Jag är 13 och har en egen hund, en Pudel.

jag tycker det beror på om barnet KAN och har tid att ta hand om hunden,  och jag tycker man ska vara över 10 år iallafall.

Sen beror det ju på vilken ras också :p

Men ifall man klarar av att ta hand om en hund så ja, men dom flesta springer ju ut med sina vänner osv varje dag o glömmer bort hunden o dom borde inte ha hund.

Har de övriga i familjen inget vidare hundintresse så tycker i alla fall jag att det är dumt at köpa en hund till sitt barn, men det beror ju förstås även på hur gammalt barnet är, hundras, hur aktiv/intresserad barnet själv är osv.

Kan man inte själv tänka sig att ha hunden hela dennes liv så tycker jag man borde avstå från hundköp. Ett barn kan man inte alltid lita 100 % på

Ett barn kan ha ett djur som "sitt eget" oavsett ålder men rent juridiskt är det föräldrarna som äget djuret och har huvudansvaret tills banet är myndigt vid 18 års ålder…

Som ingann säger kan ett barn ha djuret som "sitt eget", men föräldrarna har alltid yttersta ansvaret för hunden, framför allt att kunna ha kvar den om/när barnet flyttar hemifrån och inte kan ta med den, även om planen är att hon/han ska det.

Så som Bunn säger, föräldrarna måste ha viljan och kunskapen till att ha en hund, för det är trots allt deras egentligen.

Jag fick själv en hund när jag var 15, men även mina föräldrar ville ha hund och det var uppgjort från början att de hade ansvaret om jag inte kunde ha hand om honom senare. För i den åldern kan man omöjligt planera för 10-15 år framåt, det går inte, hur mycket man än försöker. Visst att man vill ha med sig hunden när man flyttar hemifrån. Men så kanske man börjar plugga på annan ort, får ta studielån, samt ha ett extrajobb kvällar och helger för att ha råd att leva ungefär… Då har man helt plötsligt varken tid eller råd med hund. Och det är ju synd att behöva ge upp någon dröm pga att man skaffade hund som tonåring som man inte vill göra sig av med (känns väl oftast bättre om hunden bor kvar hos föräldrarna).

Själv åkte jag till Island och jobbade som 18-åring, och sen på en ort i Sverige, 40 mil hemifrån som 19-åring. Något jag omöjligt hade kunnat göra ifall mina föräldrar inte tog sig an hunden. Och nej, man kan tyvärr inte räkna med att ta med hunden överallt.

Så kortfattat är min uppfattning att en förälder inte ska ge ett djur till sitt barn utan kunskap och vilja att ta hand om det själv.

Jag håller med de som har skrivit ovan. Med tillägget att ett barn absolut inte ska få en hund bara för att barnet säger att det vill ha en hund! Med det menar jag att barnet måste visa att det finns ett djupt intresse. T ex genom att läsa böcker i ämnet, gå ut med andras hundar, kanske gå kurs eller åka på läger (har man tur så finns det möjlighet att låna hund, kanske i bekantskapskretsen men ibland även på kursen/lägret).

I vår familj råder ett tvärtomläge: Jag vill att barnen ska ha hundar, men tyvärr är det ingen av dem som visar tillräckligt intresse . Troligen för att det alltid har funnits hundar omkring dem, så det är för självklart. Vill de leka med en hund eller gå ut med en så är det ju bara att ta någon av mina!

Jag tycker också det är helt okej att köpa hund/djur till ett barn omman som förälder har huvudansvaret och tar hand om hunden/djuret om barnen tröttnar. Men jag skulle ju aldrig sälja hund till en familj som inte är intresserade av hund för att ett av barnen vill ha en!

Jag brukar säga att vår Whippet valp är dotterns (hon är 1½år) för dom har fått en så fantastisk kontakt. Hon "tränar" honom och är faktiskt jätte duktig. Kanske sveriges yngsta "hundägare"

Men som sagt, föräldrar har huvudansvaret, barnen har hunden "som sin egen" till den är 18år eller tillräckligt mogen för att ta hela ansvaret.

Jag tycker att det är ganska individuellt, alla är ju olika. Men det är otroligt svårt att veta hur ett intresse kommer utvecklas. Så huvudansvaret och ett intresse bör alltid ligga hos föräldrarna.

Jag fick min egna när jag var 13, är 19 nu. Och med tanke på vad det är för hund jag har och med det aktivitetsbehovet och övriga drag hon har så är det en himla tur att mitt intresse utvecklades åt det hållet som det gjorde. Så vilken ras man väljer spelar också in ganska mycket.
Sen har jag också en fantastisk mamma som har hjälpt och hjälper mig otroligt mycket och det är jag oerhört tacksam för! För jag vet att allt hade blivit så himla mycket jobbigare och jag hade varit bra mycket mer låst än vad jag är nu ifall hon inte hade hjälpt mig.

Alla är vi olika, min dotter på 7 fyller 8 i aug har fått egna hamstrar. Om hon vill ha egen hund som 15åring och vi har möjlighet till det kommer vi skaffa en hund då hon är uppväxt med hund så får hon erfarenhet hur man är med hundar. Jag som föräldrer har ansvaret båda, tröttnar hon ja då är det vårat ansvar att ha hunden. Sen är det så att bo hemma med hund tar inte bara barnet hand om hunden. Själv har jag haft hästar,katter,hamster,fiskar som barn hästarna var hela mitt ansvar 15år köpte jag egna sparade pengar min häst. Jag anser djur som djur man måste få barnet att ett djur kan man inte "tröttna på" det är ett ansvar oxå, de får kämpa lite för att visa att man klarar av ett eget djur. Svårt o förklara men jag köper inte ett djur för de ber om ett de ska bevisa det ett tag att de verkligen vill ha ett o klarar av det med.

håller med er andra om att föräldrarna har huvudansvaret för hunden =) men som sagt, tycker att om man har möjlighet och föräldrarna även dem har hundintresset så ser jag inga problem =)

jag fick tjata lite innan jag fick Daddy, men det var bara för att dem inte ville ha en hane eftersom vi har 3 tikar =)

Jag är 15 nu, har en tik på 11 år och en hane på 6 år. Men de är ju inte ENDAST mina hundar, har inte haft HELA ansvaret förr. Dock så har jag ju tagit över tiken mer & mer. 
Jag planerar att skaffa hund när jag är 17 igen, en tollarvalp som blir HELA mitt ansvar då.

Men jag tycker som en ovanstående; över 10 år iallafall. Yngre än så tycker jag inte ungar ska få ett sådant ansvar. Men om det är en hund till HELA familjen så går det ju!

Håller med #4 och #5.

Det #5 skriver tycker jag är viktigt. Barnet ska ha ett intresse och inte bara få en hund som en kul grej eller ännu värre - leksak.

Jag ser något i någons ägor när de i detta fallet med en levande varelse, försörjer, tar hand om, tränar det själv. Ev. med viss hjälp.

Inte nödvändigt att de måste ha införskaffat det själv, då saker kan ju faktiskt vara gåvor..

Att ett barn går ut med hunden, eller kanske fick välja hunden, ser jag inte hunden som barnets egna p.g.a. det..
_
Sen det juridiska - 18-årsgränsen._

Hittade detta:

" Lagen säger att man inte får ingå avtal förrän man blivit myndig. Om dina föräldrar sätter sig emot att du köper något kan köpet vara tvunget att gå tillbaka."

"Men det finns undantag från den regeln. Om du är 16 år och handlar för pengar som du har tjänat själv så har du rätt att ingå avtal. Dessutom får den som har flyttat hemifrån handla till sitt hem, även om hon eller han är under 18 år. Men den som handlar på kredit måste alltid vara myndig."

Jag har nu sedan i början av 7an tror jag det blir sparat ihop från min månadspeng och när ja fått pengar på födelsedag och t.ex. passat mina kusiner så har jag sparat dom och lagt in dom på ett konto på banken. Har nu också om ca 3 veckor inte ätit godis på ett år så jag får pengar för det som går direkt till hundensparningen :)

Så jag har bestämt mig för att våren 2011 ska jag köpa mig en fin liten pudelvalp som är min :D Mina föräldrar stöttar mig och sånt och hjälper till om det behövs men det tror jag inte, har mer än 20.000 nu till den ;)

Går nu i 8an så har ju ett år kvar att fortsätta spara :) Får ju pengar när jag konfimerats så dom går också till hunden :)

Så jag är ju 15 (blir 16) det året jag köper hunden och djur är ju mitt stora intresse men behövs det så hjälper dom som sagt till :D Dom vet ju att ja kommer att ta hand om den för annars hade jag inte fått köpa någon, dom har alltid varit stränga med sånt =9

#13

Så vadå, om man är 16 och har 10 000 själv som man sparat ihop kan man köpa en hund? Eller? :P

Lite nyfiken bara

#15 Den som säljer en hund till minderårig begår faktiskt ett brott.

Man får inte ingå avtal om man är under 18år. Eller jo, med förälders medgivande iofs. Men jag personligen hade varken sålt hund till en 16åring utan hundintresserade föräldrar. ELLER låtit mina egna barn köpa hund när dom är 16 om jag inte haft intresset av att ha en del av ansvaret själv.

Men återigen, är föräldrarna med på att ta ansvar om barnet tröttnar så fine.

Jag var 11 när jag fick min äldsta hund (då 6 årig ouppfostrad hane) som jag haft och tagit fullt ansvar för sen den dag jag fick honom. därefter fick jag en valp när jag var 14. Det har gått alldeles utmärkt, jag har hela tiden haft intresset för det hela. Mina föräldrar var dessutom beredda på att backa upp och ta över OM jag skulle förlora intresset - annars hade jag idag tyckt att det hela varit idiotiskt.

Jag ser inga problem med att ett barn har hund, OM det finns föräldrar som backar upp bakom. Också det där självklara som gäller även vuxna - man ska ha intresset och inte bara vilja ha för den sakens skull.

När det handlar om att köpa hund så används det ju köpekontrakt, och ett kontrakt krävs det att en person över 18 skriver under för att det ska gälla.

Inte läst alla svar för inte orkat….

Så länge barnet visar intresse å ev vill träna kanske till å med tävla så varför inte??..

Och sen e de viktigt att bägge föräldrarna tar sitt ansvar, blir hunden sjuk, åk in te vet. de är föräldrarnas ansvar på att hunden (å inget annat djur häller) lider, är barnet under 18 är de pärones uppgift att ta hand om hunden när de vet å andra saker..

sen se till så ni får rätt hund med, vill ni inte ha en hund som kräver för mkt, skaffa er inte en sådan ras..

Tänk på när de regnar å e snö storm, hunden måste ut så alla ni får hjälpas åt…

Jag är ganska tröt på vars föräldrar låter sitt barn skaffa kanin, sen när denna kanin blir sjuk vägrar föräldren ta detta djur te vetten…

Så kolla er ekonomi, kasnke sprara undan så ni har lite (ska ja säga som inte gjort de än, men har om de kommer te kritan )..

Jag kommer ju att lägga undan så mkt ja kan nu hädan efter.. så viktigt de med att man kan göra det..

Men iallafall..

om barnets intresse e stort nog, å att ni e en bra föräldrer som tar hunden te vetten å att ni verkligen kan hjälpas åt så visst,  en hund e bra ansvar..

nu blev detta lite hoppigt sen funkar inte huvudet som den ska häller.. fattar ni inte så ska ja försöka förklara bättre då…

Men som sakt, de e föräldrarnas uppgift att hunden har de den ska ha.. (mat, försäkring, kunna ta sig te vetten, ev andra saker som behövs)…

19 Håller med många skaffar billiga djur som blir undanglömna ingen annan i familjen ser något intresse i ta hand om den. Blir lite arg jag anser djur som djur mus,katt,hund,häst Allt kräver intresse och även en föräldrer måste vara intresserad eller villig o lära sig allt om djuret o dess behov. Sen måste man räkna med att en hund lever många år förhoppningsvis om man skaffar hund som 15åring kanske man är 30 när den somnar in det är många år att titta framot.

Men en sak jag sett på anonnser är alla valpar som söker nya hem redan när dom är 14 veckor gammla dessa är köpta av vuxna, är dom så mycket bättre? Ne inte ett dugg… Sorry OT men tycker det hör lite hit iaf Då man inte ska stirra sig blind på ålder alla gånger. Finns de som är väldigt omogna 20år o sen de som är väldigt mogna vid 15-18 år då menar jag till sitt sätt o vara.

#20 Självklart finns det omogna människor, idioter eller andra som bara inte tänker sig för, i alla åldrar. Men även de mest ansvarstagande och seriösa personerna kan ju råka ut för oförutsedda händelser och måste göra sig av med djuret (dock brukar väl det sällan vara under valpperioden). Men en ung person löper ju större risk att råka ut för sånt, för det är väl oftast i 20 års åldern som det "händer mest". Man ska skaffa jobb, alt. gå någon utbildning, flytta hemifrån, kanske ut och resa… Och då kan man vara hur ansvarig som helst, men livet behöver ändå inte ta den vändningen där det är optimalt att ha hund.

För precis som du säger, skaffar man hund som 15 åring kan den mycket väl hänga med tills man är 30, och däremellan lär det ju hända en hel del.

Jag fick efter några veckors tjat en Chihuahua och efter en månad också en dvärgpinscher, när jag var 16 år. Och jag var väl "mogen" och redo att ta hand om dom, men det var ju mamma som sattdär med vovvarna på kvällarna när jag var med vänner, och på dagarna var dom ju med henne på jobbet när jag var i skolan.

Jag tycker att visst kan man köpa en hund åt sitt, barn, men jag i alla fall, ville ut och träffa vänner och tröttnade rätt fort på att vara hemma och bara leka med vovvarna, och att ha med två busar överallt är inte så enkelt, även om dom var små.

Jag är snart 18 och är inne på min 3e hund. Fick min första hund när jag var 12.
Om man skaffar hunden för att bara ha en hund så är det ju inte så seriöst om du frågar mig.. För jag menar ja ge kärlek till en hund är inte svårt men man ska orka det i över 10 år om man då skaffar en valp. Det e ju vad ska man ha hunden till? Och vad är en lämplig första hund när barnet är runt 12?? Det finns mkt att diskutera runt detta.

men jag håller med om att alla borde ha hund, om man kan akivera sin hund. Ge sin hund ett bra liv. Skaffar man en hund så sk ahunden få göra det den är till för eller något annat som kan kompletera det..

Man ska vara så pass gammal så man vet vad pengar är, det kostar att ha hund. Mat, försäkring och tillbehör. Tänk ifall hunden blir sjuk? osv. Det är mkt som kanske inte en 12 åring förstår. Och hur kan barnet veta det då? Jo genom att testa det. Låna en hund till barnet och den får betala lite och veta att det kostar och tar tid med hund. Att man får ta hand om hunden varje dag, kan inte hoppas över en dag bara för att det e roligare i pulkabacken ist!

21, Ja visst kan man märka kanske oj allergi hos nån i familjen men skylla på så enkelt som arbete det är något jag tycker man ska tänka på direckt att man arbetar o sen kan man få mycket arbete man måste ha en uppbakningsplan för tänk om… Och detta med att räkna många år är ett måste det är inte bara ett år i taget utan man skaffar sig en hund är det som få barn (menar permanent tänkande) det är inget man skaffar o dumpar. Så köper man hund till sitt barn för man ha det i beräkning att hunden kan bli föräldrarnas en dag.  Tonåringar vill kanske inte ofta sin Fredag-Lördag för gå o rasta sin hund, där anser jag att man måste tänka på som förälder o stötta sitt barns intresse. Blir lite yrt o förklara men alla är inte bra ägare :) Men förståss många är bra ägare ser mer bra ägare än dåliga.

#24 Det är precis det jag menar och ville ha sagt, att hur ansvarsfull en 15 åring än är, så kan man omöjligt säga i den åldern att man väljer att ta hand om hunden framför att senare skaffa ett bra jobb, en utbildning, resa eller vad man nu kan tänkas vilja göra som 20-åring… Även om man känner att man kan göra det då, när man skaffar hunden, liksom. Så det är ju där föräldrarna kommer in i bilden, och måste kunna vara med på att låta hunden bo kvar och ha som sitt ansvar, även om det är meningen att det är barnets hund från början.

25, Du satte pricken över i-et :).

Och intresse hur många har inte hållt på med sport som tonåring, och sen vid 18-19 slutat med det pga tiden inte räcker intresset har svalnat? För man får räkna in lite att ett djur är ju sitt intresse dom kan tröttna en dag :) stötta o var ett bra stöd ställa krav det ska man göra med förståss. En hund kan man ju inge hänga på hyllan :)

"En hund kan man ju inge hänga på hyllan :)"

Håller med till 100%!

Jag är 13 år och tar hand om familjens hund.

Tycker man inte ska gå efter ålder, utan hur mycket ansvar dom kan ta.

#25 varför skulle man inte kunna skaffa ett bra jobb, resa osv i 20-årsåldern även om man har hund?  De som är 25, 30, 40 osv klarar det ju.. Menar du att en 20-åring inte kan skaffa dagmatte, hundvakt, hundpensionat ed som alla andra?  Det är väl snarare så att man har råd med resor när man blivit äldre och jobbat ett tag?

#25 Jag håller helt med.

#29 Det kan ju även vara så att många faktiskt tappar sitt hundintresse lite när man kommer till den åldern när man ska flytta hemifrån, börja jobba och alla kompisar är ute och fester osv.

Jag vet mångasom tappat sitt djur intresse i den åldern för det händer så mycket annat i livet då. Jag tappade mitt JÄTTE STORA hästintresse tex. Men givetvis kan man väl skaffa hundvakt som vilken 30 åring som helst. Tror inte det var så #25 menade egentligen. Eller?

#30 Man kan lika väl öka sitt intresse…

Jag tycker den här tråden börjar spåra ur och nästan nedvärdera tonåringarnas ansvarskännande.  Det finns flera ansvarsfulla tonåringar med helt egna hundar bara här på HiF, så hur många fler finns det inte ute i resten av Sverige?

Jag anser generellt att föräldrarna ska ha det stora ansvaret men jag vet även att det finns många som ökan sitt intresse från barnsben upp till vuxen ålder!

Ja, jag som är i den åldern och den sitsen så att säga kan väl dra min syn på saken…

Att vara i 20-års åldern innebär visserligen många förändringar, flytt, jobb, utbildning osv. men samtidigt är det inget som hindrar ett hundägande om man verkligen vill ha hund (eller ha kvar den/de man har). Inget hindrar mig att skaffa hundvakt eller sätta min hund på hunddagis, inget hindrar mig från att samtidigt jobba eller plugga som jag har hund. Det gäller bara att ta det ansvar man faktiskt är skyldig sin hund och se till att göra det allra bästa av det hela. Precis som för alla andra. Man är inte dum bara för att man är ung, och ens mentala ålder hänger inte alltid ihop med de siffror som står på pappret.

Mitt 10-åriga barnbarn sparade ihop till en Jack Russel och jag får erkänna att jag tyckte att idén var ganska tokig.

Nu är han visserligen uppvuxen med en massa hundar, vi (mormor o morfar) har alltid haft hundar och hans föräldrar har alltid haft ett par schäfrar och moster har sin Quila.

Jag trodde att han trots det skulle tröttna på ansvaret. Men tji fick jag, för han klarar det jättebra.

31, Ja man kan även öka intresset det är så sant men som förälder måste man tänka på att barnet kan tröttna o då måste man hoppa in. Jag vet flera st som skaffat hundar när dom bott hemma o inte nån har tröttnat efter flytt till eget hunden har hängt med o allt är som det ska vara. :)

#31 Jag är då inte ute efter att nedvärdera någon, som jag skrev tidigare skaffade jag själv hund som 15 åring. Vad jag har försökt säga hela tiden är att hur ansvarstagande man än är så är det ju omöjligt att veta vad livet bjuder på sen, för det är ju i stort sett garanterat att det blir annorlunda, man ska flytta, man ska byta ut skola mot jobb (alternativt annan typ av, ofta hårdare, skola). När man är 30 har man ju ofta fast boende, fast jobb, kanske familj osv, och då är det ju betydligt lättare att planera i 15 år framåt (även om det självklart kan ske ändringar även där).

Och när jag skrev resa så syftade inte jag på en veckas semester, utan att resa iväg en längre tid och t.ex jobba utomlands. Eller någon skidort eller liknande t.ex. Och då är det inte det enklaste att ta med en hund… Det är för övrigt något extremt vanligt idag, jag skulle väl tippa på att ungefär hälften av mina vänner har gjort/gör en sån grej.

Sen ang. jobb och plugg, självklart kan man skaffa dagmatte eller liknande även som 20-åring. Men du kan ju inte vara säker på att du hittar någon. Plus att du ska ha råd. Och som jag redan skrivit, pluggar du är du ganska långt ifrån miljonär, snarare lever du på minimum. Och då ska du betala en lägenhet, mat och annat till dig själv, plus en hund i så fall, som du även ska ha tid för. Även när du jobbar ska du ha tid, alt. råd och möjlighet till dagmatte. Sen får man ju även tänka på att det är inte det lättaste att skaffa jobb som 20-åring. Det är inte direkt så du kan välja och vraka och hitta något med bra lön med bra arbetstider så du får gott om tid för hunden, tyvärr. Utan det är till att ta det som erbjuds…

Skillnaden är ju liksom att du inte alls kan garantera vart du kommer bo, vad du kommer (eller vill) göra, hur din ekonomi ser ut eller något i förhand i den åldern. Bor du själv och jobbar/pluggar på heltid blir ju det hela mycket svårare än om man är flera personer som jobbar (i en familj), då kan man ju ofta anpassa det efter hunden (plus att man visste hur situationen såg ut när hunden införskaffades).

Jag påstår alltså absolut inte att man är mindre ansvarig eller på något sätt en sämre hundägare pga att man är yngre! Men man kan inte förutspå framtiden, och tiden efter skolan och allt är väl den mest osäkra i ens liv, så hur ansvarsfull man än är så är det inte alltid det går som man vill eller tänkt. Så jag menar bara att föräldrarna bör kunna finnas och behålla hunden OM inte barnet kan/vill ta med sig den sen.

För hur många kan ärligt säga att livet efter 20 blev som de planerade när de var i yngre tonåren?

#35 jag lever på minimum och försörjer mej själv, 2 tonåringar, 1 hund och 2 katter…  det är bara en prioriteringsfråga hur man lägger pengarna…  så en student med fullt lån skulle klara det utmärkt tror jag…

sen tror jag inte det är svårare att hitta tex dagmatte om man är 20 än om man är 50…

att man planera lättare när man är 30 håller jag inte heller med om…  se bara hur det varit de senaste åren med finanskris…  många av de som haft allt har fått lämna både hem o hus… det finns aldrig några garantier för hur livet utvecklas oavsett om man är 10 eller 40…

inte planerade jag när jag var 35 att en läkare skulle misslyckas totalt med en rutinoperation så jag blev sjukpensionär, så man har inga garantier vid någon tidpunkt i livet…

däremot så håller jag med dig om att föräldrarna bör finnas med när det gäller barn OM intresset svalnar..  Hela familjen bör ALLTID vara med på ett hundköp oavsett om det är barnet eller föräldern som vill ha hunden…

#36

Jag håller inte med om att att det skulle vara lika "svårt" at planera oavsett ålder. När man är 15 vet man inte hur livet kommer att bli frammöver. Men vet inte hur det är att plugga på högskolan eller börja jobba. Man vet inte om man kanske kommer vilja resa eller kanske till och med träffar någon och flyttar utomlands. Det jag vill säga är att mellan 15-25 händer det så otroligt mycket i livet. Det gör det normaltsett inte när man kommit upp över 30. Då har många gjort allt det där med plugg och jobb och kanske vet lite hur livet och dagarna ser ut.

Sen kan det givetvis hända saker, men det måste man ju räkna med jämt. Men man kan inte planera utifrån att det kanske händer heller. Sen kan jag bara tala för mig själv. Jag vet inte om jag hade fixat att rasta en hund 100% och aktivera varje dag när jag var 20 och precis börjat jobba.

Jag tror inte heller att en 20åring skulle vara sämre hundägare än någon annan. MEN det händer som sagt mycket i livet och det är där, som någon annan också sa, föräldrarna kommer in i bilden.

Ytterligare en sak. Ett barn kan givetvis inte skaffa hund utan att föräldrarna går med på det. Men JAG som förälder skaffar hund om jag vill det. Det har inte mina barn med att göra så länge dom slipper ta ansvar för något. Jag är vuxen och kan fatta ett sådant beslut utan deras godkännande. Låter kanske hårt, men är dom inte allergiska så blir det hund oavsett.

#36 Självklart är det en prioriteringsfråga, men hur kan du som 15 åring veta säkert att du prioriterar en hund framför allt annat som man kan göra sen efter skolan, sånt som de flesta vänner gör? Och nej, det är inte lättare att hitta dagmatte när du är 30 än 20, vad jag menar är att är du 30 och ska skaffa hund och vet innan att du kan behöva dagmatte kan du leta reda på en innan du skaffar hunden.

Sen kan man självklart aldrig veta vad livet bjuder på, skillnaden är väl att när du är 30 finns det en stor chans att livet fortsätter i stort sett som det gör då tills du är 45. När du är 15 VET du att det inte kommer vara på samma sätt när du är 30…

Jag förstår ej vad ni försöker komma fram med i den här diskussionen?

Vad jag vet så är de flesta överrens om att en tonåring som visat sig kunna ta ansvar och stort intresse kan skaffa hund OM föräldrarna är med på att ev backa up?