mattis??

Min hund som fick avlivas för 2 veckor sedan, brukar skriva på marsvin iFokus och är van vid att alla vet vem han är

Bra fråga Lyan. Men det är inte bra att spekulera i sånt där och riva upp färska sår. Försök att kämpa vidare, trots att det är svårt. Mattis kanske helt enkelt kände att han inte orkade kämpa mer och gick över till den andra sidan. Försök att läka dina sår så gott det går och spekulera inte mer i det här.
Stor kram till dig!

#3 Jag vet, men det är inte rättvist! Jag gick till den vetten för att han är BÄST!

Allt bara snurrar i skallen, jag vet att inget kan få Mattis tillbaka men det är så jäkla svårt att acceptera

Lyan; sant! Livet är inte rättvist, men det som sker tror jag sker av en anledning.

Det är jättesvårt att acceptera dödsfall, och jag hoppas du tillåter dig att sörja först, innan du försöker läka.

#4 Ja jag vet att det är svårt att acceptera. Även om någon är bäst så har den inte alltid lyckade operationer. Han gjorde nog sitt bästa och försökte allt vad han kunde. Men jag tror att Mattis gav upp. Det hänger ju på djuret också, hur mycket ork den har att kämpa vidare.

#5 Jag kan inte sörja. Allt stoppas undan och jag kan inte ens gråta.

#7 Du måste få ut det på något sätt. Ingenting blir bra av att tryckas åt sidan.

#6 Ja, han gjorde sitt bästa :-( Sista operationen var bara för att lappa ihop så mycket som möjligt och få honom smärtfri. Det funkade! Mattis blev mycket mycket bättre och så började den förbannade suturen strula för att sedan gå igenom huden :'( Det vägrade läka och började till slut läcka ledvätska. Troligen var han för liten.

Jag försöker trösta mig med att han hade en period utan smärta. Han gick ner från 2,3kg innan han blev sjuk till 1,85 och hur mycket han än åt gick han inte upp förrän han började på vibrationsmattan och simningen så spänningarna och smärtan släppte. Hans kropp var slut precis som du säger, han fick problem med halsen och hade ibland ont när han kissade utöver knäet

#8 Jag vet :-( Jag är bara så jäkla rädd för att krascha igen!

Var inte meningen att det skulle bli världens gnälltråd! Eller var det det, jag vet inte, mitt huvud funkar inte…

Mattis var mitt allt! Jag har konstant dåligt samvete för tankarna går hela tiden till "varför Mattis? Kunde det inte varit Ping!" Ping är underbar och jag älskar henne verkligen! Men hon är inte Mattis… Jag kommer aldrig träffa någon som Mattis igen, det var kärlek från första ögonkastet!

VAd tråkigt att höra vad var Mattis för ras?

Även den duktigaste veterinär kan inte rädda alla djur :( Det ärlivets gång.

#10 En Pomeranian (dvärgspets)

#9 Krasha lär du ju göra om du inte lyckas släppa ut sorgen. Ingen mår bra av att stänga in detn, för det är meningen att den ska ut, så man till slut kan släppa den.

HAr du ingen du kan vända dig till som kan hjälpa dig?

Tycker inte detta låter sunt för dig  Håller med Hera här att du måste få ut din sorg på något vis, dels för dig och själv men dels för din andra hund som inte kan må bra av dina känslor du har.

Prata med någon du litar på, berätta hur du känner och allt du känt under denna tid.

Jag vet, det är inte sunt någonstans :-( Jag har ingen jag litar på, ingen alls, men jag pratar lite med en som jag hjälper med vildkatterna.

Jag är så jäkla förvirrad för samtidigt som jag vill ha Mattis här känner jag ändå lättnad över att slippa ha konstant ont i magen varje dag, varje minut, att hela tiden gå med rädslan att knäet skulle gå sönder och jag skulle förlora honom.

När han blev bättre började jag hoppas samtidigt som jag fick ännu mer ont i magen för det händer aldrig något positivt utan ett ännu värre straff efter! Jag vågade inte hoppas för det skulle vara att utmana ödet… En gång när vi var på simmet sa hon som hade det att hon ville ha Mattis på hemsidan med bild och vad han hade gått igenom och vilka framsteg han hade gjort. Bara det att hon envisades med att skriva att han var helt smärtfri trots att jag sa att det var han inte! Men det såg bättre ut på hemsidan tydligen… Bara ett par dagar blev han kraftigt sämre och två veckor senare var han död!

Det visade sig också att han simmat mer än dubbelt så mycket som han borde och klarade. Jag har så dåligt samvete att jag inte dubbelkollade med sjukgymnasten hur mycket han skulle simma men jag lyssnade på simmet eftersom de hållit på i så många år. (Jag skyller inte på simmet, det var MITT ansvar att se till att han fick rätt vård, men jag är ändå arg på dem, hon utmanade ödet!)

Jag tror inte Ping mår dåligt, hon är pigg och glad och jag ägnar nästan varje vaken minut åt henne och försöker gottgöra mina känslor, men jag har så dåligt samvete! Ping har också varit sjuk, nästan på gränsen till döden ett tag och ibland hoppades jag att hon skulle dö och Mattis få leva, men när jag väl stod där och hon var illa ute ångrade jag mig så extremt mycket! Jag var så rädd för att jag önskat livet ur henne och att hon faktiskt skulle kunna dö! Jag älskar henne, det gör jag verkligen! Men hon är inte Mattis…

Jag förstår att jag framstår som världens psyko, om inte jag själv vet vad som händer och vad jag känner hur ska då någon annan kunna förstå