Jag kan bara tala från egen erfarenhet. Jag led av en deppression pga havererad sköldkörtel, utan mina djur hade jag inte klivit upp. Men å andra sidan så hade jag två valpar en gång som inte lät mig sova på nätterna under en längre tid, DET var knäckande och hade jag mått dåligt då så vet jag inte hur det hade gått :S

Så mitt svar på frågan är ett svagt "ja". Om personen i fråga är beredd att jobba på sitt problem och kanske sätta hunden i första hand även när det tar emot. Har man stöd av familj eller väner som kan ta upp slaket så är det ju bättre:)

Jag kan oxå relatera till frågan. Då jag led/lider bla. av deppression och social fobi inna jag skaffade min hund. Dock har jag läst på och jobbat med hundar innan. Men vart väldigt osäker och orolig inför att ta hand om en helt egen hund och fixa allt som har med att vara hundägare att göra..

Men oandra sidan viste jag att djur har en läkande förmåga hos mig som människor inte har,så jag skaffade min nuvarande hund såfort jag fick egen lägenhet. Och det har hjälp mig att vara mer social,modig och självsäker men även att välja folk lite mer nogrannare och inte bara "umgås" med människor för att man vill passa in.

Så ja kan varmt rekomendera att skaffa hund eller katt om man har det deppigt i livet och särskilt om man som jag, bor helt själv. För det ger en så himla mycket tebax. Självklart ska man vara påläst och VETA att man ekonomiskt och mentalt klarar av ett sånt stort ansvar.

Sen kommer allt med tiden, man lär sig även genom att försöka och misslyckas sen försöka igen

Jag skulle nog säga att, är man inte redo att kunna tillgodose hundens behov, är man inte redo att skaffa hund.

#1 Men kännde du inte att dina djur blev lidande eftersom du mådde dåligt? Jag menar inte att djuren mådde dåligt, men att de kanske gick misste om saker.

Jag har själv endel psykiska besvär och känner att min hund blivit lidande pga mina begränsningar. Jag vet att han idag inte är den hund som han har potential till att vara, så jag har dåligt samvete.
Nu mår jag mycket bättre tackvare honom(!) så nu hoppas jag på att jag kan hjälpa honom med hans besvär.

Jag har på nära håll sett hur en person dom var deprimerad skaffade hund. Det gick åt skogen!

Allt ansvar blev för mycket och uppfostran blev för jobbigt. Hunden blev omplacerad.

Så jag anser inte att man ska köpa hund om man inte mår bra.

#2 Kul att du delar med dig av dina erfarenheter. Men då kommer ju frågan i fall det är rättvist för hunden om man inte mår så bra. Himla svårt det där. Håller med om att djur gör en sån otrolig skillnad!

#3 Tack för ditt svar!

#4 Jo, så kan det ju vara. Man måste ju även vara ärlig mot sig själv och välja en ras/individ som inte mår dåligt av att t.ex hjärngympa varje dag. Jag har det så bra att jag kunde släppa mina hundar på ett inhägnat område varje dag. Då de är vinthundar så blev de nöjda av att kuta runt och leka. Men jag åkte även på valpkurs med nya hunden, vilket jag upplevde att jag mådde bra av. Det  var en punkt på kalendern att förhålla sig till, men där det inte ställdes några stora krav på mig.

Nu vet jag ju inte hur du menar riktigt, vad du känner att din hund gått misste om. Men en hund som känner att den är älskad, får bra mat och röra på sig varje dag har det bättre än många hundar som bor hos "friska" människor.

Kan tillägga att i mitt fall var jag aldrig djupt deprimerad. Hade inga större problem med att få rutinerna att fungera, det var allt utöver som orken och engagemanget tröt till. Det finns ju jättemånga grader på psykiska besvär. Normalt träffar man ju någon proffisionell samtalsteraput eller liknande och det kan ju vara en god ide att ta upp frågan med denne och höra hurvida de tycker man är redo.

#4 Tycker du inte det kan bero mycket på vilket sätt man mår dåligt på och hur dåligt man mår?

#7 Det jag menar är att han främst har gått misste om sociala grejer. Nu mår jag mycket bättre och har mycket lättare för sociala situationer, men när jag skaffade honom så var jag väldigt isolerad. Han är väldigt osäker kring okända människor och det beror ju på att han blev isolerad med mig som liten. Han är en väldigt glad och frisk vovve annars, vill inte att ni ska tro att han har det jätte hemskt.

#9 Det kan mycket väl vara så att han är skygg på grund av för lite socialisering, men det måste inte vara därför. En del hundar är blyga och behöver mycket jobb för att komma dit en okomplicerad hund är från "noll". Är det så att problemet beror på för lite socialisering så är det inte på något sätt för sent. Men jag skulle rekomendera att bara ta med hunden i sociala situationer med människor som DU känner dig helt avslappnad omkring. Annars läser han nog snart på ditt kroppsspråk att du inte är bekväm i situationen vilket försvårar rehabiliteringen.

#10 Tack för råd och pepp.

#6 Altså det är så svårt att svara på bara sådär,för alla är olika när dom mår dåligt och så. Jag sätter min hund före ALLT! Hon går först även om jag inte orkar ta mig upp ur sängen eller inte känner för att visa mig bland folk när jag vet att jag måste prata med grannarna jag träffar ute. Eftersom jag sätter hennes välmående (både fysisk och mental) före så tänker jag minder på mig själv och allt ordnar sig automatiskt.

Men alla är olika..olika starka och med olika svagheter. Så jag tycker att man ska vara medveten om all den jobb som krävs som hundägare men även vara ärlig med sig själv.
"Orkar jag detta på riktigt?" "Vad händer om jag inte orkar?" och så vidare..

Djur är inte för alla, men för vissa som verkligen behöver va i närheten av djur för att må bra så är det en självklarhet att skaffa djur(då menar jag på alla djur inte bara hund)

För mig, att ha djur i hemmet är lika självklart som att andas luft. För utan det skulle jag inte klara av att existera..

#12 Jag känner igen mig mycket i det du skriver! Har man en hund så måste man bege sig ut i världen, och det är det som har hjälpt mig mest. När jag flyttade hemifrån levde jag i ett halv år utan djur (inte kul!) sen skaffade jag min kanin, så jag håller med dig till hundra procent.

#13 Va kul att någon kan relatera! Ja,för mig är det så mycket mer än att ha en hund eller ett djur. Jag ställer mig alltid frågan "Vad behöver hon för att växa och bli trygg i sig själv som hund?" eller "Mår hon bäst av detta bara för att jag tycker det är enklaste valet?"

Finns stunder då jag verklig inte vill ta mig ut bland folk men har man valp så måste man se till att alla bitar tillgodoses. Bla. mijöträning i svåra miljöer som stan eller parker med mycket folk. Sen i slutändan ger det så himla mycket, inte bara för hundens välmående men även för reationen mellan hunden och dig.

Hund,katt eller kanin så handlar allt om en levande varelse.
Det krävs ett hårt arbete varje dag om jag vill ha ett starkt och hälsosam relartion till sitt djur. (Tycker jag iaf)

Nu ska jag också berätta om en egne erfarenhet!

Jag har länge haft diagnosen deprisson… går ju både upp och ner, men under min västa tid så köpte min mamma Nappe… vi behövde någon helt enkelt.. vi var rädda och ensamma… Visst vi hade inte många tankar bakom det tyvärr men det gjordem mycket för mig och familjen!

Vi blev jätte glada och vi liksom betalade tillbaka med att ta hand om honom på bästa sätt! Vi var så tacksamma av att ha honom! Så visst det var ju en dum tanke i början men ingen i min familj ångrar det… även om han var en krävande hund som vi inte visste först… men vi fick lov att anpassa oss efter honom och det gjorde oss gladare och mamma fick riktiga muskler xD

Att ha djur har jag upptäckt har hjälpt mig extremt mycket… jag kan få medeciner men så fort jag går ut med en hund så mår jag 10000% bättre än av någon medecin! Sover bättre också med en hund i min omgivning.

Jag märker också att jag har lättare att tänka postivt av att se en glad hund…. det blir liksom helt anorlunda! Man blir bara glad helt enkelt!

Jag vet inte om jag hade funnis här idag om det inte varit för Nappe <3! Tror inte heller jag skulle varit såhär stark idag heller utan honom ! Jag vill hedra hans liv varje dag genom att vara glad och postiv och leva vidare.

#15 Vad glad jag blir att du delar med dig av egen erfarenhet! Måste vart en fantastisk hund som lärt er en massa!

Själv har jag ju bara haft hund i ungefär tio månader men han har hjälpt mig så mycket redan. För sex månader sedan hade jag aldrig vågat vara här inne och skriva.

Om det är själviskt så är jag en av dom.   Vi skaffade Chanel pga jag var folkskygg det hör med att jag fick ångest och därmed bomma in mig, vi flytta till landet o där levde jag "normalt" men flytten till lägenhet vart det samma igen ville inte gå ut. Chanel hjälpte mig verkligen jag är en socialt öppen pratglad person som jag var innan jag fick min ångest jag arbetar idag i butik o träffar dagligen nya ansikten som jag pratar med :) Det är ett ansvar att ta promenader gå lite kurser o lära sig mycket om hundar, hon var min/våran första hund. Innan henne så har jag haft hundar runt mig samt vart hundvakt större delar i mitt liv + uppväxt med en hund. Så mitt svar är utifrån mig jag är ändå kanske en stark person som gärna småpratar fast det är helt "okända" personer hon fick mig att våga göra det samt fick upp mitt självförtrående igen på helt annat sätt som andra kan göra :)

#16

Ja det är otroligt hur en hund kan ändra ens liv!  Jag känner mig typ naken utan hund..

Ett djur kan göra underverk med en människa. Det är vetenskapligt bevisat att blodtrycket sjunker när man klappar en hund, katt, häst eller annat djur.

Men man ska vara redo för att kunna ta ansvar för den. Kunna sköta den och tillgodose djurets behov. Är man osäker som individ kan det smitta av sej på hunden och den blir vaktig eller osäker den också. Men behöver nog vara trygg för att fungera med hund.

Men det är en ovärderlig kompis man får.

#19 Jo det är tyvärr i den situationen jag sitter just nu, med en osäker hund. Men jag är typ tusen gånger säkrare nu tackvare honom så nu är det upp till mig att rätta till det jag ställt till med. Han är ju ung än (knappt ett år) och han har redan blivit såå mycket bättre när det kommer till andra hundar, så det här ska jag kunna fixa! Gäller att vara positiv, vilket inte är så lätt alla gånger…

#20 Vad härligt att du mår bättre

Ett enkelt råd du kan få av mej är att du sträcker på ryggen när du rastar honom. Det gör att du ser säkrare ut och det läser hunden in.

Om du har kennelklubben i närheten och är medlem så kan du kanske gå lite öppen träningar med honom. Det är nyttigt för er båda två: Här kostar det inget om man är medlem. 20 kronor icke medlem. Och där kan du få lite tips och råd, som du i din tur kan dela med dej till hunden.

Du är öppen och ser vad som sker med din hund, så det här kommer du fixa hur lätt som helst. En mycket klok och förståndig Matte/Husse.

Lycka till och en stor kram till er båda

#21 Tack så jättemycket för dina råd och ditt stöd! Blir jätteglad och känner verkligen att det här klarar jag av! Det får bli mitt mål i sommar att hjälpa hunden min bli en trygg och balanserad individ.

#22