Beror lite på vad man räknar till problemhund..

Det finns ju som bekant problemhund och hundproblem..

Jag har i vilket fall tagit mig an 3 st problemhundar som omplaceringar tidigare..
Ingen kvar i livet p.g.a. olika orsaker.

Hund 1 (Bilden)- Stor blandras. Var väl ingen problemhund på det viset, men han hade sina brister. Han var extremt hanhundsaggressiv och det var ju något att jobba med givetvis.. Han vart 5 år, och avlivades p.g.a. höftskada.. Han var en bastant herre på 60 kilo och ca 73 cm i manken.
Han var Rhodesian ridgeback - Labrador - Dobermann/Rottweiler - Risen schanuzer.
**
Hund 2** - Rottweilertik. Vart problemhund efter sjukdom och operation. Extermt hundaggressiv och opålitlig, samt folkaggressiv mot nya människor. Fick blodslust och dödade tre katter. Avlivades p.g.a. detta som var då en felkoppling i huvudet som veterinären kallade det. Vi ville inte att hon skulle leva sitt liv i munkorgen.. Hon var ca 3 år gammal.

Hund 3 - Blandrastik, dobermann-schäfer. När vi fick hem henne var hon 16 månader och var rumsren.. Sen… Inget. Ingen stimulans, ingen koppelträning, ingen socialträning. Att vara social var dock inget problem visade det sig.. Hon älskade allt och alla och råkade inte i bråk med andra, mer än om någon gav sig på henne så försvarade hon sig. Till brist av stimulans och att vara fastbunden i hemmet så resulterade det i att hon skapade inga minnesbilder - alls - Varje dag var det vardagslydnad och till kvällen funkade hon fint. Sen var det samma visa nästa dag.
Hon vart dock lite bättre med koppelträningen, men inget som var acceptabelt. Hon led av stress, förutom om man gick ensam med henne, utan andra hundar eller människor. Då gick hon som vilken hund som helst. Inte ens när det var bara jag som sambon funkade hon inte. Hon snurrade, bet i gräs, vifta med pinnar och hade fokus på allt annat än oss. Efter 17 månader av HÅRD träning, 6 st tränare och psykologer, samt en utvärdering av familjens vän, som är också vår veterinär här i byn så gjorde jag det tunga beslutet att låta vår 2½-åriga tik somna in. Hon mådde inte bra och det funkade inte alls. Hon var en speciell hund och jag tänker varje dag hur det skulle vara om vi hade haft henne kvar.. Men jag vet att hon har det bättre nu, där hon får vara fri från stressen och den hårda världen hon kom ifrån.. Hin kommer alltid vara min favorittjej..

Det var väl de som har haft problem på det viset.
Annars har det inte vart några problem med mina hundar.
Jag har bara haft omplaceringar nästan, förutom en Pudel och en schäfer när jag var mycket liten..
Nu har jag två underbara hundar som är som rena semestern..

Får jag fråga bara varför du är intresserad? 

Jag har världens goaste hund, men för mig är hon en problemhund då hon inte kan vara ensam hemma och att klippa klor på henne är ett evighetsprojekt…

Hon är 11 år, schäfer, så ensamhetsproblemet tror jag beror på "separationsångest", hon är en omplacerigshund.

Vad gäller klorna så har något hänt, hos förra ägarna eller så.

Hanhunden som bor med "exet" kan inte umgås med andra hundar, framför allt inte hanar. Vilket ställer till problem när "exet" villumgås med kompisar som har hanhund! Hanhunden, Qaxe, är ocksav rasen schäfer och 9 år gammal.

#1 Haha, jo jag har en liten toker hemma och han är speciell på sitt lilla vis. Morris heter han och är på bilden i #0.

Han är fullkomligt rabiat mot andra människor som han möter. Han skäller, morrar och visar sin mindre charmiga sida. Vi har haft honom sedan han var valp och han har alltid varit så här mer eller mindre och idag är han 5 ½ år gammal. Han är en amerikansk cockerspaniel och han är den enda i kullen som blev så här.

Men han kan bli charmad! Knackar någon på så blir det liv i luckan hemma och han skäller så att ögonen ploppar ut. Män, killar och pojkar är allra värst. Men ger man gästen en pipleksak så smälter han efter några minuter.

Trots sitt problem så har han aldrig bitigt något eller ens försökt. Han är inte speciellt hanhunds aggressiv. Han kan leka med andra hundar men har lite svårt att koppla av och leker gärna polis istället.

Tyckte att det kunde vara kul och starta en tråd om våra små bråkstakar. Ordet problemhund kan tyckas vara olika saker och det är fritt att tolka hur man vill

Jag har en karelsk björnhund, Lea, på 4 år. Hon bor i en hundgård på vår tomt och det som är problemet med henne är att när hon hör något inne i skogen börjar hon skälla och när hon väl får vara inne trampar hon och trampar. Jag och min pappa jagar med henne, hon har jagat i 3 år men verkar inte ha något intresse utan hon är ute i sin egna lilla värld i skogen.

Detta gör att vi måste göra oss av med henne. Väldigt tråkigt eftersom hon i övrigt är världens snällaste hund. Gör inte en fluga förnär. Viftar alltid på svansen och älskar människor.

Har en 7 mån Aussie valp som är extremt osäker på människor, visar sig genom att han gör utfall mot människor.

#5 Det verkar vara ett problem hos rasen, inget jag vet säkert men de flesta jag vet har folkrädda eller folkaggressiva aussies..
Vissa är såklart helgoa, men många har aldrig fått bukt på problemet…

# 6 dock har jag en till, han är 2,5 år och inte ett dugg osäker med folk. Och ingen av hundarna jag mött hos mina två uppfödare har heller varit på det sättet.

Jag vet att det är vanligt. Men det finns även många bra aussies.

#7 Ja, absolut, det säger jag inget om
En tjej här har också två. Ena är helt av banan och den andra är toksäker på allt.. Så olika det kan bli.

#8 ja det kan ju verkligen bli totalt olika, mina två är som natt och dag. i princip allt, det enda gemensamma är att de gärna vill vara mig till lags och de vill arbeta.

Har haft en problemhund. Afghanhunden Sara som jag älskade över allt annat. Hon var extremt osäker på främmande människor, hon hade torgskräck och var okontaktbar när det var främmlingar i närheten. Hon var 5 månader när jag fick henne och detta roblem satt väldigt djupt rotat i henne tyvärr. Vi tränade till förbannelse. Hon gick tillbaka till uppfödaen efter ett år. Jätteschyssta uppfödare som engagerade sig mycket. Tyvärr så avlivades hon vid 2 års ålder. Hon mådde för dåligt av stressen.

Har även haft en isländsk fårhund som jag upplevde som en poblemhund då. Det var min första hund och jag fick honom av min mamma. Inte lätt att uppfostra en tuff och vallig hund själv när man inte har haft hund förut. Jag ville ju ha hund då, men hade väl inte direkt tänkt mig en vallhund med dessa behov och krav. Kanske hade en liten Prilla passat mig bättre då. Han blev tokvallig och ville efter bilar, människor, djur…allt! Han omplacerades till en bondfamilj sen, så ingen skada skädd där. Nog fick jag ordning på honom, men jag kännde ändå att det var taskigt att ha kvar honom eftrsom han ville jobba. Jag hade ju inte de möjligheterna då med skola och allt.

Vi hade. Våran älskade Zeb, blandnig mellan schäfer/ bordercollie och australian shepherd.
En omplacering på 2 år som verkade nervös och understimulerad när vi tog över honom, men det eskalerade bara istället för att bli bättre.
Gamla ägaren skyllde på reumatism, att hon inte kunde ha kvar honom men när jag började fråga om alla hans utfall slängde hon bara på luren.
Reumatism var det ja…

Efter att ha huggit 6 personer, några flera gånger (bla mig) så fick det vara nog.
Han högg när man tränade, när man satt i soffan och så vidare. Hemskt beslut att behöva ta bort honom, men rätt.

Storpudel 1.5 år. TÅL bara inte vissa hundar. Han gör utfall mot hundar som vi möter när vi prommar.  Vi tränar detta flera gånger i veckan med en grupp och det går svin bra inom gruppen, men det är för att han vet att det är "planerade" möten. Han har några bästa vänner hundar, som han får busa lös med och det funkar skit bra. HANS betende kom i samband med att när vi hade nyss tagit han när han var  9månader så var han inte såhär men då flög de på 2 st stora gråa pudlar på han bakifrån så han har som fått sitt beteende efter det.. vi håller på att träna detta och som sagt vissa hundar går det bra med men vissa går det inte alls bra med. Men det har gått frammåt för efter de som hände så flög han på ALLA hundar han såg, men nu är de bara vissa! men det känns jobbigt för man vet inte vilka han reagerar på.  INGEN få våran lydnadskurs vet hur vi ska göra. så vi ska gå till en specialist har jag bestämt mig för.

min schäfer korsning är mycket osäker av sig gör utfall mot hundar och vissa människor och blir dubbelt så knäpp när andra hunden är med:(

#6  Det där gör mig jätteförvånad att höra… Jag har väldigt liten vana av aussie (har bara träffat en) så jag kan inte tala för någon annan än min familjs aussie som nu är snart 1,5 år. Han är så tokig i människor och älskar allt och alla så för mig låter det helt obegripligt. Vår hund borde dessutom vara osäker, iallafall mot hundar med tanke på att han blev attackerad av våra andra 2 hundar (som inte finns kvar efter den oväntade händelsen) när han var 10v. De bet nästan ihjäl honom och det krävdes 2v intensivvård innan han fick komma hem igen.
Troligen har han väl blivit så chockad att han helt enkelt "glömt" den händelsen för han har aldrig visat något som helst mot varken hund eller människa förutom sån glädje att det nästan blir jobbigt.

#14 Säger inte att alla är det, och jag har ju inte träffat ett överdrivet antal. Sa bara att de jag träffat på så har majoriteten vart knepiga, även om ägaren inte gör några fel i det anseendet.

#15 Nej det är klart :) jag förstår det. Men jag ser ju bara framför mig hur vår hund laddar en halv kilometer bort och sen stampar ifrån 2m ifrån dig och kastar sig överlycklig över en :p
Så det känns jättekonstigt att höra om aussies som är knepiga och osäkra. Men jag har hört det innan med….

Jag har bara träffat en aussie som varit osäker… och det berodde på att hon varit i 3 olika hem förutom uppfödarens innan syrran tog över henne vid 16 veckors ålder. Hon är osäker på nya människor men när hon väl lärt känna dem så är hon lika underbar som de andra aussierna jag känner/känt… kanske inte är så många jag träffat men minst 30 st…  (syrran har 2 nu, hade en till förut, alla hennes kompisar har så ofta träffar jag 7-8 st samtidigt när vi hälsar på hos dem)

_Har en tik på 1 år. 75% Rottweiler & 25% Schäfer.
Hon är aggressiv mot hundar ute men när dom träffas är det lugnt. Detta kan dock bli jobbigt då hon inte alltid får hälsa..Vilket slutar i att hon bara står och skäller när jag försöker dra henne vidare.

Sen kan hon även ställa sig på bakbenen och skälla på folk hon ser ute. Vet inte varför.

Och hon kan inte vara själv hemma för då river hon runt på alla grejer. RIver sönder påsar och krafsar sönder dörrar..

Är annars rätt okej hund ändå. Väldigt kärvänlig,lekfull och lättlärd._