

Och nu när han ligger och sover och bara är söt känns det helt tokigt att tänka så. "Han är väl inte så jobbig, den där lilla sovande, tysta, söta". xD

#6 Oh, dom där tänderna alltså 😐 Molly har några kvar att tappa men nakenhundarna har ju svårt att tappa sina tänder men det ramlade bort en förra veckan så det håller väl på! Skönt att slippa det där intensiva bitandet i alla fall, hehe.

Hahaha, men man tänker ju så.. när dom är lugna är dom världens finaste, sedan när det är full rulle undrar man vad man gett sig in på!

Valptiden är j*vligt jobbig… men man får njuta av de bra stunderna och bita ihop när det känns jobbigt. Dom är ju söta när dom sover iallafall dom små krabaterna;)

jag brukade kalla min hund för schitso när hon var liten, och det håller jag fast vid. Brukar använda henne som exempel för att trösta folk 😉Hennes problem har dock visat sig vara av den mer allvarliga sorten som håller i sig upp i vuxen ålder, tyvärr… Skulle ge allt för en "normal" bångstyrig valp!

Valptiden med Önska var helt fantastisk. Bortsett från att hon blev skadad sen hundbiten och vistades mycket hos veterinären så var allt så enkelt. Rumsren från start. Ensamhetsträningen tog en kvart ungefär. Perfekt på alla vis och jag kliade mig i huvudet och undrade vad folk gnällde över när de skaffade valp ;)

Nu ett år senare börjar jag få smaka på hur det är. Nu ÄNTLIGEN börjar hon bete sig som en valp vanligtvis gör.Det tuggas på saker hon inte ska tugga på, hon lyssnar när hon känner att hon har lust att lyssna och till och med rumsrenheten tullas det på- så ja… vid 15 månaders ålder visar Önska mig lite av hur det är att egentligen ha valp ;)

Haha, känner igen det. Vänta när hunden vuxit upp då saknar man att ha valp istället även om man vet att de är odrägliga små varelser. 😃

Eftersom jag har en ras med speed i så kan du tänka dig hur hon var som valp. Låt säga att hon nu som vuxen kan jämföras med en formulet bil så var hon en tornado grad 5 som valp. 😉

Hon var inte den som bet sönder allting eller bet tag i kläder, knappt så hon ens bet oss med sina vassa valptänder, men hon hade krut x10 i sig och var överallt och ingenstans på samma gång utan att det skulle vara stressrelaterat för hon var verkligen ingen stressad valp. 

Det enda hyss hon hade som valp var att hon hade en dille på blombrädor och skulle ställa sig på de men det beteendet träna vi bort relativt fort. 

Hon sov hela nätterna och krävde aldrig någon ute vistelse nattetid. Hon kom till oss vid 4 månaders ålder och var helt rumsren vid 5 månaders ålder, snabblärd så inåt tusan vilket hon fortfarande är.

Ensamhetstränad var hon redan när hon kom till oss då hon bodde i hundgård innan och stod på egna ben redan från start. Så det har vi inte tränat ett skit på. 😎

Men hennes enorma energi som var värre då än nu tog en hel del på krafterna och humöret men när hon blev 7 månader gammal och vi starta mjukt med draget var den energin som bortblåst.

Tänker jag efter så var valptiden med henne väldigt lätt i jämförelse med andra valpar man träffat, läst om eller själv haft tidigare.

Svårt att fatta att hon varit så liten!

Jag vet nog inte vad som väntar.. Alla verkar säga samma sak om valptidrn, att den är jobbig hur kul den än är också. Så det det kanske är en tröst att alla har det likadant.

Vad är din valp för ras?

Jag har haft väldigt tur när det gäller valptiden.

Min första hund, Zeb, som är en jämthund var faktiskt ganska lugn som valp men nog fanns det stunder där man var gode less. Han var väldigt busig inomhus och for runt överallt. Utomhus sprang han runt mig så jag inte fick tag i honom. Han tog alltid något i munnen sen sprang han iväg fort åt ett håll så man var tvungen att jaga honom om det var något farligt han hade i munnen och de tyckte han såklart var skitkul. Men han var väldigt duktig på att bli rumsren, det var han redan vid start så de var skönt. Sedan så var Zeb ganska gammal innan han började ''växa upp''. Han var i en barnslig period väldigt länge.

Min andra hund, Nalle, som är en gråhund har varit helt underbar, nästan för underbar för man inte fick någon valptid med honom. Han bet aldrig, tuggande inte sönder något etc. Utan det han kunde göra var att busa med Zeb inomhus annars var han helt lugn. Men rumsrenhetsträningen tog några veckor för honom. Men annars har det varit väldigt bra. 🙂

Jag tror aldrig jag har känt att jag tagit mig vatten över huvuet med Zuki, men när vi inte längre fick ha med hundarna på jobb blev det väldigt jobbigt för både mig och Zuki. Hon var med på mitt jobb från dag ett (hämtade henne på fredagen och sen var det första jobbdagen där på måndagen). Så hon är praktiskt taget uppvuxen på jobb, och har alltid varit med mig överallt!

Zuki kom alldeles precis lagom för att hjälpa mig igenom en grymt jobbig period, som iofs fortfarande pågår, men hon hjälper mig att komma upp på morgonen och att komma ut och få saker och ting gjort.

Sen har jag varit väldigt bortskämt med Zuki som varken har kissat eller bajsat mycket innan (det var ett par gånger dom första veckorna bara, särskillt på jobb när jag inte hann springa ut en gång i kvarten), visserligen var jag som sagt ute heeelatiden med henne så fort som gick konstigt eller snusade på nått, haha. Hon har sovit hela nätterna (guuuuld värt!), och bara gnällt och bökat runt när hon behövt ut och bajsa. Som aldrig har bitit sönder nått (okej, en period hade hon för sig att hon skulle rota i papperskorgar och få för sig att sno papper (och slakta) från bordet osv.. haha).

Sen har vi däremot haft STORA problem med det här med ensamhetsträningen. Herreguuuud vad vi har fått träna på det där.. men det går framåt även det :) Nu hon hon var själv 1-1,5 timme eller nått, innan kunde hon inte ens vara själv om jag gick på toa. DÄR hade jag riktigt ångest ett tag! Och det värsta med Zuki var att hon SLUTADE ju aldrig att yla. Vi försökte den metoden också, men hon ylade, och ylade, och ylade och ylade. Och blev självklart enormt stressad över detta, och vad tror ni inte att jag blev?! Det har nog varit vår värsta mardröm hittills.

#14 Kunde inte heller gå på toa i 1 minuter utan Molly 😐 Idag är hon 7,5 månader och ensamträningen går riktigt långsamt framåt. Jag kan duscha hur länge jag vill, det tillät hon mig för 1 månad sedan, samt gå på toa. Nu tränar jag på att kasta soporna som går himla bra. Vi har sopnedkastet i trapphuset så ibland går jag längre ner för att kasta och hon är ändå tyst.. vi får skynda långsamt helt enkelt! Förut kunde jag inte ens slänga soporna heller förs det gnälldes, då var jag borta i 20 sekunder.

#15 Fidel har alltid varit rätt självständig, så har inte varit några problem att lämna honom. Vi har som bäst lämnar en och en halv timme med gott resultat. Han sov hela tiden.

Nu har han dock börjat stojsa runt och hitta på skit när han är själv. Sist var det en toapappersrulle inom räckhåll som vi glömt städa bort. Han har även kissat ett par gånger, så vi ska ta ett par steg tillbaka med ensamträningen och köra många korta stunder. Jag ska också försöka vara noga med att han är rejält trött och är i vila-läge innan vi lämnar.

Det är så skönt att höra hur andra har det med valparna. Lättare att stå ut med sin egen när man vet att man inte är ensam om det jobbiga.

Har velat ha hund sen jag var 12, men aldrig varit sådär "valpsugen" som många ofta är. Jag ville ju ha en HUND. Förstår verkligen varför. Första veckorna var inte kul. Instängd i en lägenhet ensam med en piraya som vill tugga sönder en och inte låter en vara ifred en sekund utan att yyyla. Mysigt? haha njaaa. Kul när hon sov typ 😂

I februari (4månader) började det bli ROLIGT på riktigt. Nu är hon 5½månader och jag känner iaf att det blir bättre och bättre varje vecka. Längtar så tills nästa vinter när vi ska börja dra!

Samtidigt som jag vet att hennes jaktlust kommer vakna till liv mer o mer. Har ju tänkt jaga med henne sen. Fast jaktlusten hade gärna kunnat vänta tills matte säger till. :P

# 17 Jag har alltid velat ha hund och ha den sen valp, men jag kan hålla med om att det är roligare när dom vuxit upp lite och man kan börja jobba med dom på riktigt. Blir bara roligare och roligare :)

#18 Ja, alltså jag ville ju också ha sen valp såklart. Man vill ju inte missa valptiden. Och man vill ju forma hunden själv. Men ja, nu är det roligare när man kan ta med henne på lite längre promenader o sånt :)

Vet inte om jag är knasig, men jag tycker inte just valptiden är jobbig alls (mer än torka pink då). Valpar bits, stökar ner och är alldeles, alldeles underbara😃 och det är en kanonhärlig period tycker jag. Har tyckt så med både lugna och mer galna raser.

Däremot tycker jag knäck-i-lurarna-åldern är klart mycket jobbigare (på tikar ofta mellan första och andra löpet) , så dom kanske inte alls är så följsamma längre, halvdöva, ska vara överallt samtidigt, muppiga, tuffar till sig osv🙂

#19 Absolut :)

Oj vad jag känner igen mig. Valpen är nu 15 veckor och vissa saker har verkligen inte alls funkar som jag hade tänkt mig. Men samtidigt har andra saker fungerat mycket bättre och varit mycket enklare. Jag tror att alla valpar är olika och att man ska akta sig för att jämföra sig med andra. Åtminstone för mig så har det bara varit jobbigt när jag gjort det. 

Den här valpen tycker att mat är väldigt onödigt så vi har fått lägga väldigt tid och mycket energi på att hitta sätt att få henne att äta hyfsat i alla fall. Belöning är jättesvårt då varken godis eller lek fungerar speciellt bra ute och kontakt och inkallning lämnar därför mycket att önska. Dock har det börjat att lossna lite nu, men känslan är att vi verkligen ligger efter. Det här med mat och belöning är sånt som jag nog bara hade räknat med att det skulle funka.

Sen har hon en enorm energi och är lite halvgalen, vilket jag älskar. Men i kombination med att hon är svårbelönad så är det inte så enkelt alla gånger. Ibland är det som att allt är roligare än jag utomhus. Hon kan belöna sig själv med en grästuva… Varför leka med matte eller äta godis när man kan kasta runt på en kotte? Men det blir långsamt bättre i takt med att vi hittat sätt att hantera det.

Samtidigt är hon nästan helt rumsren och blev det väldigt snart efter att vi fick hem henne. Det blir nu bara någon enstaka olycka i hallen, kanske en gång i veckan, när vi missat att hon behöver gå ut. Hon har aldrig gjort ifrån sig inomhus hemma hos någon annan. Hon sover hela nätter sedan hon var ca 10 veckor. Hon blir sällan sådär galet övertrött längre utan går och lägger sig själv istället. 

Hon är världens keligaste och mysigaste och vill gärna sitt nära, men kan också sova själv i annat rum. Hon älskar barn. Hon gillar att bli badad! Hon lär sig saker jättefort, när man väl hittar en belöning som funkar. O.s.v. Massa saker som faktiskt fungerar jättebra också, vilket ibland är lätt att glömma när man är trött och det känns som att "inget funkar".

Nä, jag tyckte faktiskt inte det var jobbigt att ha valp. Klart det var mindre kul ibland, men för det mesta var det bara kul! Kanske var Dolly en ovanligt "lätt" valp, men jag vet inte. Hon bets, tuggade söndersaker, var allmänt busig o.s.v. Fast nu när hon snart blir ett år så tycker jag det ska bli jätte kul att ha en vuxen (vuxnare 😛) hund. 

Är faktiskt redan valpsugen igen…

#20 Jag blir lite orolig för det där. Min valpis är 21 veckor nu och jag tycker att han muppar sig och har knäck i lurarna redan nu. Och han skall göra sig stor hela tiden. Men han kan väl inte vara inne i den åldern än, ju! Jag fasar för hur mycket värre det blir då..!

Annars tycker jag att det inte har varit ens hälften av hur jobbigt jag förväntade mig att det skulle vara. Det är klart att han har tuggat och bitit och kissat inne men det var inte så farligt. Men Nelson är nog rätt enkel i jämförelse med andra valpar kan jag tänka mig. ;)