Jag var nyss ute med mina 'dagbarn'. 5 hundar. Jag tänker inte nämna hur många löptikar och hur många kastrerade hanar, jag hade. Och jag kan omöjligt nämna hur många löpisar och kastrater mitt möte hade, för jag har inte utforskat den saken. Men till alla er som är förskräckta över att Yezz-an är ute och går med hund, så kan jag säga att ni lugnt kan läsa vidare för mitt ekipage och mötande ekipage har ABSOLUT INTE nosat på varann.

I alla fall….. Så kommer jag skruttande med mina hundar:

En liten fröken, som kan få ett grinigt tanthunds-beteende (barnens uttryck) om hon är understimulerad.

En hane (alltid lös) som inte gillar påträngande människor eller hundar. Han gillar inte svarta sopsäckar. Han gillar inte kvinnor med sjal på huvudet. Han gillar inte människor som är utan ansikte (vilket han tycker att mörka människor med mörka kläder är). Det finns så mycket han inte alls gillar, men bara man kallar in honom vid sin sida så känner han sig trygg och går inte in i försvar.

En till tik, som gör utfall mot cyklar, skateboardar eller annat som snabbt dyker upp bakifrån.

En hane till, som inte är koppeltränad av sin matte och därför väldigt tung i kopplet (om man ger honom en hel koppel-längd). Han är dessutom vääääääldigt glad i andra hundar, så då blir kopplet tyngre än någonsin (mina arma handleder, hua!).

Och ännu en hane, lös av den anledningen att han är så liten valp så jag kan inte ha koppel på honom.

Vi kommer ut från skogsgrynet och ska korsa en trafikerad väg. Och DÅ…. får jag syn på precis det där som jag absolut inte vill möta!! Det kommer ett stort ekipage på 7 hundar!!! Oh, my god!! Hjärnan går på högvarv. Hur ska jag få det här att funka?? Finns två val. Det ena är att gå tillbaka var jag kom ifrån och känna mig jagad av flåsande hundar i nacken, eller att helt enkelt se till att klara situationen och ta sig över gatan.

Bara kavla upp ärmarna och börja jobba
7-hundsekipaget stannar upp på sin sida för att låta mig upptäcka och bedöma situationen (alla hennes var kopplade, vilket mina inte var). Jag får de sekunder jag behöver för att hinna fiska fram torrfoderkulorna ur fickan. Då hör jag någon i hennes grupp skälla (kan inte beskriva närmare hur den betedde sig, då jag inte hade tid att titta ditåt). Självklart triggar den skällande hunden igång min 'bitch', som då trodde att hon kunde ta sig friheten att skälla tillbaka. Inombords kokar jag av ilska, utvändigt så kommer min milda röst "Fiffi, tass". Min lilla 'bitch' förvandlas till cirkushund och kastar fram tassen i hopp om att få gott-gott. Hela mitt ekipage aktiverar sina nosar och deras blickar vilar på min hand med foderkulor. Bra! Nu är jag mer intressant än det som väntar framför oss.

NU har jag tid att titta upp mot den andra dagmatten, som fortfarande är upptagen med korrigeringar och förmaningar (skällandet hade inte upphört). Jag ser då att hon vänligt och klokt utnyttjat övergångsställets bredd, och därmed placerat sig i bortre sidan för att skapa så stor lucka som möjligt för vårat kommande möte. Jag följer exempel och håller mig på motsatt kant. En kort nick från henne och passagen kan påbörjas. En nick tillbaka och vi båda går över gatan, utan incidenter

Tänk er en sån syn för alla som sett oss. Plötsligt står kvarterts två största dagisgrupper, på var sin sida vägen för att passera varandra. Hennes duktigt kopplade, någon skällande. Mina yrväder med valp i gruppen, två lösa, en bjäbbig terrier (som nu fick höra "Fiffi, tass", och tystnade snabbt). Dom som tittat på har säkert med ett leende tänkt "oj, vad många hundar!?!" Men de som log mest, var nog både jag och den andra dagmatten som känner oss stolta över vårat yrke.

Det finns dock en sak som jag grubblar över…. Var fick jag "tass" ifrån????

Gammalt torrfoder och kommandot tass, är nåt som funkar. Får bli min nya nich