Är uppvuxen med hund och jag har alltid varit med min mamma när jag var liten och tränat hund  så det var mer eller mindre självklart att jag skulle ha en egen så fort jag kunde ta ansvar. Efter den dagen då jag fick min första "egna" hund har det bara rullat på :)

Uppväxt med hund, familjen skaffade första hunden när jag var 9 år gammal, men alltid haft hundar runt omkring mig sedan jag föddes.

Dras inte enbart till hund, utan dras till många olika tamdjur :)

Jag har alltid dragits till hundar, vet inte riktigt varför! Men jag tror det är pga den vänskap och trogenhet de ger oss. För att inte tala om all kärlek! De är lojala kompisar som alltid ställer upp, de dömmer inte ut någon. De vill oss alltid väl (oftast i allafall), och ger oss så mycket nöje :)

Jag är väl inte utpräglad hundmänniska (vilket kan förklara de två katterna och de två marsvinen jag har också :)) men jag tycker att jag får ett annat band med en hund än vad jag får med tex en katt eller en häst.

Vi hade två hundar medan jag var barn samt att min pappa hade en helt otroligt underbar golden som jag tog alla chanser att umgås med. Min första egna hund skaffade jag -97 och hon delade mitt liv tills hon fick somna in -06 pga livmodersinflammation. Ville skaffa hund igen efter det, men inte förrän det kändes som att jag skaffade den hunden för just den och inte som ett substitut för den förra och det är inte förrän den senaste tiden som jag varit redo för det.

Vi hade hund från att jag var 6 månader tills jag ungefär 7 år, en underbar Collie hane. 
Min farmor och farfar har alltid haft hund, både Schäfer, Boxer och Pudel. Jag har även haft många kompisar som haft hund.
Jag har alltid velat ha en egen efter Charlies bortgång (Collien), men tiden har inte räckt till med skola och jobb.
Jag har alltså alltid haft hund omkring mig.

Men jag har istället haft 14 katter, 5 hamstrar, 1 kanin och fiskar under hela min uppväxt. Alla våra katter har varit helt underbara, kunnat kommandon, kommit när man ropar och mött mig efter skolan. Mina små minihundar helt enkelt. Tyvärr är det bara 2 katter som har blivit mer än 1 år, därav det höga antalet katter vi haft, haha.

Nu är hundar mitt liv, jag går i en hundskola och vill inte göra något annat än att jobba med hundar när jag kommer ut i arbetslivet. Drömmen är väl att utbilda polishundar.

vet faktiskt inte… känner mig helt enkelt som mig själv i hundarnas närvaro. ingen som ser ner på en eller hackar på en, men man behöver inte heller tänka på att hela tiden anstränga sig för att bli omtyckt. man behöver bara vara hundens vägledare och trygghet, så är man oskiljaktiga.

"ju mer jag ser på människan, desto mer beundrar jag hundarna!"

hundar är och kommer alltid vara de underbaraste som finns på jorden (och marsvin:D)

Är uppvuxen med hund, häst och katt. Så intresset har alltid funntis speciellt för hundar och hästar. Fick sedan Troja när jag var 11 år, och sedan hon kom in i mitt liv har intresset ökat ännu mer :)

Jag kommer från en allergifamilj och tjatade till mig olika smådjur när jag var liten, men jag har alltid velat ha lite smartare djur. Innerst inne är jag nog en kattmänniska, men det blev en hund eftersom de har en annan sammarbetsvilja än katter och är lättare att åka i väg och göra aktviteter med.

Nu har inte jag en hund än, men jag ska skaffa inom en snart framtid och jag har växt upp med hund så jag svarar ändå!

Jag är en sådan typ av person som inte favoriserar en enda djurart utan jag ser charmen i de flesta djurarter! Min empati och kärlek begränsas alltså inte till enbart några få djurarter utan jag tycker alla arter förtjänar respekt och att bli sedda för just det som är speciellt med dem!

Med det sagt kan jag säga att det jag gillar med hundar är att vi människor kan ha en kommunikation med dem på ett sätt som man inte kan ha med andra djurarter! Även andra djur kan såklart lära sig att läsa av oss och vad våra signaler betyder men jag tror inte att  de instinktivt förstår oss på samma sätt som hundar. Jag upplever även att man får en mer "familje"-relation med sin hund än med andra husdjur, både på gott och ont (risk för antropomorfism och att hunden far illa för att vi ser den som en människa, eller som många ser på sin hund; som sitt barn).

Jag vet inte varför jag är hundmänniska. Men jag har varit det sen jag var liten. Blev överlycklig så fort jag såg en hund. Brukade fråga alla hundägare jag mötte om jag fick klappa deras hundar. Har nog klappat alla hundar i Japan och Kanada haha (bodde där i några år när jag var liten) Och jag har alltid gillat att gå ut med andras hundar. Min familj är mer kattmänniskor så hur mycket jag än tjatade så fick jag aldrig en hund. Tjatade hela min uppväxt efter en hund. Var så fruktansvärt avundsjuk på alla som hade hund. Har en hundbok/rasbok här hemma som jag fick när jag var 10 år och har läst den säkert 100 gånger under min uppväxt, jag skojar inte. Kunde drömma mig bort och skriva listor på raser jag ville ha. Hade (har fortfarande) muggar, planscher, klistermärken, tröjor med hundar på. Har nog sett alla hundfilmer som finns och så fort jag såg en film som hade en hund i sig blev jag glad haha. Airbud och Babe har jag nog sett 50 gånger. Har alltid kunnat peka ut vilken ras en hund var. Det var min lilla talang haha.

Så ja, jag var (är) besatt av hundar och jag vet inte riktigt varför. Min halvfarfar hade en Jack Russel, men den var jag rädd för för den var aggressiv. Min mormors granne i Tyskland hade taxuppfödning och en Schäfer som jag brukade hålla på med när vi var på besök där. Min farfar är nog den enda hundmänniskan i släkten. Han har en Sheltie. Så det är kanske av honom jag har ärvt hundintresset?

Men jag älskar inte bara hundar utan alla djur (utom spindlar huvva!). Har haft en katt, som nu bor hos min faster, och honom älskar jag supermycket. Men det var för 7 månader sen, då jag skaffade min första hund Valle, som jag kände att jag fick ro i själen. Låter jätteflummigt, jag vet. Men när man har längtat efter hund så länge och verkligen är hundmänniska och äntligen skaffar hund efter alla år av längtan då kändes det så himla rätt. Så underbart. Kommer alltid att ha hund. Kan inte föreställa mig hur det är att inte ha hund trots att det bara var 7 mån sen jag var hundlös.

Vad det är med hundar vet jag inte riktigt. Men dom har så mycket kärlek att ge. Dom är lojala och så äkta. Katter kan jag uppleva som lite sluga och egoistiska. Men hundar är mer äkta. Och det är så kul att hålla på med hundar, det där sammarbetet och relationen man får. Hundar är verkligen mitt liv, och inte bara hundar utan djur överhuvudtaget. Utan djur så skulle livet vara värdelöst.

Varsågod, en novell

Har nog altid älskat hundar. Det är så kloka djur och så formbara och kärleksfulla. Min familj skaffade vår första hund 1996 när jag var 10år (våra föräldrar hade doch haft mycket hundar innan vi barn kom till världen.) och jag och mina systrar var helt överlyckliga. 2002 skaffade jag min första egna jycke och nu för en månad sedan kom hund nr 2 hem till oss. Finns ingenting som gör mig så lycklig som mina hundar och dessutom är jag mycket mer aktiv och hälsosam som hundmänniska än vad jag vore utan hund. Jag hade nog aldrig varit ute och promenerat varje dag oavsett väder och vind (ok nu när det är mer än 30grader kallt blir det bara rastningsrundor men annars går vi ut oavsett väder) trots att jag tycker att det är skönt och mår bra av det. Att ha någon som varje dag överöser en med kärlek och hänger med på allt man hittar på, oberskrivlig känsla! Jag är ingen kattmänniska alls utan det är bara hundar som gäller för mig, även kaniner men har ingen kanin just nu.

Jag är mer djurmänniska än hundmänniska och det som tilltalar mig med hunden i första hand är helt enkelt att den är ett djur som finns vid min sida jämt, vad jag än gör och vart jag än är. Hunden är en följeslagare helt enkelt, och det gillar jag. Att själva "hundaktiviteterna" tilltalar mig oerhört mycket är egentligen sekundärt.