Har oxå haft sådana perioder när jag var yngre.
Men tro mig, det kommer gå över
Skickar över en massa kramar och hoppas på att det går över snart. *kram, kram, kram*

jag har också kännt så, och som Nicki säger det kommer gå över d lovar jag.. skickar tröstekramar =)

Jag känner igen det där. Har tidigare varit riktigt deprimerad, men det blev bättre med åren. Men det kommer tillbaka lite då och då, speciellt när jag blir ensam. När de stunderna kommer så kan jag vara utan mat i 30-40 timmar ibland. Och gråta floder kan jag också vara duktig på. Hade/har 2 st som kunde/kan få mig att må bättre, min hund och min pojkvän, men hunden fick vi avliva för någon månad sedan… har skaffat en ny hund nu, men det känns mest konstigt.

Hoppas du mår bättre snart iaf! Kram

Det kommer ordna sig. :)
Känner mycket väl igen mig i det där, när det var som värst låg jag bara i sängen hela dagarna och stirrade upp i taket, min ena bror (som då bodde hemma, och som jag känner bäst) kom in ibland och tvingade i mig lite mat, vilket jag är glad för nu. :)

Jag känner också igen mig från det när jag var yngre, det var jätte-jobbigt vissa perioder och andra var man jätteglad. Jag gick ner 11 kg bara för att jag inte hade någon aptit på 1.5 månad. Det är nog väldigt vanligt just i tonåren…man står med ena benet i vuxenvärlden och det andra i barnvärlden och hormonerna svallar, så det är nog inte konstigt att vissa mår pyton just i den åldern…Men jag hoppas du mår bättre snart, du måste ta hand om dig  =) Kram på dig

Been there, done that. Mitt enda tips är att söka hjälp i tid. En psykolog kan hjälpa dig ta dig ur träsket. och i vissa fall är det så hopplöst att inget annat än "lyckopiller" funkar. Hade en sån period runt 18 års ålder då allt fick mig att böla, även glada saker. Efter ett halvår insåg jag att jag inte hade någon som helst pejl på det utan det kändes mer kemiskt än mentalt. Och då hjälpte medicinering i några månader mig ur det. Man ska inte vara rädd för att söka hjälp, det är vanligare än vad man tror att må sådär piss!

Ellinor_ludde kan din depprision bero på misshandeln du var med om?

Säger som dom andra, jag har också haft perioder då jag vart riktigt nere, jag vet exakt vad mina svackor beror på och har fått viss hjälp att bearbeta detta av kuratorer och kompisar som vet vad jag upplevt.

Ofta så kan det hjälpa väldigt mkt att få prata med en psykolog, kurator eller annan utomstående som jobbar med folks psykiska problem. Även om man inte tror att det ska hjälpa så gör det ju det! Jag trodde inte att det skulle hjälpa för mej i början men efter att jag gått på några möten så började jag märka en liten skillnad och julängre tid det gick ju bättre började jag må.

TJa, mår man dåligt i återkommande perioder och inte vet varför, då ska man söka hjälp anser jag. Även om det inte är en klinisk depression NU så kan det leda till det. Kroppen, hjärnan och själen hör ju ihop. Mår man dåligt i själen kan kroppen reagera på det och så får man problem med seritoninhalten/signaler till hjärnan.

Samtal, terapi eller medicin - det får man prova sig fram till med hjälp av läkare el. dyligt.

*stor kram*

Håller helt med #8. Ju längre man väntar med att ta itu med problemen, destå svårare blir det att ta sig ur dem. Och destå fler problem får man. Från början kanske det är psykiskt, men tillslut blir det fysiskt. Och det är mycket knepigare att ta sig ur,…

ja en psykolog kan vara bra o hjälpa ¨på många vis, fast det är bara en själv som igentligen kan göra något åt d.. i mitt fall så hjälpte psykologen mig att vägleda, mer komma med rekomendationer om vad jag borde göra, men det var bara jag som kunde göra d själv.. =)