Antingen får du acceptera att han inte vill ha hund, eller så får du bo ensam och skaffa hund.

Känns orättvist förstår jag, men om en människa verkligen inte tycker om hundar så kan man inte kräva att dom ska leva med en. Det blir inte bra.

Det ända du kan göra är ju att samtala med din sambo. Vill han inte ha hund så är det bara så, du kan inte tvinga på honom en hund det blir bara dåligt för alla involverade, inklusive hunden.

Sätt honom i bilen och säg att ni ska på en hemlig utflykt och så hamnar ni hemma hos en uppfödare med valpar som du självklart har pratat med om ett besök innan. Han kommer nog inte kunna motstå dom ;)

#3 Fast det ser jag som en dålig ide. Man blir inte mer hundintresserad för att man ser en valp. Man kan tycka att dom är söta,  men ska man ha hund är det viktigt att alla i hushållet vill ha hund och är beredda att ta ansvar. Gillar man inte hundar lär man inte heller ta ansvar för den.

Det kan skapa stora problem.

Då hunden är en familjemedlem som tar stor plats skulle jag avråda från att skaffa hund om ni fortfarande vill bo tillsammans. Kan säga av erfarenhet att det (åtminstonde i vårat fall) nästan slutade i katastrof då min mor lyckades övertala hennes f.d sambo att vi skulle skaffa hund. Det gick bra i början när hunden var liten och söt, men redan efter några veckor började det synas tendenser till irritation mot hunden. Hunden blev fruktansvärt lidande minst sagt. Allt slutade med skiljsmässa och mängder med onödiga tråkigheter och bråk.

Att hälsa på små söta valpar är inte att rekommendera då till och med den mest hundhatande människan kan bli varm i hjärtat av en valpar. För guds skull nej.

Dock kan man ju försöka få honom att ändra tankar. Men det är jäkligt svårt om ett hundhat ligger djupt. Men att försöka går ju…

Bättre är att sätta sig ned och prata, berätta hur man känner. Tala om vad man kan göra med en hund osv. (jag blir alltid förvånad över att människor inte ens har en aning om hur många fördelar det faktistk finns med hund) Kanske kolla på olika hundraser i rasböcker. Eventuellt besöka en utställning eller agilitytävling så att han får följa med och kika lite. Kanske har du rentav en vän som har en hund som ni kanske skulle kunna passa några dagar så att båda kan få "känna på" hundlivet.

Så att det inte bara är ett "gör som du vill" - utan faktiskt ett "ok". ALLA i familjen påverkas trotts allt utav att ha en hund i hemmet.

Lycka till!

#4 Jag var inte särskilt seriös ^^ men det är svårt att se i en kommentar i för sig.

Någon som egentligen inte vill ha hund men fastnar för en valp blir såklart aldrig en ansvarig hundägare. Och valpar är oftast söta tills de kommer hem och börjar kissa på golvet, bita sönder saker och gnälla för att få uppmärksamhet. Att skaffa hund ska vara något man noga har funderat över och är påläst om. Funderade på att säga att du kan föreslå honom att du sköter om den själv men en hund blir en i familjen och kan aldrig bli bara den enes ansvar. Den kommer troligtvis vilja sitta hos er i soffan och ligga mellan er i sängen och när du blir magsjuk blir det väldigt konstigt  om det fortfarande är du som ska ta hunden på långpromenad… Lycka till i alla fall!

Jag måste hålla med Hera helt här, bor man ihop är man 2 som skaffar hund. Sen kan jag väl lägga in att badar man en hund så luktar det inte blöt hund  Men som sagt så håller jag med inlägg 1.

Att inte vara intresserad är en sak, att vara rädd (om man är det) är en sak, men att säga "Jag vill inte ha dem för de är fula och luktar illa" låter rätt omoget tycker jag. Hur gamla är ni?

Min kille är över 30 år. Jag vill verkligen ha en.. men kan inte tvinga… kanske i framtiden :)

Om du vet med dig att du är seriöst intresserad av hundar (inte bara tänker att du kanske vill ha en hund utan att du har levt med en hund tidigare eller varit dagmatte en längre tid, och du känner varje dag att en hund är något som saknas dig), och din sambo visar absolut noll förståelse, så hade jag haft svårt att låta den killen bli långvarig.. Ärligt talat. Är barn inte också "äckliga" och himla krävande? Har man någon framtid då? Om ni inte är sambos så köp hund ändå. :)

Om din kille har hundFOBI skulle jag däremot strunta i hundplanerna, i alla fall tills vidare. Kanske finns det något annat djur eller någon annan hobby ni kan ha gemensamt i stället?

Min sambo är inte hälften så intresserad av hundar som jag är. Eller ja, kanske inte ens tjugondel. Han är "ok" med hundar och kommer säkert tycka om vår hund, hjälpa till att ta ut den då och då och kanske träna den någon gång ibland. Men min kille är ingen hundmänniska (än :P). Så jag vet om att hunden till allra största del är mitt ansvar, och att jag inte kan förvänta mig att han ska vara särskilt engagerad i planeringen av det hela - tyvärr. Däremot förväntar jag mig att han ska respektera min vilja och min "dröm", vilket han gör, och ibland räcker det där.

Att säga att hundar är äckliga låter faktiskt mest som att din pojkvän inte har någon koll på hundar alls. Då är det kanske av värde att besöka kompisar med hundar för att han ska försöka se det du ser, och om han inte ens kan göra detta för din skull så säger jag som i första stycket…

Han är ingen kille jag slänger bort. Vi firade nyss 7 år och jag älskar honom. Han är nog rädd att jag inte ska orka med hunden då jag varit sjuk.
Men jag vill verkligen ha hund och har haft hund förut.

Vet inte vad jag ska ta mig till om jag inte får skaffa någon…
Känner att jag vill ha hund och barn. Djur är de bästa jag vet!!!

Förut sa han "skaffar du en hund, flyttar jag"..

Äh, så där säger de……Inte flyttar han! Om det är så viktigt för dig att få en hund så hoppas jag att han ger med sig. Tycker du ska stå på dig! Varför skulle det vara tokigt att besöka någon uppfödare så att ni får träffa lite hundar?

Om min man älskar mig (och det gör han) så ställer han upp på saker som betyder mycket för mig. Jag har två hundar och en flock får och maken kunde säkert tänka sig ett liv utan fyrbeningarna men han stöttar mig något enormt, för min skull! Jag stöttar honom med sådant som är viktigt för honom. Det är kärlek enligt mig.

Lycka till!

Ja jag hoppas det. Jag ska ev. hälsa på lite hundar på onsdag med min mor. :)

Att skaffa hund är som att skaffa barn. Och skaffa barn gör man ju tillsammans, eller hur…

Hunden ska man räkna med att ha så länge den lever. Inte så länge man har lust. Ungefär en 15-16 år om allt går bra.

Ett förslag är ju att hjälpa någon med dennes hund. Då får du hålla på med hunden och ändå vara sams med sambon

#12 Visst ska man både ge och ta i kärlek, men när det handlar om andra liv handlar det om mer än det. Det handlar om att man båda måste vara med på allt ansvar. Gillar man inte hundar kan det bli sora problem. Har själ vsett det.

Ja då det är en två i förhållandet så är de två om hund också. Då får du helt enkelt tänka vill jag ha en hund mer än vad jag vill ha min man????

Är det värt alla bråk??? För kommer inte han tycka om en hund 100% när ni skaffar en så kommer hunden drabbas… den kommer ju känna av det.. många bråk om hunden osv… finns flera exempel av detta på tex programmet Me or the Dog.

Man skaffar inte barn utan den andras accepterande samma gäller hund. Ni kan inte tänka er att skaffa en katt som har hund liknade beteenden i början??

Min partner var ju helt tills sig när jag pratade om hund.. han tyckte de skulle vara jobbigt… men efter att han har haft en katt nu i 4 år så förstår han att jag också vill ha det jag älskar.

Så efter det så blev han mer öppen och accepterade att möta min ras, han gillade de inte till en början.. då det skälld osv. Men sen så kom en hane och satt sig i hans knä och han blev kär..

Nu är de han som vill ha hund ;) Han klagar och säger när kommer den???? Som ett barn på julafton :) Detta tog 2 år. plus 1 år på väntan till en valp.

Så 3 totalt.  Men de måste få ta sin tid! Du får vara hundvakt osv tills vidare? Men han måste få känna att han har nått att säga till om, så att han inte tvingar sig att säga ja.

#15 Jag tar det största ansvaret själv eftersom det är jag som vill ha hundar.

Det är klart att det blir problem om den ena partnern verkligen inte gillar hundar .Det är nog så enkelt att jag aldrig skulle välja en karl som inte gillade hundar

#14 Neee, tycker inte riktigt att det är samma sak att skaffa hund och barn. Barnet är ju verkligen något gemensamt men en hund kan ju faktiskt en i ett förhållande stå som ägare till.

Jag skulle aldrig skaffa en hund om min partner inte går med på det. Kanske i framtiden. Barn är en annan sak än hund. Barn kan man t.ex. ha med sig överallt men inte en hund osv osv..

Klart jag är ledsen om jag aldrig kommer kunna få någon…
Men jag får se vad tiden ger och vad som händer framöver.

Dock ska jag inte skaffa valp utan en vuxen hund.

17 så tänkte jag med, men det visade sig att man faktiskt behöver hjälp och stöd även från den man bor med. Skaffar man hund och det bara är en spm tar ansvar bäddar man för problem. Så bäst är ju att hitta en partner som känner likadant :)

#19. Det viktigaste är väl dock att man pratat igenom det innan och vet var den andra står så att man inte får falska förhoppningar. Det finns en hel del som är ensamma i "vårdnaden" om sina hundar (oftast kvinnor med ointresserade sambos) Och vet du vad? Det går ofta lika bra det med. Tur att det finns forum och hundklubbar va ;)? Partnern hjälper till om de är sjuka eller andra spefifka lägen, men hunden är till 90% en persons ansvar.

Det behöver absolut inte vara katastrof och separation bara för att man inte är lika intresserade!! Däremot ska man inte köpa hund om den andre verkligen INTE VILL, men det är en helt annan sak än att "inte vara så intresserad."

Det handlar om respekt till stor del, i min mening. Åt båda hållen. Men som sagt, jag hade inte behållt en karl som hatade djur. Andra får göra som de själva vill.

20 jag har sett mer än ett par få allvarliga problem då hund införskaffats då ena parten varit helt ointresserad, trots ord om att det kommer gå bra. Man är trots allt 2 i hushållet. Forum och hundklubbar hjälper föga i hemmet då problem uppstår. För övrigt verkar det i detta fallet handla om mer än ointresse. Man ska som sagt leva med djuret, även om bara en säger att den ska ta ansvaret

#20 Så har det alltid fungerat i vårt förhållande och det går alldeles utmärkt. Jag har huvudansvaret för djuren eftersom min sambo inte är speciellt intresserad, men han hjälper mig såklart om jag är sjuk eller av någon annan anledning inte kan sköta djuren som jag ska. Min sambo har ingenting emot djur och förstår mitt behov av att ha dem hemma, men har inget större intresse av dem. Jag misstänker att han kommer att bli intresserad av hunden när den väl kommer (han gillar hunar överlag) och ska försöka få iväg honom på en kurs eller två, men jag förväntar mig ingenting.

Vi har varit tillsammans i tre år, bott ihop nästan lika länge och alltid haft husdjur av olika slag. Har aldrig någonsin bråkat om det. Vi vet ju båda vad som gäller: Jag tar huvudansvaret och står som ägare på djuren eftersom det är jag som vill ha dem, han är lek- och mysfarbror när han känner för det och får hoppa in som djurskötare när jag inte kan. Jag klagar inte på hans ointresse, han klagar inte på att djuren tappar päls överallt och gnager sönder saker ibland eller kostar pengar.

Simple as that :)

Däremot ska man ju såklart aldrig, aldrig skaffa ett djur om partnern säger nej. Det bäddar för problem.

22 gött att det funkar bra för er :) Men nu verkar den här killen säga nej och mästintill hata hundar, så situationen ör annorlunda.

Alltså det är ju en milsvid skillnad mot att inte vara intresserad av hund och allt vad det innebär och ogilla hundar och allt vad det innebär. Jag tror inte heller att båda måste vara intresserade för att skaffa hund, men båda måste vara med på att hunden skaffas och vara införstådda i att hunden tar tid, den kommer kissa inne när den är valp, de kommer bli hundhår och liknande.

Sen finns det såklart alltid personer som inte kan hantera att ens respektive har egna intressen som denna ägar tid åt, måste klaga och trycka ner. Jag har absolut träffas såna killar men då är de å andra sidan inte mycket att hänga i julgranen från början och djuret är snarare mer ett symtom än den verkliga orsaken.

Det betyder inte heller att det inte finns underbara killar som trots att de själv inte har intresset unnar sin respektive den glädjen att ha en hund eller häst eller vad de nu kan vara och deras förhållande fungerar utmärkt. Har många såna exempel i min vänskapskrets både när det gäller katt, hund och häst.

När det gäller TS verkar det ju dock sträcka sig längre än bara ett ointresse och jag tycker heller inte att det är rätt att skaffa hund mot någons vilja. I det fallet får man helt enkelt ransaka sig själv, vad är viktigare för mig att någongång kunna ha hund eller den här killen?

TS, jag antar att han redan från början gjorde sin ståndpunkt klar? Att han hatar hundar och aldrig vill ha någon? I så fall gjorde du väl det valet redan för 7 år sedan och huvudsaken är ju att det känns rätt för dig.

Jag har aldrig vetat om hur han riktigt känner inför hund. Jag har bara haft hund innan jag träffade honom.

Vill han inte ha får jag acceptera det och hoppas han kanske ändrar sig i framtiden.

#25: Ett tips är i så fall att någongång under de (valfritt antal år) man är tillsammans ta upp saker som är viktiga för en själv, ex. att skaffa hund om det är en sådan sak. Likväl som det är en bra sak att diskutera huruvida man vill ha barn, hur man vill bo, regler för trohet eller andra saker som är viktiga i ens liv.

Jag bor ex. i stan just nu men har ändå diskuterat med min pojkvän att jag vill bo mer lantligt och i hus. Jag skulle inte bli lycklig av att spendera resten av mitt liv springandes omkring på Avenyn. Vi har också pratat om att ingen av oss vill ha barn även om barn inte hade varit akutellt just nu om vi velat ha några. Man behöver alltså inte ha hund när man träffar någon för att diskutera med personen hur denna ser på djurägande om det är något man vet att man gärna vill i framtiden.

Jo men om någon inte vill lyssna alls… då är de svårt att nå fram…

"dom är äckliga, ja hatar hundar".. :(

han anser att marsvin är ok då de är i en bur. men hundar är överallt i lägenheten och de stinker menar han.

27 då får du någ inse detta med hund är ingen ide för eran del. Även om jag tycker att det låter väldigt omoget och helt fel men om han verkligen inte vill skaffa hund så får det vara så.

Ja och jag kanske måste se över att det inte går att ha hund just nu ändå.

I framtiden kanske.

Vissa gillar inte djur helt enkelt.

Min pojkvän gillar hundar, men han tycker inte alls om katter! Han tycker att de är äckliga, äter möss m.m, går på möbler oså. Men när vi är hos mig som har 2 katter så ser jag att han vill gosa o busa med den ena, men vågar inte riktigt erkänna de då han alltid sagt att han avskyr katter. Har sett han leka o bära runt på ena katten o när ja kommit på han så har han sina ursäkter, typ som "skulle bara flytta på honom" osv  Men katt vill han absolut inte ha!

Hur reagerar din kille om ni är hos någon som har hund?

Annars kan du göra som #3 säger, att överraska honom hos någon uppfödare, ni behöver inte kolla på valpar, eller köpa någon, utan bara åka dit o hälsa på, se hur han reagerar helt enkelt.

Vi har marsvin och dem älskar han. Min mamma hade hund och han brydde sig aldrig om den men han var i samma rum osv..

Men ja tänker så här.. att ja inte kan vara egoistisk heller..

Om han säger "får ja skaffa en spindel eller orm" så hade jag hoppat i taket och sagt aldrig aldrig aldrig.

Så man får bara acceptera det. Känner jag samma i framtiden när jag har barn och så..  då kanske han kan acceptera det.

Marsvin är underbara :) ja är så glad ja har dom!