Mycket säkrare att köpa valp. Då kan man kolla släktleden ordentligt osv. Lätt att ljuga ihop nån smörja med omplacering.

Jag valde valp eftersom jag var intresserad av just rasen och det varit en drömhund för mig i herrans massa år. Hon är ju enbart tänkt som sällskap men jag är ändå säker på vad för egenskaper jag får i hunden och jag känner till all bakgrund. Hade det inte varit för just intresset av en specifik ras hade jag nog sett mig omkring efter en omplacering men borzoien passar mig som hand i handsken. Hade valet däremot stått mellan en omplacering av "min" ras eller valp hade jag då nog valt omplaceringen istället.

Men kort, jag läste in mig på en ras som passade mig och fastnade.

#1 En omplacering kan väl också vara renrasig med stamtavla? Och den är ju chippad och registrerad?

Säger inte att du har fel, men jag förstår verkligen inte vad du menar. I mina ögon är det nästan snarare tvärtom, eftersom man aldrig vet hur en valp kommer att utvecklas.

Missförstod. Trodde det gällde oreggat. Ursäkta.

Förmodligen för att få bygga en egen relation från grunden, vara med från början… också är ju valpar fruktansvärt söta och det finns hundratals valpkullar på blocket (vilket är helt galet i sig) så man kan välja fritt. Man kanske till och med har råd med två(jo, jag har någon i tankarna…suck)?

Kanske anser man sig inte ha kunskapen att "lösa problem" utan tror att man har större chans att skapa den hund man vill ha om man får vara med från början och göra rätt från start. Även om det kanske är mer vanligt att det blir fel nånstans iaf men att man låter det vara så just för att man redan skapat den där relationen till hunden…

Den dagen jag skaffar ren sällskapshund blir det ganska garanterat en äldre omplacering. Gärna 7-8 år och uppåt. En gammal vän, det är något speciellt med gamla godingar ;)

Tills dess blir det valp/noga utvald omplacering. Vill ju veta vad jag får så att säga, höga chanser för att det blir rätt för det ändamål jag har. Sen blir det ju inte alltid vad man tänkt sig för det, när omplaceringen vant sig vid nya hemmet kan man få se många nya sidor, när valpen växer upp finner man egenskaper som kanske inte borde ha varit där men oddsen slog fel…

Vi har en omplacering-unghund på åtta månader! Helt fantastisk och underbar är han. Att det blev en omplacering för oss var inte direkt planerat, det ar mest att vi såh honom och förälskade oss i honom, haha :) men det känns skönt faktiskt, det känns faktiskt som att det, i alla fall vad man har sett, kan bli mer fel när en människa tar hand om en valp från början än som med våran hund, att han har levt mest med hundar och inte fått någon direkt uppfostrand från människor. Ja, det blev lite krångligt, men vi är, hur som helst, hur nöjda som helst med honom, (och det är verkligen kul att ha tagit hand om en omplacering och se hur han utvecklas) det hade inte kunnat bli bättre! (även om det nog blir någon valp i framtiden också) :)

Jag har redan bestämt mig om att jag enbart kommer att ta hand om omplaceringar i framtiden, jag har testat på att ha valp, med unghundsperiod och allt vad det innebar och det är jag inte sugen på att göra om. Jag valde en valp då just för att jag ville vara med från början och även syssla lite med utställning och kanske avel. Nu vet jag att omplaceringar är min grej och jag håller mig gärna till hundar som är 3 år eller äldre så att hela unghundsbiten är avklarad och hunden är "färdig" både fysiskt och mentalt. Har hunden problem så går det att arbeta bort och man kan börja med all den träning man vill hålla på med nästan på en gång.

Omplaceringen jag har nu är en blandras från Portugal, jag har haft enormt mycket tur med honom med tanke på att jag inte träffade honom innan han kom hit, men han är allt jag kunnat drömma om trots en del mindre problem som vi jobbar med för fullt. Visst känns det lite tråkigt att jag inte har några valpbilder och minnen att se tillbaka på från att han var liten, men att få se dom framsteg han gjorde efter flytten är värt så mycket mer.

Jag har aldrig haft valp, och det kommer ta ett bra tag innan jag skaffar valp. Jag pysslar med omplaceringar för att jag vill.. Mest för att jag vill slippa 8263478 kisspölar och söndertuggade skor.. Är inte redo för valp än, även om jag säkertskulle klara av jobbet känner jag att jag inte har lusten.

Jag har tänkt skaffa min första valp efter det att min tik gått bort, men det dröjer många år till hoppas jag!

Att folk skaffar valp tror jag som tsset säger är för att bygga en relation, det är "lättare" än en problemhund med bagage..
Därmed inte sagt att alla hundar har bagage..

Själv bara haft en omplacering som kom med problemen så att säga..
Resten av hundarna har omplacerats från goda hem, och av olika anledningar.. De två jag har ju är ypperliga exempel på att omplaceringar inte behöver vara problem. Min lilla tik är den lättaste hund jag haft! Kommer från en bra bakgrund, och från folk jag känner, så det var ett ganska lätt val.
Min lilla tik är speciell

Jag har omplaceringshund men oxå en unghund. Varför vi valde omplaceringshund var väl ren slump. Vi hade pengar för köpa valp men jag tyckte att annonsen var skriven för oss därmed åkte vi o köpte vuxen hund. Jag kan säga att jag upplever faktist valpen lättare iaf så här långt. Men det beror på att vi inte fick rätt info och att det inte var 100% ärliga när det gäller omplaceringshunden. Omplac-hunden är någ den snällaste hunden som vandrar iaf på denna planet därmed är hon en fröjd att njuta av dessutom är hon otroligt söt  Men jag förstår att itne alla vill ha omplaceringshund det krävs lite arbete på dom med det är inte bara en färdig hund alla gånger.

En hund som ska vara enbart sällskapshund, kan jag ta en omplacering. Men nu har jag andra ambitioner, och då duger det sällan riktigt.

Fast visst kan det hända att en vuxen husky på rätt linjer ska säljas, och att det skulel passa.

Har haft båda och ser för samt nackdelar med båda.

En omplacering i vuxen ålder är en "färdig hund" med betydelsen att det man ser är vad man får (åter igen med för och nackdelar) och hunden kan ju ha en del tråkigheter i bagaget.

En valp kan man utveckla sin relation med från grunden och blir till en hund som man verkligen känner (något jag saknar från omplaceringen) men är samtidigt mer krävande under sin första tid i hemmet.

Jag fick faktiskt min hund för att förra ägaren skulle omplacera och då var Shanti valp. Fick väl chansen att hjälpa Shanti samtidigt som hon även var valp och vi fick chansen att börja med ett blankt papper så att säga…

Men hade vi inte haft Shanti så hade jag nog själv köpt en valp i framtiden. Jag har haft två omplacerings hundar hos mig och dom var båda vuxna. Tyvärr slutade det inte bra (för oss då) och jag har blivit lite skrämd av att ta en vuxen omplacering.

Hund nr 1: Jättego hane som var året när vi fick honom, tyvärr så trivdes han inte alls att bo i lägenhet (vilket dom sa nog skulle gå) och han mådde inget bra psykiskt. Han hade ju haft ett stort hus att bo i innan.

Hund nr 2: Vuxen tik på nästan 3 år som visst inte skulle ha någon jaktinstinkt trots deras försök att jaga med henne innan. Jättego i övrigt men för mycket jakt i henne så hon fick komma till jaktintresserat hem där hon nu får jaga och må bra. Tiken hade juverinflammation när hon kom till oss, var inte chippad, vacc. eller avmaskad. Så åter en gång så fick vi en hund som var motsatsen till vad dom sagt. Har inblick i hennes liv än idag och är glad för det.

Nu när vi fått Shanti är det som om vi fick hem drömhunden, allt klaffar och vi trivs väldigt bra ihop även om det är ett stort jobb att fostra en valp.

Till er som tagit omplacering som gått bra: Jättekul!

P.s Enda erfarenheten jag har kring gatuhundar är dom två hundar jag varit jourhem åt. Ena var en ren mardröm att ha hemma…morrade åt mina barn och maken…var inget snäll mot hunden vi hade då.

MEN alla gatuhundar behöver ju inte vara så. Hade en annan jättego jourhems hund som passade bra i familj.

#1 Precis det jag råkade ut för när jag tog över omplacering.

Valp är väl ganska självart val för de flesta, eftersom du då kan välja ras och dess egenskaper, du kan välja individ och du är med i uppväxten och känner din hund, och hunden känne dig.

Att köpa en omplacering kan vara ett spel. Hunden kan verka bra när du träffar den, men när den sedan blir trygg så kommer olaterna fram.
Det kan visa sig vara mycket som behöver jobbas med. Och det kan vara svårt att lita på en främmande hund, och det påverkar ju också samspelet.

Vi har en omplacering, eller rättare sagt en adopterad hund. Att det blev så har jag inget jättebra svar på faktiskt. Vi hade tittat på hund i något år och diskuterat fram och tillbaka. Då trodde jag det skulle vara enklare att ta en hyfsat vuxen hund, och sen hittade vi en organisation där bilden och beskrivningen av Lion gjorde att det kittlade i magen. Honom ville jag ha! När vi sedan träffade honom blev den känslan bara ännu starkare.

Att det skulle vara enklare har jag fått äta upp många gånger om! Och nästa gång blir det med alla säkerhet en valp. Helt enkelt för att jag vill vara med och forma hunden från början, kunna träffa föräldrarna och för att ha en möjlighet att kontrollera hur hunden vuxit upp.

Om man t.ex. har katt eller andra djur och MÅSTE ha en valp, så att katten och valpen kan växa upp ihop. Annars kan det ju komma fram problem.

#17 Man måste inte alls köpa en valp för att man tex har katt sedan tidigare. Jag hade två katter på 3 resp 3,5 år när jag köpte min lille omplaceringshund som då var 11 månader och det har gått hur bra som helst mellan dom.

Jag hade kunnat tänka mig en oplacering om det funnits efter mina kriterier.

Renrasig, rätt ras, stamtavla, vaccinationer och sådant i ordning. Inte mer än 1-1½ år och inte problemhund.

Finns ju inte jätte mycket att välja på, så det blev en valp istället

Vi valde att leta efter en vuxen hund iom att vi ej hade möjlighet att ha en valp. Mest med tanke på att båda jobbar samt att vi trodde att det skulle bli problem när man skulle få den rumsren då vi bor på 6:e våningen.. enbart med hiss o en brandtrappa där man inte gärna går.

Letade länge o väl, hittade till slut vår lilla amstaff. Hon var 6 månader gammal, så självklart valp men ändå en omplacering, rumsren o klar var hon med. ngn olycka har det bara blivit.. Är ju såklart ett minus att man inte är med helt från första början..

När man läste annonsen förstod man verkligen att hennes tidigare ägare verkligen brydde sig om att hon skulle hamna på ett bra ställe. Och när vi träffade henne blev både jag o min pojkvän supekära i henne. Vi hämtade henne några dagar senare, hon är helt underbar. Hur go o nysig som helst o relativt lydig med tanke på hennes ålder :)

#17 Varför måste man det?! Då har jag missat något, för jag har haft katter innan vissa hundar och det har gått som på räls.. Inga problem..
Man kanske fick säga till ibland, ifall hunden vart lite för på, men det fixade sig snabbt.. Så man måste Absolut inte ha valp om man har katt..

Och nej, ca 60% av hundarna har aldrig ens sett en katt innan de kom till mig.

#1

Jag har två hundar, en snart 13-årig tax/jack russel mix som vi har haft sedan hon var valp.. Sen var jag för en månad sedan och adopterade en hund i Portugal (vet inte om det kan ha varit mitt inlägg du läst) och jag ångrar mig inte det minsta!
Självklart tycker jag att de svenska hundarna förtjänar lika mycket hjälp, men för mig var det väldigt viktigt att det kändes rätt och det gjorde det inte med någon av de svenska hundarna jag kollade på, och då letade jag ändå i över 2 månader.
Valp kom dock aldrig på tal då vi inte har tid för en och vår äldre dam skulle nog inte ha orkat med en heller. Omplacering är jag dock för, oavsett vilken organisation man vänder sig till!

Och visst att vissa kan tycka att man får bättre "kontakt" med hunden om man har den från att den är valp.. Men jag skulle vilja påstå att man kan få en minst lika bra kontakt med en omplaceringshund!

17 hahah ne det där håller jag inte alls med dig om. Vi hade omplaceringshunden som kom till oss då hade jag 2 katter som inte sett en hund på nära håll då menar jag de har sett hund genom fönster kanske. Det tog mina katter 1 dag för ena sen var de kompisar, visst lite fundersam vad det var men 4 ben hade den ju allt. Katt 2 tog det 3 dagar sen så sov hon med hunden.  Nu har vi inte kvar katterna pga sonens allergi men de bor ihop och de bor med en annan hund i ett hus på landet :)

Jag kan tänka mig att både ta en omplacering och köpa valp.

För snart två månader sedan hämtade vi hem en valp på fyra månader som var kvar hos uppfödaren. Det passade oss bra att ta hem en valp som inte var jätteliten men som ändå var valp så man kunde vara med nästan från början. Vi letade efter en ung hund som skulle passa bra ihop med min äldre tik, och jag vill gärna kunna ställa ut så det ska vara en renrasig hund. Sedan har sambon inte haft hund förut så vi skulle inte ha en omplaceringshund med "bagage" som kräver mycket mer jobb. Vi hade valt ras och sedan började vi kolla runt, både efter omplaceringar och valpar. Vi tog kontakt med ägarna till en hund som skulle omplaceras, och hade bestämt möte för att träffa hunden, men då ställde de in och kom fram till att de skulle behålla hunden. Annars hade vi kanske tagit hem en ettåring istället för en fyramånadersvalp:)

Jag har haft 2 valpar och har nu två omplaceringar, har även haft hand om exets omplacering. Jag kommer troligen aldrig köpa valp igen, jag klarar inte av förändringar så bra och det finns det så det räcker och blir över hos en valp :-P Jag jobbar hellre med de problemen de redan har än skapar egna jag måste jobba bort sedan, känns bättre för självkänslan om inte annat ;-)

Den äldre av mina jyckar har jag haft i drygt 4år och jag har aldrig haft en så underbar hund! Han var inte populär hos någon annan än mig när han kom och han kommer alltid vara kass i huvudet men att se honom utvecklas från en väldigt osäker ångestbitare till en jycke som kryper upp i knäet på folk är bara så underbart! Han har inte blivit illa behandlad i förra hemmet, han är bara otroligt känslig och det som funkar på vanliga jyckar funkar inte på honom, tex fick han klara sig själv mot de andra hundarna i det förra hemmet och så var han hemma på prov hos en annan familj innan han kom hit och det tog hårt på honom, att han sedan inte var särskilt miljötränad gjorde inte saken lättare. Det har varit mycket jobb men det är det värt!

Den yngre har jag haft i 1år. Jag har många gånger ångrat att jag tog henne, inte pga hur hon är utan att hon visade sig vara väldigt sjuk. Jag skulle aldrig kunna lämna bort henne för jag älskar henne och hon är en underbar hund men att hela tiden ha ont i magen för att jag inte vet när hon blir dålig igen är jobbigt (den andra är också sjuk så det blir dubbelt upp men han var frisk i 3år så det är annorlunda på något sätt) Ping är en dröm att jobba med! Hon kan stressa upp sig ibland men det beror mer på mig än på henne. Så länge hon inte har ett skov är hon hur glad och pigg som helst och hänger med på allt (bara hon har tillräckligt med kläder :-P)

Jag har lärt mig mycket genom både mina valpar och omplaceringarna och vet nu precis vilken typ av hund jag passar ihop med :-D