Här är en som har berättat om rasen på en annan sida:

Jag har en schapendoes kille som nu är 10 år… helt klart hunden med stort H i mitt liv, kommer aldrig någonsin att vara utan schapendoes.

En bra schappis är trygg i pälsen (så att säga) och väldigt behändlig att ha att göra med även om den är olydig och/eller ouppfostrad. Positiv inställning till allt, jobbar mer än gärna för sin förare och jobbar ändå mer om belöning finns i sikte. Har dock en vild fantasi så saker och ting kanske utförs på det sätt schappisen tycker är lämpligt, i ett försök till att variera träningen lite. *skrattar* De är väldigt smarta, på gränsen till sluga. Går till synes genom livet med ett leende på läpparna.

Lekfulla och pigga högt upp i åldrarna…

Ingen "motor" som bara går och går som till exempel bruksraserna… Men precis som med de flesta vallhundar, så behöver Schappisen få motion för att få utlopp för sin överskotts energi.
En lycklig Schappis får springa lös minst en timme om dagen, gärna under lek med någon av sina favoritkompisar. Den accepterar dock de dagar då det inte finns tid för några längre promenader, bara den får känna sig som en naturlig del i flocken.
Får den tillfredsställande med motion, är de exmtremt lugna inomhus.
De flesta Schappisar älskar att leka, bada och springa - och nog gör man dem stor orätt om man inte låter dem göra det regelbundet. Är vänliga och sociala, går ihop med de flesta hundar och är duktiga på att tyda andra hundars signaler - men kan lätt bli missuppfattad av andra raser på grund av sin päls. Övriga sällskapsdjur i hushållet utgör heller inga problem. Lojala och älskvärda mot sin flock.

Schappisen är en relativt envis och självständig hund (trots allt ÄR de vallhundar, och dessa attribut har förstärkts genom flera års avel). Man måste, som med de flesta raser, redan från valpåldern vara vänlig men bestämd mot hunden och med stor respekt och förståelse lotsa den genom uppväxten för att den ska bli en så harmonisk hund som möjligt.

En Schappis SKA INTE uppvisa några som helst nervösa tendenser, så var noga med att kolla upp mentaliteten på föräldradjuren - speciellt tiken som kommer att lägga grunden under de första veckorna i valpens liv.

Tyvärr måste det medges att ett stort antal Schappisar inte alls är rastypiska mentalt, troligtvis är detta en effekt av att det är en sån härlig ras att folk faktiskt inte tänker på att det är mentalt sunda hundar man måste sollra ut och bedriva avel på. Utseendet har på det viset varit en nackdel för rasens utveckling.

En Schapendoes trivs bäst i en aktiv familj där den kan få en välbalanserad uppväxt.
De uppskattar högt alla former av hjärngympa. Eftersom de har en uppseendeväckande förmåga att studsa fram så lämpar de sig ypperligt för agility! De som provat andra aktiviteter såsom lydnad, viltspår, spår, rapport etc. har inte blivit besvikna - överlycklig utför Schappisen det mesta som ägaren ber om.
Vad gäller belöning så uppskattar de flesta Schappisar gottebitar, och man kan nå långt med en pytteliten bit Frolic… bara man trycker på rätt knappar, och som med alla hundar: belönar i exakt rätt ögonblick (helst så fort hunden tänker rätt!)
Vissa av den här rasen har inget intresse för bollar och dylika leksaker, men att busa som en tok med sin älskade förare funkar kanon som belöning. Givetvis finns det visst Schappisar som älskar leksaker! Det beror lite på hur man själv ställt sig till hunden-leksaker-lek under uppväxten

Jag har hafft schappis, dom är otroligt lojala, gimilda och pålitliga!

Härliga hundar att träna.

jag och min hund tränade upp till ett LP3!

Har även sett schappisar på agilityplanerna i klass 3!

själva "vallningen" är inget behov  såsom det är med tex BC.

Härliga hundar!

Det du ska tänka på när du skaffar en Schappe är att kolla mentaliteten, dom flesta som avlar går mest på utställningslinjerna med massa päls och konstig mentalitet.

Sen får du inte glömma att schappar är både vall och gårds hund, så vakten finns i dom..

Har själv två tikar som jag tävlar aktivit i lydnad.

#3 Precis! :)

4# Vad har du haft för schappe? :)

Jag har en liten schappis hemma.. Han är hur gullig som helst, dock lite mindre än genomsnittsschappen. Jaa, jag vet inte riktigt om han är som en "typisk" schapendoes, han är omplacering.. När han kom till oss för lite mer än 2 år sedan var han helt hemsk! Tur för mig att båda mina föräldrar har vuxit upp med hund (oftast omplaceringar) och att vi haft hund innan, annars hade det verkligen inte gått!!

Wilton bet oss stort sett hela tiden, eftersom att schapparna är hasnafsare, och hade perioder på ca 5-10 minuter en eller flera gånger om dagen hans ögon blev ovanligt stirriga, och han hoppade och bet på oss hela tiden. Jag, som var 10 år och min lillebror 8 år, tyckte att han var jätteläskig när han blev sådär, jag vet inte om det bara var han som var så eller om alla schappisar är så (det tror jag dock inte att de är), men det var jätteläskigt. Efter ett tag vande jag mig så klart vid det och han var inte läskg längre, bara allmänt irriterande när han höll på som han gjorde.

Familjen han var hos innan hade lärt honom vissa saker, men inte andra, t.ex. kunde han vänta med att äta sin mat tills man sa "varsågod" och han kunde gå i koppel jättefint, men andra saker kunde han INTE!! De hade gått hemifrån och lämnat honom ensam hemma hela dagarna utan att ensamträna först, och när han skällde vid matbordet och ville ha mat hade de slängt lite åt honom för att han skulle hålla tyst, något som fick honom att börja skälla ännu mer.

Självklart kunde man inte lämna honom ensam hemma, trots ganska mycket ensamträning gick det bara inte!

När han märkte att han inte fick mat för att han skällde vid matbordet började han hoppa och bita på oss för att han skulle få maten. Man fick sitta med armbågarna rätt ut för att han inte skulle ta maten för en.

Jag hörde mamma och pappa flera gånger prata om att vi inte kunde ha kvar honom, att det här bara inte gick. Jag hade, kanske konstigt men det hade jag, börjat gilla Wilton väldigt mycket under det halvåret som vi hade haft honom, och jag ville verkligen ha kvar honom. Så jag hjälpte självklart till så mycket jag kunde med att träna honom på olika sätt, och han blev mycket lättare att ha pch göra med.

Nu har vi världens finaste schappis på snart tre år, han är min bästa kompis, verkligen!! Vi har gått många kurser tillsammans på bara två år och vill snart börja tävla i agility officiellt.

Jag tycker att schappisarna är underbara hundar (eller i alla fall de jag har träffat) men de kan vara lite svåra att ha som första hund, tror jag, i alla fall av vad jag har hört så verkar de så… Kanske andra eller tredje..

MVH

Schappisen Wiltons lillmatte! :)