Varning för långt, hoppas ni kan ta er tid att läsa.

Har inte kunnat skriva denna tråd tidigare, knappt att jag kan göra det nu utan att ha gråten i halsen… ='(
Jag har inte velat inse och har fortfarande svårt att inse och vänja mig vid tanken, att Hon är borta - för Evigt!

Min underbara vän sedan 12 år tillbaka somnade in den 2 Aug. efter en kort tids sjukdom.

Gobbi min underbara fantastiska prinsessa (och Där kom gråten), min bästa vän, min barndomsvän, mitt Allt, borta. Borta…

Jag kan inte förstå det. Hon som var så frisk under hela sitt liv, hon som skulle hänga med i flera år till.
Det här var inte planen för min vän, jag går bara inte med på det här! ='(

Jag hade aldrig ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig hur det kan kännas att förlora någon så otroligt kär. Det gör så fruktansvärt ont i mig, jag har konstant ångest och känner mig alldeles tom.

Att aldrig någonsin igen få se henne, klappa henne, pussa på henne, krama henna, bära på henne, bada, borsta och frisera henne -som hon faktiskt älskade, bli ompysslad och fin, som den prinsessa hon var. <3
Att aldrig mer leka och busa, aldrig mer bli nyst rakt i ansiktet på, aldrig mer gosa sönder dom där feta men ack så mjuka tassarna. Se hennes halsband och koppel hänga på kroken men aldrig mer användas. Aldrig mer vänta in henne ute på promenaderna, aldrig mer höra plinget från hennes namnbricka i halsbandet när kom kom gåendes/springades.
Aldrig någonsin Någonting igen med henne, Aldrig. Förstår ni innebörden ordet ALDRIG och för Evigt?
Jag gör knappt det men ändå dödar det mitt hjärta varenda gång jag kommer till insikt.

Jag fick henne av min morfar på min 12 årsdag, vi har vuxit upp tillsammans, ALLT jag hittills har gjort så långt jag kan minnas, har varit med henne vid min sida. Det är halva mitt liv, Halva! Kan ni ens föreställa er det?
Alla våra äventyr vi har gjort ihop, bara våran resa hit till Sverige från Polen. Flyg, tåg, bil och båt genom Tyskland, Danmark och slutligen Sverige, fyra länder på bara några dagar med alla tänkbara färdmedel. Fatta det äventyret för två snorvalpar som både hon och jag var vid tillfället. ^^

Jag kommer aldrig glömma då jag öppnade lådan på min födelsedag där hon satt i, med en gigantisk röd rosett runt halsen. När jag öppnade locket så satt hon där, den där lilla hårbollen med svansen viftandes snabbare än ljusets hastighet.
Då våra blickar möttes så var det ren kärlek, då jag tog upp henne i min famn och kramade-kramen som blev besvarad - då blev vi bästa vänner för våra liv.

Jag kommer aldrig någonsin glömma henne, jag är så otroligt tacksam över att ha fått den äran att ha henne i mitt liv. Men saknaden jag känner tar död på mig, den gör verkligen det.

Då jag tog det otroligt svåra beslutet där på djursjukhuset för två veckor sedan - det gav mig en sådan panikångestattack att jag höll på att kvävas. När mamma sa att "Nu får du skärpa dig, Gobbis hjärta kommer hoppa ut ur bröstet om du fortsätter, hon blir ju orolig."
Då, då frös hela jag till is, tog henne i min famn och lugnade. Hela världen stod still då - allt för min prinsessa, ALLT. Det var bara vi två då - ända in i slutet. Där utanför djursjukhuset på gräsmattan, där tog jag farväl av min bästaste vän. Samma sekund hon försvann så kom solen fram, kl 20 på kvällen, kan ni tänka er det? Min underbara ängel…

Jag får avrunda min novell nu, tårarna bara sprutar och mitt hjärta blöder.

Men jag vill hedra minnet till den underbaraste hund jag fått äran att lära känna så otroligt väl.
Gobbi min älskling, jag saknar dig så otroligt mycket, jag kan knappt berga mig tills vi återförenas igen, och då för all evighet och oändlighet.

Vila i frid mitt hjärta, lova att vänta på mig. <3

Gobbi ~ 1999.07.02 -2011.08.02