Det är nu ungefär 1 år sedan Penny fick somna in och jag har inte kommit över det ännu, tror inte man någonsin kommer över det helt men med tiden så blir det lättare att leva med sorgen

Jag tror inte heller man någonsin kommer över en förlust helt, men efter en tid ändras känslorna. Istället för sorg blir det ett fint minne man bär med sig.

Det är fem år sedan nu, jag gråter fortfarande ibland.

min förra hund, Charlie dog för snart 3 år sedan, tänjker fortfarande på honom  än idag…

Jag håller fullt med Eros. Det blir ett fint minne som man kan tänka tillbaka på ibland.

Min älskade Ronja gick bort för snart 4 månader sen. Varje månad på samma datum kan jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag förlorade min bästa vän, min första hund. Hon var bara 10 månader och hon var som mitt barn. Jag kommer aldrig glömma henne.

Hon kommer alltid finnas i mitt hjärta. <3

Jag grät de första dagarna efter avlivningen, men var sedan "klar". För det kändes att det var rätt beslut, han var så gammal och skruttig. ¤Komma över¤ honom tog nog något halvår. Men visst kan man bli gråtmild än idag när man tänker tillbaka. Det kan jag till och med bli över pudeln familjen hade när jag var omkring 7 år gammal. Alla underbara hundar som kommit och gått.

Jag håller med #7.
Dock kan det ju ta längre tid att bearbeta om man tvingas akutavliva eller att hunden dör utan förvarning.

Min älskling dog för 10 månader sen, jag tänker fortfarande på honom men har accepterat hans död nu. Jag tror aldrig att man kommer över något sånt helt och hållet, i bästa fall kan man lära sig att acceptera och leva med det.

#6 får man fråga vrf hon bara blev så ung?? Kan inte förstå att min lilla Prillan ska gå bort !  Lider med er som mist er hund!

Tänker fortfarande på min familjs allra första hund, Frasse, han dog i januari 2009, pga hög ålder (11 år, blandras, mellanstor) så avlivade vi honom (han kunde knappt gå), tänker på honom nästan varje dag fortfarande 

Sorgen och saknade kommer nog alltid att finnas men kommer att bli lättare att leva med.

Jag fick ta bort min hund för snart 4 veckor sedan. Dock så kändes de lite konstigt för ja kände ett lugn(självklart grät ja som ett litet barn) Men ja hade sörjt henne i nästan 1 år då hon fick cancern. Jag var hela tiden berädd på att hon när som helst kunde försvinna och att ja hade henne på lånad tid. Hennes liv med cancer var helt bra och märktes inte fören ca 3 veckor innan hon avlivades sen blev hon jättedålig och fick somna in. Jag hade henne i 5 år. Men ja kände ett lugn i själen när ja såg henne somna och få tillbaka sitt lugna fina ansikte igen. Att se sin bästa vänn i smärta är nog de mest hjärtskärande ja varit med om. Jag kunde inte sova dom sista 3 veckorna då hon växlade och ja märkte att något va fel. Veterinärerna hittade tyvärr inte något fören när ja tillslut tvingade dom att söka igenom henne 4 gången ja va hos veterinären i loppet av 3 veckor. Hon led de var de värsta men vi fick ett fint avslut ihop och de kunde inte varit bättre för henne. Självklart kan man inte förbereda sig på döden även om man försöker inbilla sig de. Jag saknar henne något fruktansvärt. Men vetenskapen om att hon nu mår bra igen ger mig trösten att orka vidare.

Jag har som tur är min andra hund som tröst och stöd och hade aldrig orkat om jag inte hade honom vid mig.

Jag fick ta bort min Festis 25 juli i år. Den dagen vi skulle avliva henne så pysslade jag om henne väldigt mycket, pratade mycket med henne och berättade att hon inte behövde vara rädd. Jag grät otroligt mycket den dagen. Dagen efter så kända jag att det trots allt var det bästa vi kunde göra för henne, och efter det har jag gråtit ibland när jag tänkt på henne (eller som nu, när jag skriver om det).

Jag har absolut inte kommit över det, och det kommer jag nog aldrig göra, men jag vet att vi tog rätt beslut, hon har det bra nu och jag kan gå vidare i livet och leva för henne. Har även en till hund som hjälpte mig, det gjorde nog att det inte blev lika stor tommhet.

Han gick bort i December 08, var skönt när det var över men jäklar så jag grät dem första dagarna. Kan fortfarande få ett hugg i hjärtat av saknad och jag tänker på honom varje dag.

Sorgen försvinner inte men man lär sig bearbeta den och leva med den. Idag kan jag tänka tillbaka på livet med honom och le, glad över allt han gett och tack vare honom tog jag mig igenom dem jävligaste åren i mitt liv.