Du kommer få olika svar beroende på vem du frågar.

Jag håller med dig om att mjuka metoder med enkla tillrättavisningar och kommandon är bäst för relationen mellan människa och hund. Tror att en hund som får för mkt hårda tillrättavisningar har svårt för att känna sig trygg.

Kan tillägga att mina föräldrar också varit på olika hundkurser lydnadskurser med mera. Där de bland annat lärt sig att man ska kasta en kedja mot hunden om den gör något fel..? Det kan väl inte alls vara bra att skrämma hunden så? Sabbar bara psyket…

#1, Tack för ditt svar. 
Har försökt tala om för de att man inte ska vara så hård mot hunden, men har fått till svar, "Haha, han behöver det!". Förösker förklara att man ska bli kompis med hunden, ta allt lugnt & snasat, men, tydligen, verkar de inte lyssna..

Några enkla tips som jag kan berätta för mina föräldrar? Bra hemsidor med fakta jag kan låta de läsa?
Vill verkligen att våran hund inte ska vara så orolig & stressad som han är nu.. Försöker träna honom själv, men varje gång han varit ute på promenad med päronen är han lika osäker…

Känns hemskt att skriva om sina föräldrar på det här sättet, men det är ju sanningen, & vill bara våran vovves bästa.

#2 Enligt "den gamla skolan" så gör ju många tyvärr så. Många, även instruktörer lever kvar i det o lär ut det.. Min pappa är ganska hård i sin hunduppfostran, och likaså var min farmor det.. som han lärt sig av..

Om det gör er hund osäker mm så "behöver han det" definitivt inte. Det är inte alltid så lätt att övertala någon som bestämt sig för vad de tycker redan..

Jag ska se om jag kan komma på någon hemsida eller så, annars kanske andra kan komma med tips på det :)

Så hemskt är det inte :) Jag tycker att det är bra att du försöker övertala dem så att er hund förhoppningsvis kan känna sig tryggare osv.

Håller helt med dig TS gåd kontakt o vara en rolig kompis är det viktigaste för en hund anser jag med. Att trycka ner o dessutom göra hunden osäker skapar bara problem, man får en osäker hund :-/

Detta med rycka o slita i kopplet vad vinner man på det? bästa fall en hund som har nackproblem o dessutom skiter blankt i vad man säger pga man skriker hela tiden på den  Dessutom ser det illa ut ingen fröjd o möta dessa ekipage ute, tvärtom man mår bara dåligt.

Boktips till dina föräldrar

"Bra relation" av Kenth Svartberg

Jag läser den nu och om andra halvan är lika bra som första så tror jag att de har mycket att fundera på där!

Lycka till!

Vad som är rätt och fel kommer att diskuteras i evigheters evigheter, men som Chilli10 skriver: Den gamla skolan förespråkar hårda tag och inget kompisskap.  Det finns en del, tex Barbro Börjeson, som är oerhört kunnig, som använder sig av metoden att kasta saker som skramlar och lever om, för att på så sätt bryta hunden och få kontakt, medans andra använder andra sätt.  Att LÄRA en hund något kan man väl jämföra med att lära en människa något tycker jag. Funkar det att SKRIKA och SKRÄMMA någon att lära sig något?  Tja.. kanske… men det blir inte särskilt kul eller lustfyllt.

En del är väldigt högljudda med sin hund. En del höjer aldrig rösten. Det beror väl vad man vant sin hund vid. Jag höjer aldrig någonsin rösten, för jag har vant dem vid att lyssna vid en låg volym. En hund som är van vid att ägaren höjer rösten, behöver inte nödvändigtvis må dåligt över det, utan ser det som det naturliga… men det LÅTER inte trevligt alls.

En del pratar massor med sin hund, medans en del säger endast enstaka ord enbart. Spelar egentligen ingen roll, så länge hunden förstår budskapet. Det som fungerar brukar vara bra :)

Själv har jag tre hundar som är väldigt följsamma, har dem för det mesta lösa, kommer på inkallning, håller sig nära. Vi har ett väldigt nära band. Jag har aldrig använt hårda metoder, utan skapat en stark relation. De lyssnar när jag vill att de ska lyssna .. och Det är det viktigaste tycker jag.

Hunden (liksom du själv troligtvis) kommer att göra det den tjänar på. Det kan då antingen vara att den jobbar och gör det ¤du¤ vill för att

undvika något obehagligt

eller

för att få en belöning (godis/leksak/annat den gillar)

Beroende på hur den tränas.

Du kommer att sköta disken utan påminnelser för att

du annars blir utskälld av dina föräldrar och får indragen veckopeng

eller

du får uppskattning/din veckopeng/något annat du gillar.

Att kombinera lite hejvilt med obehag och belöning är ofta ett effektivt sätt att minska värdet på belöningar.

"Det är särskilt intressant att stimulering av straffcentrat (i hjärnan) ofta kan fullständigt inhibera centra för belöning och välbehag, något som demonstrerar att straff och fruktan tar överhanden över välbehag och belöning" (Guyton & Hall, 1996).

Slita i kopplet kan ge fysiska skador, (jag tror att det är väldigt få ((ingen)) som kan veta vad som är en exakt avvägd knyck för att det ska vara helt ofarligt…), att "alfarulla" kan skada relationen ordentligt. Att banna hunden och använda hundens namn samtidigt är ett effektivt sätt att lära hunden att förknippa sitt namn med något OTREVLIGT = mindre sannolikt att den kommer lystra till sitt namn. (Läs gärna artikeln om Förgiftade signaler på Klickerträning iFokus, kanske kan ge lite tips.)

(Som kanske framgår så tycker jag att man ska jobba utan obehag )

Min pappa älskar sin hund och är för det mesta väldigt snäll och mjuk när det går. Men an är ändock av ''den gamla'' skolan där fot lärs in med att rycka tillbaka hunden osv. Några få rangrullningar har förekommit (och ärligt talat tycker inte jag att det är särskilt hemskt, det gör inte ont eller nåt. Men det är ju skillnad på att göra det i tid och otid och att göra det vid väldigt specifika tillfällen, kanske sammanlagt 2-3 gånger under hundens liv…). Samtidigt är han väldigt rättvis och konsekvent - det som är förbjudet är förbjudet och misstag ska inte straffas, men man ska ändå visa när man är missnöjd. Och självklart när man är nöjd också.

Ceddie är 8 år gammal nu, frisk, social och har alltid fått mycket beröm för att hon är så trogen och lydig. :) Går fot lös samt  i koppel, kommer alltid även när det springer fram vilt och är en glad och kärvänlig, sund hund. Nu på äldre dar kan hon ta sig lite friheter (hon kan tex strunta i mina halvhjärtade inkallningar och väntar tills jag säger ''hit'' mer bestämt. Förr älskade hon att komma och var alltid oerhört uppmärksam.. men hon är äldre och jag trr att en del förändrades när pappa slutade jobba = hon fick inte följa med till jobbet längre utan blev mer inaktiv. Lat, helt enkelt. Men frtfarande väldigt lydig och go generellt.

Jag har ju ändrat lite stil från vad pappa lärt mig, speciellt fot inlärning. Jag kör på metoden där man stannar och väntar hellre än rycker. Tror att pappa hade testat den också om  han skaffat en ny hund. Annars är mycket likt oss emellan; beröm när hunden kommer te, kalla mycket och ofta och alltid med godis i början, samt sällan med koppel. Var konsekvent (jag är nog mindre konsekvent med all-gällande regler, men väldigt konsekvent på att om jag säger nåt så menar jag det. Ex får hunden vara i soffan om jag bjuder upp honom, men han ska gå ner när jag säger det, jämfört med att inte få vara där alls.)

Jag har aldrig provat att kasta skramlande burkar, men kan tänka mig att dt är en effektiv metod. Inte för att skrämma hunden, utan för att bryta uppmärksamhet från en god doft eller liknande och sen kalla på hunden och ge godis. Blir hunden rädd eller träffad av burken blr det ju fel.

Jag petar till hunden med foten om han går för långt fram i fotgående osv också. Aldrig sparkar (även om de ibland hoppar till som om man gjort det ;) men bara nuddar lätt för att få uppmärksamhet. Det kommer plötsligare än om jag ska böja mig ner och peta med handen, och just det här plötsliga får hunden att reagera på det och tänka ''oj, vad nu?'' = uppmärksamhet.

Jag kör med mycket fri lek och korta men konsekventa träningspass. Är jag ute och går så får hunden gå fot och koncentrera sig (för Kiro är det väldigt svårt att hålla fokus på fotgående, däremot när han får dra är han helt fokuserad på uppgiften) ett par minuter och springa 10 minuter kanske, gå några meter igen osv.

Men jag klassas nog inte som en ''snäll'' hundägare. Jag undviker självklart allt som gör ont, men ser inget fel i att säga ifrån på skarpen om det behövs eller överraska med petningar osv om hunden tappar fokus. (I gengäld ber jag ju inte om fokus särskilt länge åt gången heller, bara så länge som hunden rimligtvis ska klara). Använder mycket röst, en del godis och beröring när ag tränar.

Jag är lite emot att vara ''kompis'' med sina djur. Självklart ska man trivas ihop och hunden (hästen, whatever) måste känna tilltro och trygghet, samt som sagt trivas med sin människa. Det får man inte genom smärta eller uteslutande negativ förstärkning. Men det är ändå jag som  bestämmer.  Jag tror inte att något djur mår bra av att inte ha en konsekvent ledare. I verkligheten är det vi människor som har makten, kontrollerar maten, motionen osv och för att det ska fungera finns det ologiska (för djuret) regler att följa. Dessutom kan vi  vara väldigt impulsiva ''kompisar'', därför är det viktigt att vi har en tydlig ledarroll. MEN detta innebär även att leka med djuret, locka fram de positiva egenskaperna och uppmuntra glädje och vilja, som en god ledare ska göra. :) Det handlar inte om att kuva och förtrycka, utan om att ta kommandot och veta att man har kommandot när det behövs, och samtidigt upmuntra personlig utveckling hos hunden/hästen. Det är en konst.

Som ni nog förstått använder jag negativ förstärkning när jag tycker att det är bäst, och positiv när det funkar. Ser inte varför man ska ha bara det ena eller det andra. Kombinera men var konsekvent. Den mesta av min negativa förstärkning är rösten; ett skarpt ''nej'' eller annat ljud, och när hunden tittar upp (det gör de oftast) kan jag kalla in den  och berömma rikligt, eller bara berömma att han tittade upp eller gick därifrån. Jag kan också ''bli arg'' tex om hunden tar något från bordet. Det är förbjudet och  då jagar jag bort hunden (kroppspråk) och är arg någon minut (om jag kan ta den på bar gärning, naturligtvs, aldrig i efterhand.) Men sen är det glömt igen och jag är som vanligt. Det är exempel på negativ förstärkning, men när jag vill lära in ett beteende (sitt, ligg, fot, komma) så är positiv förstärkning effektivare.

#8 Satt just och funderade på hur jag skulle formulera mig själv, men tja… det behövdes inte ;) Har exakt på pricken samma filosofi som dig!

Vill tillägga också, det är enormt stor skillnad att träna en mjuk och vek hund, som blir rädd bara man höjer rösten minsta lilla, råkar ta ett felsteg och "lutar" sig över hunden osv. Där är det enbart positiv förstärkning och ett lätt nej om ens det, bara ingnoera felbeteenden. Det är en såpass känslig och uppmärksam hund som läser av situationen så tydligt.

Mot att träna en hund som har tusen andra saker i huvet, det kan vara lukter, jakt, vall eller en massa annat som är sååå mycket intressantare än människan som står bredvid och viskar med en godisbit i handen. Den hunden tappar lätt koncentration, är fladdrig, dragig och ofta nochalant och lyssnar inte. Vissa sådana hundar svarar ju naturligtvis också på mjuka metoder osv. Men jag skulle säga till engång, på skarpen, kanske just kasta en burk med sten i efter hunden (absolut, aldrig, aldrig på hunden) så att jag bryter det hela och får hundens uppmärksamhet, och snabbt fånga upp hunden och göra något som är roligare och belöna massor.

Så som #8 skriver, varför BARA använda sig av den ena metoden? Kombinera båda och kom fram till vilket träningsrätt som fungerar för just den enskilda individen.

#8 Bra skrivet

Men, att tillrättavisa betyder inte att använda hårda metoder, att tillrättavisa är ju att använda det som precis behövs för att få sin hunds uppmärksamhet, så att den tar kontakt.  HÄr hävdar jag åxå att man kan toleranshöja sin hunds ribba, dvs vänja den vid hårdare och hårdare tag, till slut lyssnar den inte på låg volym. Ett enkelt exempel: Ägaren säger Sitt, till sin hund. Hunden sätter sig inte. Då säger ägaren Sitt med högre röst. Hunden reagerar inte. Tredje gången ryter ägaren, DÅ sätter sig hunden.   Kanske lite halvkasst exempel ser jag nu, men ändå.

Ursäkta, men vad menas med rangrulla? Aldrig hört förr :P

#11 Alfarullning. Man tvingar hunden till underkastelse genom att tvinga ner den på rygg och visa sin "dominans" genom att markera med sin egen kropp att den är i underläge.
En granne gör det oavbrutet med sina pyttesmå hundar och jag förstår inte riktigt vad hon ens har för mål med det för bättre har de inte blivit på fem år i de situationer hon använder det som mest. x)

#10 Självklart ska en tillrättavisning aldrig vara hårdare än nödvändigt.

Personligen säger jag ''sitt'' en gång lätt, sen om det inte funkar, hårdare. Då lär sig hunden att lyssna på det lätta. Istället för att alltid ryta, eller viska flera gånger. Gör samma med inkallning; kaller en gång lätt, en gång skarpt, sen går jag hem utan hund om den ine kommer.. (då brukar de reagera om inte förr).

#11 Man tar i nackskinnet och rullar över hunden på rygg eller sidan. (eller på Ki; man tittar på honom samtidigt som man är uppretad för att han fortsatte jaga rådjuret, och han kastar sg på rygg, viftandes bedjande på svansen….. >_>). Det är en skarp tillrättavisning som inte ska göra ont. Den är mest psykisk och kroppspråket är viktigt, det är egentligen kroppspråket som ska rulla över hunden, mer än händerna. Men som sagt väldigt skarp och ska egentligen bara användas vid riktigt grova övertramp som INTE beror på att hunden är rädd. Exempelvis ren dominans aggression eller om hunden fullständigt nonchalerar en vanlig tillrättavisning. ALDRIG om hunden är rädd/nervös, kanske morrar av osäkerhet eller inte vet vad som är fel. Är man det minsta osäker så låter man bli, finns det något bättre sätt att tillrättavisa eller bryta beteendet, så låter man bli rangrullning. Behöver man ta till det så har man missat något i tidigare uppfostran och det bör man noga se över och försöa hitta, så att man slipper ta till det igen.

Att vara en god ledare innebär ju både att ta kommando och att uppmuntra hunden, rangrullning är inte uppmuntrande någonstans. Och om man missbedömmer hundens känslor (osäkerhet och dominand kan vara väldigt lika) kan man göra stor skada och bara skrämma hunden ytterligare, ev. förstärka  nervös agression.

Visst kommer folk att förespråka båda "skolorna" beroende på vad de själva tror på. Själv tror jag på positiv förstärkning, och vill så långt som det bara är möjligt ta avstånd från träning som bygger på bestraffning och dominans.

Varför? Forskning har visat att inlärning sker bäst genom positiv förstärkning då det går fortare och fastnar bättre (lycka till att träna en myra, en eremitkräfta, en mussla eller en guppy med bestraffande metoder, det går med positiv förstärkning). Man har dessutom roligare och hunden är mer tänd på idén att sammarbeta med en. Dominans/bestraffning däremot har visat sig ge en ökad frustration hos hundar, och i mer än en undersökning har man sett skillnader i aggression från hunden mot ägaren - mer från de som tränar med bestraffning eller blandar bestraffning och positiv förstärkning.

Många av de argumnet som finns för dominans/bestraffning är dessutom felaktiga. Tiken tar inte alls sina valpar i nackskinnet för att bestraffa dem och det är därför inte ett hållbart argument för alfarullning till exempel.

En mycket läsvärd artikel är "den missuppfattade dominansen" skriven av Per Jensen, professor i etologi. Där förklarar han på ett enkelt sätt hur dominans egentligen fungerar, och inte fungerar.

#14

Intressant läsning, verkligen.

Men det finns vissa praktiska problem. Som exempel, om hunden är på väg in i någons trädgård när vi är ute och går. Jag kan alltid kalla till mig hunden, men det känns omotiverat när han ika gärna kan springa lös varsomhelst utom just in i den trädgården. Så jag väljer att istället säga ''nej''. Blir det då en negativ förstärking, eller bara inlärning? Nejet i sig är ju inget straff egentligen, utan bara ett kommando att ''gör något annat/gå åt ett annat håll'' eller möjligtvis kan det tolkas som ''hörru, titta hit''.. oavsett vad hunden gör där - så länge den inte ignorerar mig, blir det ju rätt. Vilket leder till beröm. (Mina hundar verkar visserligen ha missuppfattat ''nej'' med '' kom hit'' ibland, för de brukar komma fram och liksom fråga ''vad nu?''.. men det gör ju inget för min del)

Kontrollöärens roll i texten är ju ockå intressant. Jag tänker främst på att vi har en väldig massa helt ologiska regler för hundarna. Vi behöver kontrollera dem för att de ska kunna fungera i vårt samhälle och med oss. Hade gärna sett mer forskning på det.

Men till bestraffning… alfarullande är ju en ren och skär bestraffning. Jag tar till den när hundarna gjort något som helt enkelt inte kan tolereras i min värld (enda jag kan tänka på just nu är när de springer efter rådjur/harar och inte kommer på inkallning. Rätt eller fel, men i det läget säger jag ifrån skarpt för jag vill inte ha skadade rådjur eller sparkade hundar). Nu gäller inte det valp som inte lärt sig inkallning än, utan hund som VET vad hit betyder, och som känner mig/litar på mig. (Kiro lägger sig ju själv fast att jag inte tvingar honom. Han är en osäker hund och därför skulle jag inte alfarulla honom. Men jag visar mitt missnöje genom en blick, det räcker mer än väl). Det kanske inte är det bästa sättet, men det fungerar väldigt bra, och de hundar vi haft som valpar är inte osäkra pga de få tillfällena. På Ki har jag valt att gå därifrån (så att han blev ensam, självförvållat "straff") men då hinner han ifatt mig och oavsett om jag berömmer eller inte då (när han kom), så springer han efter de där djuren iaf nästa gång. När jag istället stod kvar och straffade honom med en missnöjd blick, så slutade han jaga rådjuren… annars hade jag behövt ha honom kopplad alltid och det hade ju varit väldigt trist för honom när vi nu bor som vi gör.

Det där med att morrande inte är dominans, kan jag hålla med om. Det är i princip alltid rädsla, och ska inte bemötas med våld. För att ta Kiro igen (fick honom som 3åring, btw, för att han nafsat ett barn i  familjen han bodde) så har det hänt och händer att han morrar ibland. Jag straffar det inte utan kallar till mig honom. Ibland kan jag fresta gränserna lite (tex stå över honom, något som han ivbland tycker är otäckt) men straffar inte då heller utan står lugnt tills han lugnat sig, då backar jag och berömmer. Det brukar leda till att han kommer med och vill kela eller leka.. vilket jag tolkar som att det funkar med honom. (Hade han blivit mer osäker borde han väl dra sig undan eller så istllet, tänker jag) Sen finns det ju tillgivet prat''morr'' också, men det är ju en helt annan sak :P

Men från att inte straffa i tid och otid till att bli en ''kompis'' med hunden utan att ha regler.. dit tycker jag att steget är långt. Jag är inte emot obehag eller överraskningar om hunden ignorerar mig, men samtidigt är det väldigt sällan jag ens kommer dit. De vill inte ignorera mi eftersom jag är konsekvent och ger mycket beröm. Men ibland kommer ju mer intressanta saker..

Kom att tänka på rösten. Jag använder ofta en sträng röst som kan uppfattas som negativ.. men är det en bestraffning/obehag? Det är ju framförallt att förmedla att jag inte gillar det hunden gör, som jag ser det. Ett språk, med andra ord…hur ska hunden förstå vad jag menar om jag bara avleder den utan att visa att maten på bordet är inte till den?.. om hunden sen väljer att lyssna på det förmedlade budskapet är där ju inget obehag med det. Förhoppningsvis  väljr den att lyssna för att den vet att lyssnandet/lydigheten gewr en belöning, och inte för att den är rädd att straffas.

Men i en sträng röst eller skarp kroppshålning ligger samtidigt alltid ett hot. Det är ju det som gör att man reagerar på det och tänker efter. Tex om jag skulle möta er på gatan och ni stötte till mig (rent hypotetiskt) kanske jag säger ''Hörre du!" med skarp röst. Antagligen hajjar ni till. Min röst säger ju då egenligen ''det där gillade inte jag, nu är jag på väg att bli arg'' och de flesta (om de inte tyckte att knuffen var mitt fel och själva är irriterade) hasplar nog ur sig ''ursäkta!"… för att slippa att det blir ett bråk. Kanske ett dåligt exempel…

Nu funderar jag bara lite kring ämnet..

#16 .. ja, att använda hög röst eller skarp ton… det vänjer man nog sin hund vid.. som jag skrivit förut.  Vänjer man hunden vid att lyssna vid låg volym, så lyssnar den på det.

Jag tänker lite såhär…

Hundar gör det dom tjänar på, alltid! Självklart kan det även vara saker som inte är speciellt uppskattade av oss människor. Det vi behöver göra är att vägleda dom och LÄRA dom vad som är ett uppskattat beteende i olika situationer.

Att använda ord som "nej" och "fy" är alltså totalt meningslöst om inte hunden LÄRT sig vad det betyder. Och det går att lära dom det på ett "trevligt" sätt, utan att varken höja rösten eller ta i hunden!

Om hunden inte gör som Du vill, har Du inte lärt den tillräckligt! Att banna hunden för det är inte rättvist!

Min relation med min hund bygger på tillit, förtroende, kärlek och lärarskap!

#17 Skarp ton eller hård röst behöver inte skrika eller vara hög. Jag skriker inte på min hund (däremot kan jag ropa om han är långt borta :P ) Jag säger ''Nej!" eller ''Häpp!" istället för ''nej…'' eller ''Nej lilla gubben, inte så'' men jag säger det med normal volym, bara lite skärpa i rösten (lite lägre/dovare tonläge, lite kortare vokaler). Skulle aldrig skrika "NEJ!!!!!!!!!"för det hade varit lite extremt..

Hur ska han annars förstå att jag påpekar ett missnöjje och inte berömmer honom? Kan ju säga ''duktig'' så¨att det låter som han gjort fel också, eller som om jag bara småpratar… Tonläge, inte skrik och gormande..

#19 … det där förstår jag ingenting av .

#18 Jag ser faktiskt inget fel i att hunden lär sig vad nej och fy betyder (=att jag inte gillar det den gör. Räcker utmärkt med tonläge för den inlärningen, faktum är att hunden förstår tonläget helt utan inlärning, orden är meningslösa)

Det hunden ska låta bli (ta mat från bordet, springa in på någons tomt etc) det berättar jag för hunden att jag inte vill att den ska göra, med tonläget. Visst, det blir negativ förstärkning och hunden låter bli det för att slippa en konflikt. Men jag ser faktiskt inget fel i det, jag låter också bli saker för att slippa konflikter, det är knappast det som gjort mig deprimerad :3

Allt som hunden ska göra, det är mer eller mindre lätt att locka fram med godsaker och beröm, där försök åt rätt håll blir belönade. Oavsett om det handlar om att gå ner från soffan igen, sitta, gå fot, komma, hoppa över en sten, dra cykel (vilket han iofs gör för at det är kul :P) osv.. det blir positivt. Som ni ser finns det väldigt mycket fler positiva saker att jobba med, än negativa.

Visserligen använder jag ofta nej osv, även om det inte är jättemånga negativa saker så kan det bli ofta. Men helt ärligt tror jag inte att mina hundar går runt och är rädda för obehag eller känner sig stressade för det. Det är en så pass liten korrigering och den följs nästan alltid av en belöning när de gör rätt (medans den positiva träninen aldrig följs av bestraffning för att de gör fel). Dessutom är ett ''häpp!/nej!" om än ett skarpare tonläge (för att fånga uppmärksamheten), snarare ett ''uppmärksamhet hitåt'' = inlärning = godbit/beröm än något negativt. Där är jag juinte arg, utan kräver bara uppmärksamhet.

Medans ett fy är ren negativ förstärkning, typ när de tar mat. Kommer inte ihåg när jag använde DET tonläget sist. (Fy = riktigt dovt, nästan hotfullt. ''häpp'' mer hurtfriskt men skarpt)

#20 Du förstår inte skillnaden mellan olika tonläge?

Babyspråk, beröm, vardagsprat, skäll, förklaring, snacka skit med kompisar, berätta om den där resan dunyss gjort osv, har du inte olika tonläge beroende på vad du vill förmedla? :)

Ett skarpt tonläge behöver inte skrika eller skälla. Man kan lägga lite skärpa i rösten utan att höja den det allra minsta, genom att ha lite kortare vokaler ("hall" istället för "hal", ''nej'' istället för ''neeeej''), och ofta lite lägre/dovare/djupare ton.

#15 Ett "nej", "fy!" eller vad du nu vill ha måste nödvändigtvis inte vara en bestraffning. Det kan vara, och det är väl rätt vanligt att det blir så. Ex. hunden tänker kuta in på en okänd tomt på promenaden, ägaren hojtar "nej!", ofta med ett icke-glatt, mörkt och bestämt tonläge. Hunden kanske kommer tillbaka och ger då inte sällan massor av lugnande signaler till sin husse/matte. Som du skriver i kommande inlägg så försöker den lugna dig då den upplever dig som hotfull, och det är ju en typ av positiv bestraffning. (positiv bestraffning = man lägger till något negativt vid en händelse. tex slag vid oönskat beteende. negativ bestraffning är att man tar bort något vid en händelse. ex tar man bort möjligheten till belöning vid oönskat beteende)

Å andra sidan kan kan ju träna in det som ett slags avledningskomando, vilket går att göra med positiv förstärkning. När hunden är påväg att göra något galet ger du ditt avledningskommando "nej/fy/låt bli" och när hunden gör det den är tränad att göra för det kommandot (komma till dig, stanna upp eller vad det nu må vara) så kan du berömma.

Du skriver om kontrollörens roll och vår roll och våra knasiga regler som är ett måste för ett fungerande samhälle och efterfrågar forskning… Jag förstår inte riktigt vad du vill ha forskning på? Vad saknas enligt dig? Vi har knasiga regler - ja, men med tanke på att hundar är smarta varelser som går att träna och lära så måste det inte vara ett jättestort problem. Eller menar du den påpekade bristen av forskning på relationen mellan ledare/dominant och kontrollören? Det vore jätteintressant ja! :)

Jag förstår att man reagerar om hunden gör något riktigt vansinnigt/fel/galet när den borde veta bättre. Man är väl inte mer än människa, men jag personligen försöker se bristen som en hos mig själv. Jag har inte lyckats träna hunden till att förstå nog, jag har inte lyckats få den att generalisera nog (bara för att hunden kan "sitt" när du sitter på huk så betyder det inte alls att den per automatik förstår "sitt" om du står upp. Bara för att hunden vet att man inte får jaga rådjur, så kanske det inte gäller hare). Eller så har jag inte lyckats motivera hunden. Frustrerande? Ja. Men då får jag ta nya tag. Att alfarulla ger obehag, men sannolikheten är mycket stor för att hunden inte lär av det eller förknippar det med vad den felade i. Således utsätter man bara hunden för onödigt obehag och riskerar istället att skada sin relation vilket kan göra det mer svårarbetat i framtiden.

Nu har jag ingen egen hund, men regler finns absolut i mitt djurägande. I dagsläget har jag bara illrar (mössen tränas inte :P) och de har en uppsättning regler för att vårt gemensamma liv ska fungera. Att de skulle få bita när de känner för och bajsa på godtyckliga platser skulle göra mitt liv till en pina och utrota mitt sociala liv helt. Men jag bestraffar aldrig mer än genom utebliven belöning. Samma sak kommer gälla den dagen jag skaffar egen hund.

#21 Jag sa inte att det är något fel heller….Det jag menar är att hunden inte vet vad ett "nej" eller "fy" betyder om vi inte först lär dom det. Det är ju tex. inget konstigt alls om en hund försöker ta mat från bordet om vi inte lärt dom att vi inte uppskattar det. För mig känns det väldigt orättvist att använda ett grövre (som för en del hundar är hotfullt) tonfall när en hund faktsikt bara göra något som är helt naturligt den.

#23 Ok.. jag är faktiskt inte säker på om Kiro kommer för att lugna mig eller för att han  vet att han får en massa beröm när han byter håll. Kanske både och.. Förr var jag nog hotfullare i rösten, men numera har jag märkt att det bara behövs skarpt (som i ljust/plötsligt, dvs så man lägger märke till ljudet, men inte som i argt) men uppmuntrande/glatt tonläge för att bryta hundarnas uppmärksamhet på tomten och få dem att titta på mig. Eftersom jag inte käner mig arg eller ser nåon anledning till att vara arg (bara kräva uppmärksamheten tillbaka) så tror jag inte att jag verkar särskilt hotfull.

En gång har Ceddie försökt ta mat (hon lyckades, drog ner den på golvet just som jag kom) och då vet jag att hon försökte lugna mig eftersom jag var hotfull/''arg'', vilket lyckades aldeldes utmärkt då hon visade att hon förstått (eller i varje fall uppmärksammat) min varning. Har inte behövt säga ifrån efter det och hon är en glad och sammarbetsvillig hund trots den episoden.

Jag skulle vilja ha mer forskning om kontrollörens roll. Artikelförfattaren skrev att det inte fanns så mycket på det området, men det hade varit intressant att läsa mer :)

Jag håller med om att våld och alfarullande i synnerhet visar på en brist i uppfostran (skrev det även i ett tidigare inlägg), men samtidigt vidhåller jag att det finns tillfällen då det bästa för både hund och människa är att helt enkelt visa när något inte är ok (tex ta mat från bordet). Enkla, specifika saker. Men det räcker med rösten för att visa det. Jag ser inte heller hur det skulle vara skadligt för hunden; djur visar trots allt när de är missnöjda med ett beteende. De säger ifrån, och som jag ser det är det viktiga att hunden (hästen etc) har möjlighet att gå undan. Dvs, man ska inte ''morra'' på dem när de är trängda, eller följa efter och skälla, vara långsint osv. Men ett simpelt ''fy!" med en tydlig och enkel kroppshållning, i  vissa lägen och som upphör så fort hunden fattat vinken, behöver inte vara fel. Det är inte något som behövs jämt och ständigt och ska så klart aldrig användas när man vill få hunden att göra något (samt att det måste vara i god tajming). Men jag ser ingen skada i att låta hunden veta att vissa saker är inte ok.

Me självklart, kan man undvika att det går dit så är det det bästa. Man väntar inte tills hunden ätit halva hamburgaren, man säger ifrån lätt när den börjar nosa mot den, visar att det är min hamburgare.  Hundar är faktiskt väldigt duktiga på att förstå det här med ''min''. De tar inte något jag visat att jag gör anspråk på, om jag inte ger det till dem. Och det är utan att ha skällt eller hotat, bara enkelt sagt att den vill jag ha, lek med nåt annat..

När min iller bet på mina fingrar knuffade jag bort den (milt, tex lyfte ner den och ignorerade den). :3

Men köper faktiskt inte det här med att allt ska göras utan att man får visa när man inte gillar något. Djuret ska inte behöva gå och vara oroligt för att bli  straffat hela tiden, men så blir det inte heller om man håller det på en sund nivå. Jag är motståndare mot alla former av extremt. Det är extremt att aldrig säga ifrån, och det är extremt att aldrig ge en riktig belöning. Det säger sig självt att det är bättre om djuret jobbar för att det är roligt, för att den får något för det, än för att den är rädd eller inte vill få ont. Men att en enkel tillsägelse i rätt tidpunkt skulle förstöra tilliten eller skapa stress och otrygghet, det köper jag inte.

(samtidigt förstår jag att det kommer en anti-allt-obehag våg efter en extrem diciplin-med-obehag våg… men bägge är extremer. Det är som naturlighets vågen.. plötsligt ska all hästhantering vara naturlig, skit samma att vi använder hästar på ett i grunden helt onaturligt sätt. De måste vara barföta, bettlösa etc.. oavsett om hästen funkar på det eller ej.. Känner samma sak med detta. Dt måste inte vara extremt roligt, en såklart inte heller extremt obehagligt. En balans..)

#24 Håller faktiskt inte med. Tycker att det är helt ok att säga ifrån när hunden är på väg att ta mat, för det är så den fattar att jag inte gillar det (hellre än att ''just nu vill jag att du leker med bollen istället'' vilket bara betyder att maten är ok att ta senare..)

Självklart använder man inte grövre språk än nödvändigt, men här missuppfattar du mig också.

Jag vill hindra min hund från att ta maten. Tror du det hjälper om jag säger ''lilla söta vovven, inte ta mammas mumsibit" med kvittrande röst?  Eller om jag pratar i helt normal samtalston? Nej. Men använder jag en skarpare ton än normal samtalston, så räcker det troligtvis. Det är det jag menar med skarpare ton. Varför måste du tolka det som en så pass skarp ton att hunden öht riskerar att bli rädd/hotad?

Lägger ner denna diskussionen nu :)

Finns många intressanta åsikter, men jag har nog fått fram min ståndpunkt i frågan. Det viktigaste är att det funkar för er och er hund. Jag vet att det jag gör funkar bra hos oss och våra hundar är trygga och glada. Kanske inte Kiro, ibland är han fortfarande osäker.. men han är iaf gladare/tryggare nu än i början ;)

Känns som att fortsatt diskussion mest kommer vara hårklyverier som är omöjliga att reda ut, speciellt över nätet.. se  bara hur svårt det är att få fram exakt vilket tonläge man menar och använder sig av, när man inte har ljud att tillgå.. ;)

#25 Jag väljer att svara då du addresserar mig trots att du lämnar diskussionen av den enlka anledningen att jag tycker sådanthär är sjukt intressant :) (hoppas det är okej)

Jag sade inte att just din hund måste lugna dig när du ger ditt "avbrytkommando" :) Bara att det är en ganska vanlig syn man ser när hundägare säger "nej!". Jag tror inte heller att ett "hallå, här är jag"-ljud/ord är särskillt hotfullt för hunden utan mer att du vill ha kontakt med den.

Jag har inte heller sagt att en enda tillsägelse ger en icke-samarbetsvillig och deprimerad hund, jag sade att det kan göra det svårare att samarbeta. (observera kan och den generella syftningen i ursprungskommentaren). Därmed alltså inte sagt att din enda tillsägelse förstör din hund. Jag pratar bara generellt och använder de exempel du ger, jag vet inte ett jota om er, er erfarenhet, era upplevelser, er personlighet etc så jag kan inte uttala mig om det ju :)

Problemet med bestraffning är tajmingen. Det är bevisat att tajmingen måste vara verkligen spot-on för att den ska fungera. För bestraffning som är vältimad fungerar. MEN, problemet är att det är sjukt svårt att tima rätt. Det är inte alltid exakt när vi ser händelsen utföras som det är rätt läge att bestraffa, det är även när djuret tänker den tanke vi vill bestraffa, och hur tusan vet man när det är? Det rör sig om hundradelar. När forskare och etologer som vigt sina liv åt just inlärning och kognition hos djur säger att det är så svårt att tima rätt att risken är enormt stor att det blir fel (för dem tom.) och att man därför inte bör använda det som träningsmetod så litar jag faktiskt på att de vet vad de talar om. De vet mer om djurs beteenden än de allra flesta av oss, och de vet det genom kontrollerade försök. Jag tänker inte kasta den kunskapen åt sidan och tro mig veta bättre, det vore för mig naivt.

Vanligtvis så innebär inte en enkel tillsägelse att hunden blir förstörd, nej. Jag förstår faktiskt inte varför du hela tiden kommer tillbaka till sådana påståenden, jag kan inte se att någon är så "extrem" här i tråden. Jag har bara sagt att jag vill undvika det, just för osäkerheten. Vad som är enkelt är inte upp till mig att avgöra, det är upp till mottagaren av budskapet. Kan jag välja att hantera det på ett annat sätt än att fräsa ifrån så gör jag det då jag tror mig tjäna mer på att ge hunden en positiv upplevelse istället för en negativ.

Och att djur skulle säga ifrån när de är missnöjda med beteenden…. Har du sett någon hund som inte uppvisat rädsla/hot/lugnande signaler när någon ska alfarulla den? Är inte det att visa att de inte är nöjda med det? Och att det inte kan skada håller jag inte alls med om. Jag har sett familjens hund, som är en trygg, stabil och "stark" hund alfarullas - resultatet blev att han högg rullaren. Deras relation fick sig en törn, hur man än ser på den saken. Jag har sett andra som inte svarat på det sättet, men jag har efteråt inte heller sett att det skulle gett något annat än tillfredställelsen av att ge igen för ägarens del. Just för att bestraffningen inte tajmats. Däremot kändes det nog bättre för ägaren. Som sagt, vi är inte mer än människor.

(och för att förtydliga då jag uppfattar det som att du verkar ta det lite personligt; jag är inte ute efter att sätta dit dig eller någon annan alls. Jag tror inte att någon här vill sitt djur illa. Jag är inte intresserad av att gå in på personlig nivå då jag hellre håller det på en generell nivå för att försöka undvika ömma tår. Att jag använder exempel som ges här i tråden är helt enkelt för att ha en gemensam anknytningspunkt, för mig är det just exempel, inte personligt. Tro mig när jag säger att jag bara är här för att jag tycker att det är kul att diskutera ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat)

#28 Svarar lite lätt, helt ok att du vill förklara dina tankar om du misstänker att jag missförstår (och det är en intressant diskussion) :)

Jag pratar generellt och har inte tagit åt mig inläggen som någon kritik mot min person, men väljer exempel som jag känner till, och ger min åsikt om saken :)

Jag håller med dig i mycket och även jag vill undvika bestraffningar, men anser fortfarande att vid vissa tillfällen är det den enklaste och bästa lösningen för alla parter. VISSA tillfällen, inte många. Jag är väl medveten om timingen och att även tanken/fokus är viktig - belöning har trots allt samma problem. Man får gissa lite. Naturligtvis har man större felmarginal när man ska få något positivt, för det kan ju räcka med en tillräckligt hård bestraffning för att hunden ska tveka att nånsin göra om det.. blir timingen fel har man då ett stort problem. Men de tillsägelser/straff jag anser är ok i vardagsbruk är små tillrättavisningar, tex ett enkelt ''nej". Det är ''nästan'' inte straff pga att de inte ska orsaka rädsla eller obehag direkt (blir hunden rädd har man haft för hård ton), men väljer ändå att se det som straff eftersom det inte ger något positivt utan bara talar om att det inte är bra (och leder till en fysisk korrigering om det inte lyds. Med korrigering menar jag tex att man milt flyttar på hunden. Kanske den går raka vägen fram igen, och då får man vara tålmodig och göra om utan att bli arg). Ang. forskares kunskaper, så i all ära, samtidigt har det ju fungerat väldigt väl med hyfsad timing i väldigt  många år, man ska inte göra det svårare än det verkar. Hundar är ganska smarta och lär sig trots att både belöning och straff enligt vetenskapen måste ske med exakt precision. Men, som sagt, eftersom det räcker med ett enda, feltimat och hårt straff för att förstöra mycket, så bör man vara mycket försiktig med det och egentligen inte använda så hårda straff alls.

Menar inte att någon specifik i tråden är extrem i meningen att de hävdat att en tillsägelse är katastrof - men att hävda att man aldrig ska använda sig av  tillsägelser är en extrem ståndpunkt, och den har blivit lite på modet (fast jag har hittils inte mött någon IRL som lyckats hålla det, dock många på internetforum..). Jag skiljer på åsikt och person här och tänker inte på någon särskild :)

Kan man välja ett trevligare sätt så självklart - om det är lika tydligt för hunden. Personligen anser jag att det ibland inte är det enklaste sättet för hunden att förstå. Du säger att det inte är upp till dig att avgöra om det är en enkel bestraffning. Nej, men hunden ger  feedback också. Blir den rädd eller  nervös, är det för skarpt.

Jag anser att vissa upplevelser inte ska vara positiva. Det ska tex inte vara positivt att ta mat från bordet (för att ta ett exempel från tidigare). Där har vi nog olika åsikter (vilket är helt ok). Men naturligtvis vill jag att så mycket av mitt umgänge med hunden som bara är möjligt, baseras på att bägge parter är tillfreds och trivs.

Ang. alfarullningen är det inte den bestraffningen som jag anser är normal eller en vanlig tillsägelse. Det är -återigen- något som bevisar att man missat nåt i vardagsträningen, och något som ska undvikas. Jag har alfarullat (på riktigt, dvs förutom den gången Ki rullade sig själv), och det har förvisso hjälpt, men det är inte något som jag är stolt över. Helst hade jag varit duktig nog att hitta bättre lösningar. En hund som  uppvisar rädsla/underlägsenhet behöver inte rullas, den har ju helt uppenbart redan uppfattat att man är missnöjd (och mer än så kan inte rullningen ge, den förklarar enbart att man är missnöjd, inte varför.). Eftersom hot bara är rädsla i förklädnad räknar jag in det också. (min rullning på Kiro den gången var en blick, han rullade sig själv.. jag var fruktansvärt irriterad och det märkte han. Frustrerande att inte kunna göra något? Ja. I det ögonblicket hade jag gladeligen ruskat om honom också. MEN jag gjorde det inte, och jag anser inte att det var rätt att bli så arg heller.)

En hund har faktiskt blivit rullad utan att visa någonting, det var efter en rådjursjakt. Hon verkade inte alls förstå att något var fel, visade inga tecken på att uppfatta humöret. Blev rullad, något förvånad, och sprang aldrig efter rådjur igen. Ärligt talat vet jag inte riktigt hur hon kunde fatta vad problemet var, och jag rekommenderar det inte, men det fungerade. Och hon var inte rädd eller  nervös, visade dock undergivenhet eftersom hon till slut fattade att jag faktiskt var missnöjd. Jag tvingade mig att inte vara långsint, och inget har hänt efter det utan en sekund senare var hon sitt vanliga, spralliga jag igen. Men sprang inte mer efter vilt. Nu var hon en väldigt trygg hund, tror inte att hon  uppfattade det så hotfult som hon kanske borde. Antagligen hade det räckt att skälla lite (fast timingen var faktiskt dålig), ärligt talat, jag vet inte. Hursomhelt. Det fungerade, men jag rekommenderar det inte. Sen - de gånger jag tar till den metoden (tyvärr när jag tappar humöret, vilket aldrig är bra) så tvingar jag inte hunden fysiskt. Kroppsspråket gör jobbet, rullandet på rygg/sida är ju något hunden gör för att visa underkastelse/blidka en, tvingar man ner dem fysiskt betyder det ju ingenting ändå. Det är bara tvång och våld…

Jag har heller inte menat att hundarna skulle säga ifrån om alfarullning.. vet inte riktigt hur det rörde ihop sig där. Jag menade att hundar säger ifrån när de är missnöjda = det är naturligt för en hund att få en tillsägelse. Och då pratar jag om röst-tillsägelsen ovan, inte om våld eller rullningar. Inte heller om att man ska säga till och fya allt, hela tiden, men det har du nog redan förstått :) Hundar/vargar har kanske inte den strikta hiearki som man trott/tror men varningar förekommer. Det gör det i alla samhällen där olika individer lever. Det är den sortens varning, som inte leder till rädsla eller smärta och som ska timas rätt, som jag anser att även vi kan använda oss av med gott samvete när hunden gör något som vi inte önskar. En negativ förstärkning om man vill, och som inte ska missbrukas men mycket väl kan brukas. Framförallt som ''hallå, här är jag'' ord, vilket iofs ger belöning när hunden lysnar, men även som ''hörru, gå ner från stolen.'', eller ''låt bli mackan.'' ett enkelt men lite strängt tonläge som följs av en fysisk tillrättavisning - milt lyfta ner hunden från stolen, tex. Absolut inte knuffa ner den eller smälla till, vill jag förtydliga. Det är en form av straff eller negativ förstärkning det också (att lyfta ner hunden), och otänkbart för en del som är extrema i sin positibva förstärkning, anda.

Nu blev det långt igen..

Kan tillägga att mina inlägg ofta börjar som svar, men sen blr mer tankar och funderingar som jag samtidigt försöker göra tydliga för den som läser.. så blir det rörigt eller verkar personligt så är det nog därför. :3

Summering av vad jag personligen känner:

• Tillsägelser/varningar med skarp/bestämd men lugn röst åtföljs av att fysiskt korrigera om hunden inte lyssnar. Mild korrigering, tex lyfta undan och sätta ner lugnt (ldrig slå eller vara hårdhänt). Hunden ska aldrig bli rädd eller få ont. Negativ förstärkning eftersom det inte blir någon belöning utan bara en konsekvens (även om dt inte ska vara ett direkt obehag, så tar man ju bort hunden från ex. maten/det roliga). Anser att detta är helt ok vid vissa tillfällen när man vill att hunden ska undvika något.
• Alfarullnigar är generellt fel och bevis på att man missat något. Ska aldrig fysiskt tvinga ner hunden, bör väl inte användas alls.. men ibland blir det fel. (tappar humöret, men det är sällan).
• Inlärning när man vill få hunden att göra något sker alltid bäst med belöning.
• Jag tror även att ren och skär uppskattning och glädje från människan är en stark belöning  då det sänder ut positiva energier och man blir glad när andra man trivs med är glada. Men godis är ju aldrig fel. ;)
• Stöta till/beröra för att få uppmärksamhet, och belöning när man får det, tror jag också på.
• Människan behöver vara en ledare som i första hand uppmuntrar hunden, men även sätter regler/gränser och är konsekvent och trygg i sig själv.
• Jag tar avstånd från alla ''extrema'' åsikter, där det är allt eller inget.

NU lämnar jag tråden på riktigt :) Tack för en trevlig diskussion. (kommer nog läsa lite så vill ni säga något/svara så ser jag ju det, men ska försöka att inte svara mer själv. Som sagt, trevligt att diskutera, men jag orkar inte riktigt alltid)

Ha det gott!

#12 Jaha usch då :s

#29 Nja, att säga att vetenskapen säger att det måste vara exakt rätt timat för att fungera är inte riktigt sant. Hunden kan ju gissa sig till vad man vill och förstå ändå, det är ju anledningen till att man kunat dressera djur med andra metoder än positiv förstärkning öht. :) Men även om det fungerat tidigare så är det inte ett hållbart argument för min del. Man gör ju framsteg och överger gamla tekniker på alla andra områden (byggteknik, djurhållning, medicin och sjukvård etc.) så det är väl rätt naturligt att det sker även inom träningen.

Med maten-på-bordet-exemplet så vill jag lära hunden att låta bli maten, och om den ändå stjäl har jag inte lyckats motivera den nog att låta bli. Men jag skulle nog korrigera genom att harkla mig eller säga "nej" om jag såg att hunden var påväg, just för att det inte ska bli sjävförstärkande. Sen tror jag inte heller att jag skulle vara lika awesome som tjejen i videon i tråden hundar som stjäl ;)

Jag tror absolut att du har rätt i det du säger om utstrålning som belöning! Dessutom så blir allt så mycket enklare för en själv, man fastnar inte lika lätt i tankemönster. Sen är det väl lättare med individer som är mer till lags så att säga, de riktigt "självständiga" kanske inte motiveras nog av det alla gånger :P Tror också att man kan behöva putta till och/eller hojta "hörrdu" för att få kontakt emellanåt. Det är väl inte mer än naturligt att hunden inte har all fokus på sina ägare dygnets alla sekunder och då kan man behöva påkalla uppmärksamheten.

Tack för att du tagit dig tiden att skriva så långa och utförliga inlägg! Det uppskattar jag, mycket intressant :)

Ha det bra!

#22, jo naturligtvis fattar jag skillnaden mellan tonlägen, men jag menar att det är ju som du lärt dina hundar. Om du ständigt använder ett skarpt tonläge, så ser inte hunden det som en tillrättavisning

Jag hoppar in lite ang tonlägen. Jag använder tre olika toner till mina hundar. En berömelse-ton, lite ljusare och gladare. En krav-ton, bestämd och tydlig och en mjuk berömelse-ton. Krav-tonen har jag till alla krav, alltså sitt, ligg, namnet m.m. Berömelse-ton har jag till ett glatt beröm när hunden ska bli uppspelt och väldigt glad. Den mjuka berömelse-tonen har jag när hunden tex satt sig och jag vill berömma den men inte vill att den ska resa sig för det. Alltså att den istället ska koppla av och bli ännu lugnare.

Jag tycker att det är väldigt viktigt så att hunden vet vad som gäller. Sitt i en ljus ton är inte samma sak som sitt i en bestämd ton. Vill du att hunden ska fortsätta ligga ner efter ett ligg komando, så kommer hunden definetivt resa sig om du berömer den med en hög bebis röst. Men om du därimot berömer den men en låg, mjuk röst så kommer den ligga kvar.

Detta jobbar jag alltid med. Bestämd och "hård ton" vid krav (sitt, ligg, namn, inkallning m.m). Glad och livlig ton när hunden ska bli livlig och uppspelt. mjuk ton när hunden ska koppla av och ligga/sitta kvar efter komando :)

#34 precis så gör jag åxå, med tonlägen, och mina hundar vet vad som gäller vid respektive tonläge. Om vi nu bläddrar tillbaka till Ts ursprungsinlägg om rätt och fel, höga röster mm, så hävdar jag fortfarande att en hund som är VAN att hanteras med hög röst, vilket INTE är ovanligt…. så är det vardag för hunden. Är det då ett hårt sätt?

#35 Nej det tycker jag inte. Är hunden van vid hård och hög röst så är det vardag som du säger. Men därimot så bli det en skillnad om hunden aldrig fått höra höga röster men så börjar man med det när den är några år, då kan den bli rädd. Jag tycker inte att det är ett hårt sätt om hunden är van.

#26 Nu kanske inte du är kvar i diskussionen, men jag svarar ändå på din fråga. Nej, jag tror inte att hunden förstår om man säger ''lilla söta vovven, inte ta mammas mumsibit", och därför skulle jag inte säga så heller. I alla fall inte i inlärningssyfte.

Jag säger inte heller att jag aldrig "nejar" eller "fyar" min hund, för det gör jag. Men varje gång jag behöver göra det tänker jag efter, "Vad har jag missat i inlärningen eftersom han inte vet att han inte får göra så", och sen försöker jag träna på det utan "nejande" och "fyande". Jag försöker förebygga problem!

Jag ser inget fel i att säga till sin hund sålänge man gör det på ett sätt som inte skadar förtroendet. Fysiska tillrättavisningar tycker jag ska undvikas helt!

#37 Varför ska man undvika fysiska tillrättavisningar?  Att vara fysisk betyder inte att vara hårdhänt på något sätt.

#38 Okej, det jag menar är hårdhänta tillrättavisningar. Fel ordval av mig!

Det finns igentligen ingenting som är rätt och fel eftersom olika människor tycker olika och olika människor har bättre och sämre upplevelser av de olika metoderna men om du anser att mjukare metoder är det du tycker bäst om ska du använda dig av den metoden.

Jag försoker in i det längsta att se till att hundägare anvander sig av mjukare metoder eftersom jag personligen anser att det är bäst helt enkelt och jag har en hel del erfarenhet av samtliga metoder men jag anser att mjukare metoder är bäst.