Jag är rätt nojig ^^ Dock så har jag en lugn och sansad sambo så det jämnar ut sig rätt bra :)

Jag själv är ju tonåring och bor hemma- men ser jag att min hund haltar eller att något är fel pratar jag med mamma och så frågar jag vad vi ska göra- oftast så vet mamma hur vi ska göra och om inte det hjälper efter några dagar så ringer vi veterinären och åker in- jag brukar ringa veterinären för råd iallafall.

Eftersom detta handlar om djur- så berättar jag om min avlidne hamster också. Jag märkte att hans avföring inte var hård som vanligt, utan ljusbrun och lite kletig. Jag frågade mamma vad jag skulle göra och ringde även veterinären för råd, det blev bättre och han var som återställd men sen blev det värre igen. Ringde igen om råd. Sen började han kissa blod, drack väldigt väldigt mycket och kissade massor. Så då ringde jag veterinären och vi var tvunga att avliva honom.. Han blev bara 1 år och 9 månader :(

Men jag bryr mig mer om mina djur än vad någon kan ana. Jag älskar djur över allt annat och lever hellre ensam med djur istället för man+barn och utan barn. Jag lever för djuren- djuren är min passion.

Bryr mig alltid hur dom mår och jag bryr mig om deras bästa.

Jag är nog någonstans mittimellan men det nog mest åt det oroliga hållet. Nu har mina hundar aldrig varit sjukt så jag har behövt ringa vetrinär *peppar, peppar*. Men om det skulle hända så skulle jag nog ringa vet direkt beroende på vad det handlade om.

Det beror på vad det skulle gälla, ta en nypa salt gör jag sällan är någon sjuk så ringar jag läkare eller vetrinär oavsätt vad klockan är. Men jag är mer rädd om det är djuren eftersom de inte kan tala om vart dom har ont eller vad som är galet, så där kan jag tillomed gråta när jag ringer vetrinär som sist var kl 01 när jag vakna och Donna här var helt konstig. Efter ringt alla jourhavande vetrinärer runt om i landet så kunde jag pusta ut, det var magknip och gav henne pepcid som jag hade hemma redan (hon har haft magont innan men inte så här).

Jag är inte speciellt orolig när det gäller saker dem ätit eller sådär… (ingen av mina hundar har haltar någon gång förutom min tik en gång och det var ett tag sen)
Men det finns annat jag oroar mig över som att dom ska bli påkörda, springa ut på isen o drunka, när dem träffar nya (för mig okända) hundar mm. Då kan jag vara ganska nojjig och inbilla mig det värsta.

Om det är mindre tillbud det handlar om som ex. hälta då så avvaktar jag ett tag innan veterinär blir inblandad.

Beror helt på vad det gäller… Är hunden allvarligt skadad, får kraftigt försämrat allmäntillstånd eller beter sig oförklarligt märkligt blir man ju såklart orolig. Men om hunden får lättare skador eller är lite hängiga så tycker jag väl mer synd om dom än att bli orolig.

Självklart är jag rädd om mina hundar och ringer vet om dom behöver veterinärvård. Däremot ringer jag inte vet i tid och otid så fort dom inte mår tip top. Vet jag själv vad som är felet och vet vad man ska göra åt det så kan jag ju lösa det själv, men är jag osäker på vad som är felet, vad som ska göras eller om jag inte riktigt vet om det är akut eller ej så ringer jag ju självklart och rådfrågar :)

Har fått intrycket att många drar sig för att ringa till vet om hunden är sjuk/skadad. Men att ringa ett samtal är ju inte speciellt dyrt och många gånger räcker det ju med råd om vad man ska göra eller vad det kan vara för fel osv. Har ringt vet under jourtid bla två gånger när nelly slagit sönder sina tänder och båda gångerna har jag kunnat vänta med att åka in till ordinarie tid då hon ätit, druckit och mått bra i övrigt, men kändes som så pass allvarliga saker (som kan vara väldigt smärtsamma iaf) så att jag ville kolla med vet vad han/hon tyckte jag skulle göra.

Jag får nog säga att jag är väldigt laid back. Sambon sitter hela tiden som på nålar och undrar vad Nelson gör, vad han äter på, om han har kissat inne, vart han är på väg etc etc. Han var likadan när vi fortfarande hade våra råttor. Själv är jag kolugn i nästan alla fall, och tar det som det kommer. Om inte något av våra djur är tydligt sjukt eller något annat inte stämmer, då slår jag om helt och föreställer mig det värsta. Veterinär, uppfödare och alla andra kunniga människor i min bekantskapskrets måste kontaktas omedelbums. >.< 

Därmed inte sagt att jag inte bryr mig om djuren annars. De är min familj och mitt allt. Jag är bara inte en sådan som oroar sig så mycket. ^^

Om hunden tex ramlar eller slår sig så klappar jag bara henne på baken och säger åt henne att fortsätta, men om hon skulle börja halta efter det skulle jag först känna och klämma för att kolla var det gjorde ont, sen skulle jag pyssla om henne och lägga värme/is på det onda, tvätta ev. sår och vänta tills nästa dag.

Om hon fortfarande hade ont nästa dag så skulle jag åka direkt till vetten. Har ju dock inte bil då jag bara är 16 men skulle åkt kommunalt till närmaste vetten om inte pappa kunde skjutsa mig.

Annars är jag nog väldigt orolig när det gäller andra grejer. När hon och min kompis hund hade sprungit bort i skogen en gång så blev jag otroligt orolig. Jag såg framför mig hur hon blev påkörd av en bil, sparkad av en människa, påhoppad av en hund eller till och med att någon tog henne för att träna henne till en kamphund, hehe..

Så det beror på vilken situation det handlar om. När det gäller att hon har sprungit bort så känner jag mig ganska hjälplös, men när det gäller skador så känner jag mig inte lika hjälplös, då har jag iallafall henne hos mig och då vet jag iallafall hur hon mår.

Jag är nog en sån som tar det med en nypa salt. 

Fast sen beror det ju på vad det är också, en hälta väntar jag ut lite medan jag inte skulle vänta om jag märker att hunden har ont i magen, då känns det som att det är något väldigt fel.

Fast bara för att jag avvaktar så betyder ju inte det att jag inte nojar.. ;)

Om jag ser fysiska symptom som hälta eller smärta så kollar jag igenom hunden. Om det inte beror på småsten eller en gren i pälsen eller så så brukar jag kontakta veterinären, speciellt om det kommer "utan orsak". 

Likadant med feber, det åker jag in för.

Men jag är inte någon som lätt blir super orolig och tror det värsta. Jag är en ganska lugn djurägare men tycker ändå att när ett djur har ont så ska de få hjälp så fort som möjligt. När det gäller mig själv däremot så kan jag vänta onödigt länge med att gå till läkaren för det gör man bara "när det verkligen behövs" i min värld.