Välkommen tillbaka, självklart har vi saknat dig. Till frågan gå ut båda två med hunden lös och gå mot varsitt håll utan att tala ellr locka på Ecko så får ni se vem som hunden följer. Den som han går med tycker han är flockledaren. 

Mvh KerstinP

Var det Ecco som var i bitartagen?

Ahaa, de ska vi testa någon gång.. väldigt snart. För ja är så nyfiken. Iof kommer jag bli sur om det är Elias som blivit utvald;) haha..

Är det sant som vissa säger med, att killar har de enklare att bli valde till ledare? Fusk isf.

Haha, vänta lite nu!! inte Ecco - han är ingen finsko ju! Neeh, den hade faktist gått sönder inne i vägen? hum…

I vår familj har maken för det mesta fått rollen som flockledare. Antagligen för att han har varit lite mer bestämd än jag.

Hundar lär sig ganska snart vem de kan "köra" med.

#4 Då är det jag som är ledaren för Kiwi, här är det nämligen jag som bestämmer. :)

i våran familj så är det mig lusse lyder mest, förutom att gå fot då är det killen han lyder till punkt o pricka, men flockledaren är jag…

KerstinP: Jag undrar om det verkligen är så enkelt.  

Själv så ser jag det på mina hundar då det är mig de tar spontan kontakt med under vardagen. Det är mig de kommer och buffar/slickar till handen på lite då och då under dagen. Det är mig de hälsar först på om de varit ensamma och vi kommer hem både jag och sambon samtidigt. Det är hos mig de söker trygghet när det blir en jobbig situation. Sambon får samma behandling, men bara om jag inte är med dem.

På så sätt vet jag att jag är deras "flockledare"

Vad är det då i följande exempel? Jag kan gå ut och komma hem, våran hund har notis om det, visst visar han sig lite glad, men ingenting jämfört med hur han hälsar husse! Han hoppar, studsar, biter i leksaker, springer fram och tillbaka och slåss med svansen varje dag när han är hemkommen. Betyder inte det att han ser husse som lekkamrat eller att han vill ha koll på husse? Och jag som är flockledare (?), får vara utan denna överväldigande hälsning? Eller är det precis tvärtom?

precis som zebben förklarar med sina hundar så beter sig min, när vi kommer hem är det mig han hälsar på först sen husse, husse kommer alltid i andra hand om det inte är så att jag inte är hemma, men då brukar han ligga vid dörren och vänta på att jag kommer tillbax..

Att vara flockledare är inte alltid samma sak som att vara populärast!

Flockledaren är den som hunde litar mest på, eller den person den gömmer sig bakom när den är rädd. Kan även vara den starkaste/farligaste i flocken som är flockledare, men behöver ju inte vara det…

Nuuu känner jag mig faaarlig

Frågan är vad en flockledare är? Är vår "flock" något som fungerar som en vargflock, som de flesta alltid jämför med när det kommer till hundar?

& isf spelar det någon roll vem hunden ser som flockledaren(om den nu ens finns)?

Zebben, klart att det inte är så enkelt alltid men det brukar stämma ganska bra. Hunden brukar följa sin flockledare för där känner den sig trygg.

Här hemma är jag flockledaren. Semlan ligger bara och väntar vid dörren när jag är borta någonstans, då hjälper inget godis i världen.

Är hon rädd gömmer hon sig bakom mig. Hon är lite avvaktande vid möte med nya människor.

Det faller sig ganska naturligt att jag blev ledaren för det är jag som ger henne mat,rastar henne,sköter päls,klor och annan hygien samt att hon varje dag är med mig på jobbet.Hon följer med mig till brukshundklubben på kurser där vi jobbar tillsammans. Så till 90% umgås hon bara med mig. 

Hon är den bästa och trognaste vän som finns.

KerstinP

#8. Det är inte alls säkert att det är husse som är flockledare i er familj. Att han hälsar lugnare på Dig kan vara för att han ser Dig som ledare.

Hur beter de sig annars. Vem söker de sig till när det blir en obehaglig situation? Vem ger de mest spontankontakt? Osv..

Ridgbackar är ju lite annorlunda hundar, jag har aldrig sett honom rädd t.ex, där kan jag inte mäta hans tillit. Men de få tillfällena då jag ryter till (t.ex.han vill möta en katt) , då vet han att det är allvar, fast han lystrar rätt bra även på min sambos lugna ord. Egentligen behöver vi inte anstränga oss, han är vääldigt lugn, sooover mycket, och inget tyder på att han vill arbeta som en annan hund. Agility är så gott som uteslutet, han vet vad hoppa betyder och gör det när ett träd ligger över skogsstigen (det har vi ofta nuförtiden) , han förstår våra ord, backa, höger, snurra, mm, och gör det också, bara vi inte repeterar, då går han sin väg. Som en katt. Spontankontakt  för hans del betyder att välja en varm plats, det kan vara en famn, eller kaminen. Han gör inte mycket väsen av sig och om jag ska vara ärlig, måste jag erkänna att jag inte kan läsa honom. Men vad spelar det för roll. Han är den hunden som följer nog med mig livet ut, jag hade hundar innan, men aldrig haft en sån som kag kallar för ögonsten.

oj, jag skickade in fel bild, jag ville visa honom ur en bättre vinkel.

Ok, Zebben, spontankontakten är mest till mig. Kommer och puffar på, det är till mig han kommer när han vill gå ut etc. Det är vi som umgås mest.

Ja, då kanske det är jag som är flockledaren.

Jag har inte haft tid till att testa det ännu:( hehe.. elias och jag har inte gått ut sammtidigt ju.. eller joo, när jag träffar honom på kvällen iof. Vad dum jag är! jag glömde ju t om det.. får testa ikväll;) men de är iaf till mig han springer när nått otäckt händer?

När jag var i tonåren hade min familj en Karelisk björnhund. Dessa hundar är väldigt vilda, odomesticerade och har många varglikande beteeden. Fast vi var jättesnälla mot henne var hon extremt nogrann med att visa underkastelse mot sin flock. Mot främmande folk var hon istället snudd på aggresiv och väldigt misstänksam.

Har ett minne från när vi bar in en halv slaktad älg i huset/köket för att packetera i påsar. Björnhunden såg köttet, såg oss och for iväg som en oljad blixt, tjutandes som om vi spöat skiten ur henne. Hon trodde att vi skulle döda henne om hon så mycket som tittade på köttet. Hon gömde sig bakom soffan i flera timmar. Trots våra försök att berätta för henne att vi inte tänkte äta upp henne, och våra försök att ge henne ett köttben (som även de andra hundarna fått varsitt) så vägrade hon titta på benet eller komma fråm från bakom soffan.

Precis som vargen är det flockledarens rättighet att äta först, kommer en lågt stående flockmedlem fram till köttet ges denna stryck för sin fräckhet… Så trodde alltså björnhunden att även vi människor skulle göra mot henne, trots att vi aldrig varit elaka mot henne. hehehe…

 Det tog flera år att "tämja" henne att förstå att hon fick äta i vår närhet. När man gav henne något gott vart man tvungen att lämna maten bakom hörnet, i ett annat rum, där man inte såg när hon åt den, annars vågade hon inte.

Till saken hör att hunden inte alls var en feg elelr skraj hund, istället var hon riktigt tuff och modig. Men när det kom till rangen var det viktigt. De andra hundarna höll hon mycket nogrannt "reda på" genom att spöa upp dem om de tog sig friheter, vilket de snabbt lärde sig att inte göra. Trots sina egenheter så var hon en otroligt trevlig och ovanlig hund som vi alla älskade.