Varför så vaktig?
Jag har problem med att våran kära hund vaktar mej så mycket. När jag är ute med henne själv morrar hon åt alla gubbar och dom som bär grejjer i händerna och utlänningar kan hon t.o.m visa tänderna för ibland. Men när min pojkvän är med när vi är ute vaktar hon ingenting, då är hon hur snäll som helst.
Vad ska jag göra så att hon inte vaktar mej sådär?
Jag har försökt med att prata snällt med henne å säjja att det inte är nån fara. Och tagit ihop henne å vare jättearg på hon. Men inget funkar.
Det är så här.
Att bara för att det är "din hund" så behöver det inte betyda att hon har valt dig som flock ledare.
Att vara på pappret på hunden och att vara hemma hos hunden 24/7 behöver inte betyda att det är "din hund".
Hunden väljer själv som är flockledare, troligen så är det din sambo som hon har valt, och då har det nog tyvärr blivigt så attt rangen är gjord.
Först sambon, sedan hunden och sist du.
Tja, tyvärr inte nått man kan bestämma själv…
Inte för att det har så jätte betydelse, men vad är det frö raser i hunden?
Det är inte du som är osäker och smittar av dig på henne? Jag har själv en väldigt osäker hund som förr morrade/skällde/gjorde utfall mot "läskiga" människor. Även jag hade, som du, testat olika metoder som att säga ifrån, prata lugnt mm. Och eftersom han gjorde utfall kortade jag självklart upp kopplet när jag såg någon komma. Sen träffade vi en hundpsykolog.. Allt det jag gjorde när vi mötte någon var ju inte "naturligt" beteende av mig, utan det var ju sånt jag bara gjorde vid just de tillfällen vi mötte andra. Hunden kopplade ju såklart då ihop mitt lugna prat och kortande av kopplet med något farligt och blev då mer osäker.. Även det att jag visste att han morrade/gjorde utfall gjorde ju också mig osäker/orolig om han tänkte göra det just den gången..
Allt det här gjorde jag ju omedvetet. Det var ju självklart att det var hos hunden osäkerheten satt, jag bara hjälpte ju till.. Men så fel jag hade. Efter mötet med hundpsykologen slutade jag med allt det här. Var tyst när vi mötte andra människor, lät bli att korta upp kopplet och sket totalt i att någon annan fanns där, bara gick på som vanligt i samma tankar som innan, som om ingenting hände. Kan säga att i samma veva slutade hunden att både morra/skälla och göra utfall. Matte visade inget tecken på att något var farligt, så det fanns ju ingen anledning att vara orolig. :)
Så kolla ditt eget beteende först och främst, hunden märker minsta lilla annorlunda beteende/känsla hos dig vid olika tillfällen.
Mvh Alex
Värd för Ridsport
Medarbetare på Islandshäst
Mycket bra skrivet av #1 och #2. Ni har med största sannorlikhet rätt i detta fall. Om du stannar upp och gullar med din hund när den gör fel så motiverar du bara hans felaktiga beteende. Hunden tolkar ditt "prata snällt" som gulligull, dvs "jag har gjort något rätt". Sluta gulla med hunden och låssas som ingenting.
Det funkar ju precis som med barn, om ett barn gör illa sig kommer det till dig för att få medhåll. Säger du då "nåååh, stackars dig", så kan du ge dig tusan på att ungen istället börjar gråta ännu värre. Säger du istället "å, titta på haren som hoppar utanför fönstret" så kommer ungen direkt sluta gråta (om den inte verkliegn verkligen gjort illa sig jättemycket) och titta på haren, som ju är mycket intressantare. Lätt barn/hundpsykologi, avled hunden från sitt disrupta beteende istället!
Lycka till, det kanske inte är helt lätt i början! 
Starta ny diskussion