Det är alltid ett hemskt beslut att ta, lider med dig! Man får försöka trösta sig med att man gör det bästa man kan för hunden.

Fundera ordentligt om du vill vara med eller inte, så att du inte ångrar dig att du inte följde med. Det är jättejobbigt att vara med, men samtidigt känns det skönt att få vara med hunden i de sista ögonblicken.

Finns inte så mycket att säga för att göra det mindre jobbigt, men som sagt får man försöka tänka att man gör det för att man vill det bästa för sin hund.

Kram till dig!

När dom får lugnade medel (innan sista sprutan) sover dom då tungt eller lätt?

Kan nog försöka att vara med från början men vill gärna gå ut ur rummet när sista sprutan ges,men är då rädd att han blir orolig och vill följa efter mig och det skulle ju vara fruktansvärt både för mig och honom.

(Jag har aldrig varit med när ett djur avlivas.)

#2 Den blir trött och lugn men brukar inte däcka av helt och medan den verkar brukar personalen lämna en ensam med hunden. Efter ca 15-20 minuter kommer de in igen och ger avslutande sprutan.

Har man en bra och förstående veterinär så är det en fin stund, även om det är kanonjobbigt. Ofta har klinikerna ett lugnt rum med lite dämpad belysning och kanske tända ljus. Det går också att få sprutan hemma eller i bilen och så vidare, om man tycker att det är lämpligare för hunden.

Tack för svaret,det blir tuffa dagar framöver.

Kram till dig också.

Hoppas allt ordnar sig så bra det går i ett sådant här läge. Kram

Står i samma sits som Dig. Det är otroligt jobbigt, men för mig känns det viktigt att få vara med. En veterinär kommer komma hem till oss den dagen och hon kommer få somna in hemma i lugn och ro. Hon tycker det är så jobbigt hos veterinären.

Hunden brukar vara mkt trött och knappt vaken vid en lugnande spruta. Men hur trötta dem än är så vet de att man är hos dem. Så jag skulle nog inte rekommendera att man lämnar dem "mitt i". Antingen får man säga adjö innan eller så är man med fullt ut. Styrkan hittar man, jag lovar Dig.

Kramar till Er.

Å Du…hunden lider inte av att vara död, med det gör han nu…så han litar på Din hjälp att slippa det onda. Det är så jag tänker med min fina tjej

Tack för värmande ord.

Kram

Ps.Lider med dig som också ska gå igenom detta.

Fick ta bort min älskade pappis i sommras också, pga epilepsi och andra sjukdomar. Jag höll honom i mina armar hela vägen vilket jag ville och kände att jag var skyldig honom. Det är jätte jobbigt men också något man behöver tror jag. Men jag råder dig att inte titta så mkt på dom i ansiktet när dom är borta eller hålla i dom för länge. Drömmer fortfarande mardrömmar om det. Min blev totalt borta efter lugnande sprutan, han var som i narkos.

 #8  Beklagar sorgen!

Jag har också hört att dom brukar vara "nästan helt borta" efter den lugnande sprutan ,men det kanske är olika.

Jag ska försöka att vara med hela tiden,tror som du att det kan vara bra för bearbetningen av sorgen och givetvis också för Milos skull.

Tack för dina råd.

Kram Lena

Tänker på er!

#10

Tusen tack.

#11 har själv haft min första hund nu bara i ca 5-6 månader. Han är nu 1 år och 1 månad. Huvva vilken känsla om jag skulle vara tvungen att ta bort honom.

Allt jag kan säga är att 13 år är långtid, mycket motgångar och medgångar! <3

Avlivning är ett svårt beslut, men det gäller att inte tänka egoistiskt (har haft detta uppe i en annan tråd pga min 11-åriga tik). Har hunden ont/är sjuk och lider så är det ju det absolut bästa som man kan göra. Jag har avlivat 4 katter pga ålder/skador och sjukdom och Zorro, vår första schäfer (en omplaceringshund som inte funkade med barn bl.a), varje gång har jag känt mig som en "svikare", men jag vet innerst inne att det var rätt! Jag har gråtit tonvis med tårar varje gång och det måste man få göra, man måste få tid att sörja.

Jag har också haft tur med veterinärer som varit empatiska och faktiskt förstått det jobbiga i just "den" situationen. Som förstått skuldkänslorna man (jag) haft och kunnat förklara hela förloppet på ett bra sätt.

Du gör helt rätt! Hur svårt det en är, men ta er tid att sörja och bry er INTE om folk som säger: Det var ju bara en hund!

Det finns så många som inte förstår att ett älskat husdjur kan sörjas.

Mina tankar är hos er! Och tänk på de lyckliga år ni haft tillsammans!

#12

Ja,vi har haft underbara år tillsammans,så jag kommer att  ha många fina minnen kvar.

Och sedan får jag inte glömma att jag har en liten långhårig chihuahua som är 1.5 år som behöver kärlek och omtanke.