Jag äger en Papillon, vi tränar lydnad och agility lite smått och det gillar både hon och jag. Ska testa på spår och freestyle också.

Min hund är helt underbar på alla sätt, lugn, mysig och väldigt tystlåten. Hon älskar att mysa men är väldigt krävande endå.

Många som äger hundar från grupp 9 anser att de hundarna är mycket lättare att ha, helt fel svar enligt mig.

Min vovve kräver i stortsätt mera än terven jag hade förr.
Hon älskar att kampa, gosa med kaninerna, långa promenader på varma sommardagar till iskalla vinterdagar.

Hon är ingen hund som hellre stannar hemma än att få gå ut, hon är ofta med mig vart jag än går, dock inte under skoltid om vi inte har frilufsdagar, då är hon alltid med mig.

Min Papillon är av den större varianten och hon är väldigt röd och grov, super vacker tjej.
Om jag ska vara helt ärlig så är jag inte så insatt i rasen, fick hunden av min granne (gått ut med hunden sen hon var 8 veckor). Men håller på att läsa så mycket som möjligt om rasen.

Rekomenderar Papillon starkt!

Jag har en Jack Russell Terrier och en Welsh Corgi Cardigan.

Tia, Jack Russelln, har jag tränat mycket lydnad med förr och även provat lite agility med. Hon har en himla motor om hon får något för det.. Otroligt prylgalen, vilket bara har blivit värre nu på äldre dagar (hon är åtta år gammal nu). Hon har världens kamplust, men intresset verkar alltid ligga i att få grejerna och inte i själva kampandet.

Hon är världens gosigaste hund och en värmedyrkare utan dess like. Att ligga under täcken och pösa är livet ;) När jag bodde hemma där vi hade en öppen spis så brukade hon sitta och steka där framför när vi eldade.. Förstår inte hur hon orkade, för det blev riktigt varmt, men hon riktigt njöt.

Hon älskar alla människor och och är väldigt lätt att lämna bort till andra om det behövs.

Om Jack Russell Terriern då:

Det är en grythund med vad jag tycker är ett ganska tufft lynne. Typisk terrier. Lättmotiverad men kanske även ganska lättdistraherad. Ingen ren sällskapshund i mina ögon och dom flesta jackarna jag träffat har ändå verkat mycket mer krävande än vad Tia är. Dock ingen hund som inte klarar av en slödag då och då (gärna när det regnar, hälsar Tia).

Humla, Welsh Corgin, har jag tränat en del agility med, vilket hon fullkomligt älskar. Man ser verkligen på henne att hon tycker att det är roligt! Hon är också lättmotiverad, fast på ett annat sätt. Med henne kan själva grejen att få vara med och göra något liksom vara belöning nog. Hon är inte alls besatt av saker/godis som Tia är. Hon älskar att kampa, men bara om man just kampar med henne, annars tycker hon inte att trasan är så rolig. Släpper man så räcker hon fram den till en som om hon säger "här, du tappade".

Hon är en väldigt glad hund och framförallt väldigt rolig :) Har npg aldrig skrattat åt en hund så mycket som jag har gjort åt henne, hon har verkligen humor. En riktig tok :) Hon är väldigt följsam och har alltid vart väldigt lätt att ha lös.

Dock har hon ett litet problem, hon har mycket rädslor.. Hon är reagerar mycket på folk som försöker ta kontakt med henne, barn som springer runt eller helt enkelt folk som betér sig konstigt/ser konstiga ut. Hon fullkomligt älskar alla hon känner, och mina syskonbarn är inga problem alls. Det tar en stund innan hon lugnar ner sig när hon träffar nytt folk, men hon är aldrig arg.

Welsh Corgin ska ju inte alls vara såhär och när vi har diskuterat det på Corgiforumet så kom det fram att det finns ett par fall till där hundarna var som Humla, men att det inte är något särskilt vanligt.

Weslch Corgin ska vara reserverad (= ointresserad av främlingar) men aldrig rädd. Rasen härstammar från Wales där dom förr användes som heelers. Heelers är en typ av vallhund som till skillnad från tex Border Collien som samlar ihop djuren istället föser boskap (framförallt kor) framför sig genom att nypa dom i hasorna. Förr hade man inga staket runt ägorna i Wales och då användes corgin till att fösa bort andras boskap från sina ägor. Ganska tuff hund i grunden alltså :)

Idag är corgin en sällskapshund, men en sällskapshund som gärna vill följa med på det mesta och som av min erfarenhet verkligen gillar att jobba :)

Jag har en 2 årig stor kasterad hane, Axel..Mix mellan amstaff/schäfer/rottweiler/collie. Misstänker BC & inte vanlig Collie.

Han är en omplacering som kom till oss vid 6 mån ålder. Vi blev hem nr 4.Han var mager & misskött.Vägde knappt 20 kg, nu 43kg. Han har diagnoserna magkatarr, djupa ögonhålor, pollen & damm allergi + d höft.

Han skulle ha utbildats till Service hund via SoS.Men pga höften går det inte.Så jag utbildar honom själv. Vi ska börja tävla i Rally Lydnad.Vi hjälper till vid träning av problem hundar för Axel är en så stadig individ. Han kräver sin motion & lydnad. Är otroligt lättlärd, bra med barn & djur. Har fått Amstaffens psyke-lugn & hettsar inte upp sig i onödan. är mkt vakt i honom. Men det är något jag kräver av min hund efteersom jag är svårt sjuk.

För mig en toppen hund.

Till du med Papillon: Låter exakt som min Papillon när han var yngre! Han älskade oxå att vara tillsammans med kaninerna, dom brukade gå tillsammans ute i hundhagen :) Jag var själv inne på lite agility när Bamse var yngre och tränade en del, så vill kunna börja med det sen när jag skaffat min andra hund oxå.

Jack russell: ja, det är en härlig ras! Väldigt bra agility hund som jag vill kunna hålla på med även med den hunden jag skaffar mig framöver. Men jag satsar nog mer på större hund nu, men jag kommer garanterat skaffa mig en mindre hund nån gång mer!

Blandras hunden: ojj! Men va kul att ta hand om nån som verkligen behöver hjälp och får det. Inte säkert att han fått det alls så bra någon annanstans, bra gjort! Låter som en vääldigt bra hund, som verkligen gör allt för en.

Jag äger en underbar svart Pointer kile på 8 månader.

Själv så är han en väldigt lugn hund av sig. Vår andra Pointer däremot är raka motsatsen, ska hitta på bus jämt och ska vara på hela tiden.

Nej men han är liksom "cool lugn", passar bättre som en Laban än vad han nu heter - dvs Akilles.

Än är han ju ung men planerna är jakt och utställning. Även lydnad och drag men det blir nog mer på hemmaplan för att det är skoj och inte tävlingar.

Han är blivit ställd 1 gång och det gick ganska bra faktiskt så det ska bli en satsning också. När han blivit äldre (om han passar för det vill säga) har jag även tänkt att ev. låna ut han för avel, men det är ju inget jag kan garantera nu. Jag får se hur han ser ut och är som vuxen först. Det är ju även ögonlysningar osv som ska checkas först.

Pointer är iallafall en härlig ras som oftast älskar allt och alla.

En annan ras är Schäfern. Nu vet inte jag hur din livssituation ser ut och vad du tänkt hålla på med men annars är jag för och helt nerkärad i Schäfern  som jag varit i väldigt många år, en mångsidig alldellens underbar ras enligt mig - dock också en mer krävande hundras. Funderar du dock på en rekommenderar jag att du kollar efter en bruksschäfer efter fina linjer.

 Jag och Akilles på utställningen för 2 veckor sedan.

Jag har två tibetanska spaniel, en hane på snart 16 månader samt en tik på 12 veckor. Jag är aktiv inom utställning och planerna med tiken är att så småningom para henne beroende på hur hon utvecklas och resultatet på ögonlysningen när hon är äldre. I övrigt så går vi på promenader, långa med den stora och lite kortare med den lilla men snart ska hon få påbörja sin sociala träning lite smått.

Den stora är tyvärr väldigt osäker på andra hundar vilket han även var när han kom till mig i slutet av april i år men det går både upp och ner, på utställningar bryr han sig inte ett dugg om andra hundar utan det är i den vardagliga miljön som han blir värre. Planerna är därför att få den lilla så trygg och stabil som möjligt i alla situationer, därav rastas dom separat så att hon inte känner av den storas osäkerhet och tar efter hans beteende.

Tibben i överlag är pigga och glada med mycket energi, envisa och självständiga men de hittar ständigt på nya upptåg så man har aldrig tråkigt ihop med en tibbe. De gillar att vara med familjen vad den än kan tänkas hitta på, långa mysiga promenader eller bara en lugn och skön hemmakväll. De är inte överdrivet sociala utan är snarare ganska ointresserad av andra än familjen och den närmsta bekantskapskretsen. En härlig lagom liten ras med lättskött päls som man aldrig behöver klippa utan bara borsta igenom lite då och då.

Har en labbehane på 5 år och en tollarhane på 10 mån.

Med labben är det många aktiviteter - vi apporterar ju först och främst(retrieverjakt alltså, som i söka och hämta fågel och inte bollkastning i parken), utöver det blir det lydnad, agility, freestyle i första hand. Sen går vi mycket, långa dagsvandringar genom skog och mark är en favorit för oss båda.

Den sorts labbar jag har brukar kallas jaktlabbar och överlag är de inga soffpotatisar, min nöjer sig inte med lite bollkastning då och då, ett varv runt kvarteret och sedan ligga på soffan. Han är anpassad för aktivitet och behöver mängder för att må bra! Främst näsarbete (svårt sådant, hitta godis på marken är ingen svårighet) men mycket hjärna och motion också. Personligen anser jag att man inte skaffar labbe(och jaktlabbe främst) om man inte tänker använda den som apportör, det är där den gör sig bäst och det är utan tvekan den bäst anpassade aktiviteten för dem(och det just för att de avlas för att passa det syftet). Visst kan man väl nästan ersätta på något vänster men det är synd om hunden och inte på något sätt bra för rasen.

Med tollaren är det än så länge mest "vardagslydnad" även om vi smått påbörjat annat också… omplacerades hit för lite mer än en månad sen så vi har massa grundarbete. Vi ska tävla i det mesta är planen, retrieverjakten är ju självklar men sen blir det lydnad, agility, freestyle, utställningar, viltspår och någon bruksgren också.

Tollaren brukar kallas för retrievrarnas Border Collie och på min stämmer det verkligen(även om labben också stämmer in på den punkten behovsmässigt)! Det finns en större bit rädslor och nervositet i rasen, lyckligtvis har jag "missat" den biten i min, men det är verkligen något man måste vara medveten om. Min tollare är påhittig, aktivitetskrävande, smart som bara den, modig, klättrar gärna och balanserar på instabila saker. Näsa finns, apporteringsvilja finns och han sliter verkligen för något han vill ha.
På den negativa sidan har tollare väldigt lätt för att "slå över åt fel håll" när de inte får tillräckligt. Istället för att bli deppiga hittar de på egna sattyg och min klättrade och åt bokstavligen på väggarna när han kom. En tollare är alltså inget för någon som inte är beredd att lägga mycket tid på att finna rätt balans(annars får man stå ut med ett förstört hem eller andra konsekvenser). Och även här är min personliga åsikt att man inte skaffar tollare om man inte tänker låta den apportera och få visa sina förmågor - de är så få individer i rasen och det vore en synd om man råkade avla bort det som krävs av en apportör - speciellt hos en ras som är ensamma om sitt tollande innan skott!

Just att de är så "smarta" gör att det inte räcker med att träna sitt, ligg, snurra runt och gå slalom hela dagarna genom att visa hunden med handen(och det gäller både labben och tollaren!). De lär sig visserligen då också men kan du inte få din hund att tänka självständigt och ständigt utmana deras intellekt så kommer problemen snabbt.

Jag har en amstaff/rottis på 8 månader. En väldigt krävande kille och skulle väl inte rekommendera till någon som inte har tid och framförallt ork och lust att lägga ner massor med tid och träning på. Men han är vacker som en dag och en riktig kelgris, leker jättesnällt med alla sorters hundar, stora som små. Verklign älskar skogen, så fort man tar av kopplet flyger han nästan iväg och gör några lyckohopp, sen kommer han tillbaka och kollar så man hänger med.
Väldigt lyhörd, vill lära sig men är lite snabb så man måste ha mycket tålamod, men jisses vilkwen kompis man får! Kan ju verkligen säga att detta är en hund som "got your back", man behöver aldrig vara rädd på kvällspromenaderna.
Min grabb springer som en kalv på grönbete, så man får några goa skratt när han springer efter bollar eller dylikt. Vi ska snart på vår första kurs tillsammans, kommer bli jättekul! :)

Jag har 4 hundar här hemma, dock tränar jag bara aktivt med 2 och sen lite med gamlingen ;)

Tyra ( Cavalier/Cocker): En krävande liten tjej som älskar att jobba, vi tränar och tävlar i Agility, Freestyle och Lydnad, satsar mest på Agility. Hon vill ha all uppmärksamhet och vill alltid vara med och göra något, men om jag tränar någon annan ligger hon snällt och kollar på :) Hon springer aldrig mer än 40 meter ifrån mig, oftast spriner hon 10-15 meter och vänder sen om och kollar om hon verkligen fick. Hon älskar att sova under täcket eller på en kudde och agility är nog det bästa hon vet. Hon kan köra hur mycket som helst och har sån fart och vilja på banan :) Och hon älskar att jobba med klickern, så fort den åker fram så gör hon huur mycket konster och trick som helst :) Min första hund och min älskling!

Minna: ( Border Collie): En krävande och rolig tjej :) Hon är snart 6 måndader och lär sig sjukt snabbt :) Vi har tränat lydnad och hon kan nu vissa moment i LK1 men vi har inte brottom :) Sen har vi även börjat träna grunder för agility och lite trix :) Hon lär sig jättesnabbt och är jättehärlig att jobba med, Men mer än så har vi inte hunnit. Vi har precis börjat på en kurs, det är meningen att jag ska träna på att ha fokus på mig fast det är andra hundar runt omkring :)

Sally ( Staffordshire Bullterrier): Hon är 11 år nu men fortfarande pigg :) När hon var liten var hon ett h*****e det första året, men det har gått över och nu är hon lyhörd och hur gosig som helst :) Hon går alltid lös på promenaderna och går Aldrig någonstans utan tillåtelse. Jag har tränat lite agility med henne och tränar lite lydnad hemma. Agilty tävlade jag en gång i sommras men då ville hon hälsa på ALLA människorna ist för att köra banan ;p Hon älskar människot och har alltid gjort :) Men den gången jag tävlade var den första och sista, då hon är för gammal nu :) Hon hör inte jättebra och har starr på ögonen men är lika pigg som alltid :) Det märks verkligen inte att hon är 11 år utan kanske 3 ;) förutom dom gråa håren ;)

Elsa:(Dogue De Bordeaux): Kan inte säga såå mycket om henne, jag tränar henne inte eller så men hon är hur gosig som helst och vill få plats överallt, hon älskar att springa i skogen och vattenpölar, det blir nog inget tävlande med den här hunden då hon tycker att man kan göra lättare saker ist ;)

På bilden är det Tyra, Elsa och Sally. Och sen Fiona som inte längre bor här ( den stora vita )

#5 Sån hund har syrran oxå! Trevliga hundar, men den är både högt och lågt, energi till tusen. En hund man bara kan sitta och skratta åt för den är så borta vissa gånger. haha

#8 Där är det en hund som för mig! Gillar båda raserna enoormt. Och har all tid i världen att ge hunden som jag tänker satsa på. En rottis kan jag verkligen tänka mig ha oxå.

#9 Där hade du båda mina favvo raser, va kul för dig! ja, staffarna kräver nog endel, men blir otrooligt goa hundar tillsist. Kompisar som har det och deras är otroligt lydiga och väldigt snälla, bra personlighet ..

Har en papillon/yorkshireterrierhane som fyller 5 mån idag :)

Väldigt typ…krävande^^ Haha han gillar utmaningar typ^^

Jag och min älskling när han var lite mindre:

#10 Precis  Energi till tusen = Troja och borta med vinden = Akilles.

Akilles och Troja är egentligen som dag och natt. Helt olika.

Troja är världens energiknippe och en väldigt smart hund(på gott och ont), medans Akilles är ganska lugn av sig och dum som en ko haha

Min hund och jag… Jag har en stor Grand Danois hane på 6 år. Nemo är en sällskapshund. Vi tränar inget speciellt (mer än vardagslydnad och hjärngympa), ställer inte ut och tävlar inte i något (mer än i vem som först hinner ta korvbiten jag råkar tappa på golvet vid matlagning ).

Nemo ger mig sällskap, motion, utevistelse, trygghet och dessutom fungerar han som en slags servicehund då han hjälper mig med olika vardagliga problem. I utbyte ger jag honom ett kärleksfullt hem, en varm bädd, god mat, lek, motion, uppfostran och träning.

En Grand Danois är i dagsläget den perfekta rasen för mig. Det är en relativt okomplicerad ras som trots sin storlek inte kräver någon extrem motion. Vardaglig motion och allmän lydnadsträning, bollkastning, hjärngympa, få springa okopplad och slappa på soffan. Rasen är vänlig, kärleksfull, trogen, lättuppfostrad, vill ha mycket kroppskontakt och bekräftelse, barnvänlig och mycket rolig med en stor och älskvärd personlighet. Men även om Grand Danois är en relativt "lätt" ras bör man tänka sig för innan man skaffar en. Då de som alla hundraser har sina egenheter och problem och man måste ha vetskap om dessa för att lyckas och trivas med sin hund. En ouppfostrad 90 kilos Grand Danois med en osäker flockledare är inget man vill ha att göra med.

#13 Tycker din Nemo är så fruktansvärt fin!  

Pånminner mig med färgen och de om Akilles, däremot är väl storleken en stor skillnad mellan dem men

#14 Ja Akilles är en miniNemo.

#15 Precis

Jag äger en Salukitik vid namn Taffy på 6 år och jag har då aldrig mött underbarare hund!

Vi gör egentligen inget speciellt, tränar bara allmän lydnad, hjärngympa osv då jag var väldigt ung då vår familj skaffade henne. Så hon är en vanlig sällskapshund, vi ska väl hinna gå på några få utställningar här i livet också mest bara för skojs skull.
Hade varit otroligt kul att köra LC med henne men vi bor långt upp i norr och det är långt till närmsta LC-bana.
Men båda två är otroligt nöjda med livet vi lever idag, träning och massor av motion och lek.

Taffy är en helt otroligt underbar hund.
Vi har ett underbart sammspel med varandra och hon är en mycket trogen vän.
Som rasen ofta är, är hon lite reserverad (ointresserad av främlingar, men absolut inte aggressiv) men det är lite till och från. Hon liksom väljer personer hon vill hälsa på med intensiv glädje eller häsla och ignorera.
Mot hundar är hon däremot mycket osäker, det har hon varit ända sedan valp.
Mycket energi men nu på senare år börjar hon ta det lugnare.
Är helt enkelt supernöjd med min älskade hund på alla sätt och vis!

Saluki kommer från Mellanöstern och sågs vara så fin att de inte fick säljas, möjligen skänkas som gåva eller bytas för ett par hustrur eller hästar. De andvändes främst som jakthundar. Det är en mycket gammal och välbevarad fin ras som inte avlats sönder.
Elegant, kraftfull, vänligt reserverad och helt enkelt perfekt!

#17 Gud så fin! Blir alldeles kär. Vinthundar alltså, suck.. Synd att dom inte passar mig i sättet, annars hade jag minsann haft en!

Har en Australian shepherd som fyller 2 om 2 månader. Vi är ett terapihundsekipage under utbildning och han har redan praktiserat väldigt mycket på ett äldreboende. Nu ska vi försöka hitta "barn/ungdomspraktik" så småningom också. Mycket träning cirklar runt terapihundsuppgifter med andra ord, men vi har börjat fåna oss lite med agilithinder denna sommar och Loke tog även LP1 denna sommar. Mycket är lätt och en hel del är svårt med honom skulle jag väl sammanfatta det. Han är en riktig arbetsnarkoman, vilket passar mig bra med allt jag vill göra, samtidigt som man får vara uppmärksam på just det - att man inte låter honom arbeta för mycket. Han kan titta i kors av trötthet men kör ändå på liksom. Han är glad i allt och alla, inte alls någon enmanshund som jag hade fått höra om aussies.

#17 intressant att du skriver om just den rasen och har en sån hund. Blev tillfrågad om att ta hand om en då det finns ett gäng med Saluki valpar och vuxna hundar i Skåne som avlivs om ingen tar hand om dom.  En kompis ville vi skulle försöka bli en gäng som åker och tar en varsin för att ge dom en andra chans.  Så det passade bra att få höra utav egna egenskaper hur rasen är.

#19 ja. aussie är oxå en ras som intresserar mig mycket. Otroligt fina hundar överhuvud taget. Spec blue merle, väldigt speciella. Det är nog en hund jag skulle kunna tänka mig oxå då jag tycker om Border collien väldigt mycket oxå.

#18 Ja, vinthundar är helt otroligt fina!  Något jag alltid kommer satsa på!!

#19 Åhh, det är så fint med olika färg på ögonen!

Jag äger två hundar. En stor hane och en dvärgtik.
Hanen är en stor herre som är en retriviermix och lilla tiken en blandras import från Polen och av okänd härstamning.

Hanen, Akilles, var från början bara en jourhund men han fick vara kvar!
Båda hundarna är sällskapshundar, dock har jag spårat lite med hanen, men mycket mer är det inte.
De blir fria promenader i skogen och lek.

Tiken, Krecia, köptes av en kompis, och det bästa jag någonsin gjort.
Det är min lilla råtta, första småhunden jag haft och måste ju erkänna att det är behändigt att ta sig runt.
Då jag inte vet vilka raser som finns i henne kan jag inte komma med någon beskrivning så.
Krecia i sig är lugn, stabil och funkar ihop med allt och alla.

Akilles är en typisk labrador med en skvätt av flat coated. Golden retriviern är obefintlig i både lynne och utseende.
Han är en ganska tråkig hund, så som jag upplevt de flesta labradorer, men ibland kan ha "vakna till" och då kommer flatten fram.
Han är dock en mycket trevlig kille och lever sitt liv..

När han kom såg han ut som en riktig fetlabbe men vi har lyckats få till en okej kropp på honom.
_
(Akilles på bild)_

..och så älskade lilla Krecia.

#9 Haha, vilken salig blandning!

#24 haha såklart :D det är många som tror att man har hunddagis :p sen har vi haft Puli också ;) och då en kuvazs, hon på bilden :p

#20 Åh jag har också hört om de i skåne! Blev nästan tårögd då jag läste det (fast det blir jag av ALLA djur som far illa!) och vi hade lätt tagit någon om det inte var så att jag bor långt uppe i norrland.. :(
Men hoppas verkligen alla får ett nytt hem…!!!

#26 Var kan man hitta mer info om hundarna i Skåne?

#20 ja, usch vad hemskt sånt är! speciellt när man väl vet om det vill man verkligen göra något åt det :( Ska bli med dit och kolla på dom, möjligtvis ta med nån hem om vi åker dit.

Ska kolla upp vad hemsidan hette!

#27 På Salukiringen hittade jag infon, alltså Saluki.se!

Jag ager en Border collie pa lite mer an 3 ar gammal, Han ar en omplaceringshund och bott i 5 olika hem. Nar jag fick han var han understimulerad och vallade allt som fanns och aven agresiv

 Men i dag ar han en helt annan hund,vallar inte och inte agresiv lngre. Alfons ar en hund med valdigt mycket energi vi tranar agility, freestyle, lydnad, sok. Inomhus ar han lugn och utomhus ar han valdigt aktiv, tranar man ej med honom hittar han pa egna  saker som att oppna dorrar gora det han har lart sig pa egen hand som att snurra, titta upp m.m. Otroligt intelligent och valdigt snabblard. 

Alfons gar ihop med alla hundar,katter ,kaniner och manniskor. Han ar en valdigt social hund som alltid vill vara en till lags. Men ar en valdigt kravande hund som behover mycket mortion. Men aven otroligt kelig da han garna vill sitta sa nara en som mojligt.

Jag har en pyrenéerhund som heter Demi. Hon är sällskapshund och vi tränar inget speciellt mer än vardagslydnad och lite roliga tricks och så, och tävlar inte i något heller.
Hon kräver en hel del av en men man får så mycket tillbaka. Hon tror att hon är en knähund och vill gärna sitta med ryggen mot en så att man ska klia och massera henne =) En mycket kelen och social hund. Men man måste vara konsekvent och bestämd, annars kör hon över en.

Rasen är en vaktande herdehund, sk bergshund. De arbetar självständigt på berget med att hålla utkik efter faror mot boskapen, och varnar genom skall. Vill man inte ha en hund som skäller är pyrenéen inget man ska skaffa. Det går att träna dem att inte skälla alltför mycket, men det går nog inte att hindra dem helt eftersom skälla är deras uppgift. De uppfattar saker lååångt bort så man kan tro att de skäller utan anledning.

Då de även avlats att klara sig mest på egen hand är de inte världens lättaste att uppfostra, de kräver mycket av en. De tröttnar fort på övningar om man tragglar för många gånger, de vill fundera först om det gynnar dem att göra det du begär, annars kan de mycket väl strunta i det. De kan vara svåra att ha lösa också då de inte lyder blint alltid, de vill först nosa färdigt på den där stenen innan de kommer. De kan också sticka iväg efter vilt, men eftersom de inte har den där riktigt drivande instinkten att jaga och fälla byte så går de oftast inte så långt och kommer tillbaka ganska snart. De fullföljer inte jakten.

Har man oturen att ha en pyrenée som rymmer kan de springa långt då deras revir kan sträcka sig flera kilometer.
De är av naturen misstänksamma mot främlimgar, vissa mer eller mindre. Min är det ganska mycket, samt att hon är extra blyg av sig. Men lär man känna henne har du en vän för livet. Jag har hittat rasen i mitt liv i pyrenéerhunden =)

#32 jättefin!

#32 åh vad vacker!

Jaha då var det väll min tur att berätta om våran schillerstövarhane på 5 år :)

Ja, han heter Sigge och är en helt underbar hund. Min ögonsten. Han är en alldes för mörk schillerstövare från Dalarna men nu bor upp i Norrland.

Busig men ändå lat på nått sätt faktiskt. Han är ingen som springer efter pinnar eller fångar bollar i luften men han älskar att ha dragkamp på morgonen. För då vet han att alla i familjen är lite svagare i armarna och då vinner han ju :P

 En soffpotatis kan han bli på kvällarna om man ser på tv. Då ska han ligga och siva bakom första bästa rumpa. Sen går han oftast ner på golvet där det är svalare. :)

Annars är han en underbar hund. Lättlärd om man har en godisbit och älskar långpromenader i skogen. Han är ju en jakt hund också så det är ju det han älskar mest av allt. Med jaktsesången håller bara på under hösten och fram till februari. Däremellan är Skogspromenaderna favoritaktiviteten.

Schillerstövare är inte en ras som jag kommer ha när jag flyttar hemifrån. Ingen jakthund ska jag ha då. Utan mer vallning/lydnad hund skulle passa mig bäst.

Jag har en japansk spets, en hane som blir elva i vinter. Han är en omplacering som kom till mig när han var sex år och då hade en hög problem som vi jobbat mycket (och fortfarande jobbar) med. I övrigt tränar vi lite allt möjligt, enbart för vårt eget nöjes skull. Han är fortfarande lika pigg och busig som han var när han kom till mig, vilket är vanligt inom rasen, att de håller sig pigga och fräscha långt upp i åldrarna. Det är också en frisk och sund ras som ofta blir gamla. När det gäller rasen i allmänhet är det glada, pigga hundar som hänger med på allt man hittar på, de är nöjda så länge de får vara med!

Rasen har stark flockkänsla och tycker inte om att bli lämnade ensamma, även om det såklart ofta går fint så länge man tränat på rätt sätt och inte lämnar hunden för länge. Min hund är mer extrem och ska helst vara med mig jämt, ibland duger det inte med husse eller någon annan person som han tycker mycket om. Men det tror jag handlar om hans bakgrund, han var väldigt osäker när han kom till mig och den första tiden följde han mig som en skugga. Nu har det blivit bättre. Det är både positivt och negativt. Det är kul att ha en hund som vill vara med, men det blir jobbigt att lämna honom ibland.

Min kille är världens gostroll! Älskar att bli klappad och gosad av alla. Blir alltid glad när någon kommer hit och överlycklig när matte, husse eller någon annan han tycker mycket om kommer. Men utomhus är han oftast inte ett dugg intresserad av folk, vilket jag tycker är skönt. Han skäller när han vill larma, men tystnar när man säger till. Samt när han är riktigt glad och busig. Men jag har träffat en del andra jappar som skällt i tid och otid, vet inte om det handlat om uppfostran eller något annat.

Det är ju en spets så det finns mycket egen vilja. De är lättlärda och oftast pigga på att träna allt möjligt, men får de för sig att det just nu inte ska tränas så är det omöjligt att försöka Det krävs oftast att man är beredd på att få jobba lite med att få hunden motiverad, kanske testa olika metoder och belöningar till exempel, samt en portion humor och att man själv är envis för att träna en spets och det passar inte alla.

Inte den bästa bilden jag har, men en jag tycker speglar hans personlighet bäst!

Har en sankt bernhardstik på snart 3 år. Väldigt livlig för sin ras, dem brukar vara mycket lugnare men inte hon :) Hon är den slankare modellen av sankt bernhard. Trevlig, dock osäker på nya människor. Tränar lydnad och trixs med henne och har även tränat lite spår med henne. Alltid full fart på henne.

Jag tycker att sankt bernhards är trevliga hundar, bra vakthundar och bra familjehundar (beroende lite på vilka linjer man väljer och uppfödare). Ingen lydnadshund direkt, mer promenad, kel och buskompis :) Dem är bra på att spåra (användes förr att rädda och spåra upp människor). Tar mycket plats, äter mycket och när dem dricker brukar det bli en stor flod runt om ;) Finns både som korthåriga och långhåriga, min är långhårig.

Som ni ser på filmen så har hon mycket energi vilket inte denna rasen brukar ha ^^,

Känner att jag måste berätta om min gamla hund, eller han var egentligen min mosters men han var min bästa vän och han bodde hos mig i 2 år och utöver det har jag alltid hållt på med honom.
Han gick bort i vintras och det var det värsta jag varit med om, att se hur hans själ försvann ur hans fina, mörka ögon.

Rasken hette han, han blev 13 år och var en underbar blandning mellan st bernard och schäfer. Den perfekta hunden, älskade människor, stora som små, unga som gamla, vaktade bra, skyddade en om något hände, det enda "problemet" var att han var osäker på nya hundar, men med lite tid och träning gick han ihop med alla. han var vacker som en dag och väldigt stor, och jag kan ju säga det att det gör ont att skriva allt detta eftersom jag aldrig kommer få uppleva hans underbara sinne igen.
Han var iallafall den bästa hund jag träffat, en väldigt lyckad blandning av två fina raser!

Vila i frid älskling.

#38 vilket sötnos, rolig blanding:P Helt skilda raser:P