-Har inga direkta svar, vill mest följa tråden.

Samma här, intressant fråga däremot. Är själv inte heller insatt i detta.

Jag håller med om att det är ganska klantigt uttryckt. En hund kan enlikt mig inte vara dålig, det handlar mycket om hur hundens olika behov behandlas och beaktas. Vissa hundar är krävande. De är i behov av stimulans och aktivitet i mängder. Dessa hundar kanske passar bättre i en aktiv miljö där de får jobba istället för att vara renodlade familjehundar. Dessa hundar kan lätt bli understimulerade och skaffa sig olater. Bitas, rymma, skälla, stänga av öronen totalt. Naturligtvis blir de då ofta missförstådda. Ett vanligt förekommande fenomen är att ägaren då dömmer ut hunden som opålitlig och dålig mentalt. I vissa fall kan säkert hundar födas som bångstyriga men det är nog ovanligt att det är så illa att de inte går att rå på problemet och stoppa detta i ett tidigt skede. Hundar som avsiktligt är avlade i generationer efter agressiva föräldrar har säkert en bakomliggande tendens men då är det upp till ägaren att sätta hunden på plats och ge sin hund den kärlek och aktivitet den behöver för att detta inte ska blossa upp.

Jätteintressant fråga! Jag undrar detsamma och hoppas få svar.

Jag tänker att det kanske finns liknande olikheter hos djur som hos människor, men att det intre kommit till den bedömningsnivån ännu, men att vi kanske närmar oss det?

Som lärare följer man på nära håll diagnossättningar hos barn och vilka kriterier som finns, och det handlar ju till stora delar om att försöka anpassa situationerna efter vad barnen klarar av .Och det krävs enorm kunskap, insikt, empati etc. för att kunna arbeta med detta utan att bli helt slutkörd, för det kan vara krävande.Men man märker också väldigt snart att så fort det finns en tydlig form för dessa barn så flyter det på ganska oproblematiskt.

Jag är helt nybörjare med hund men hoppas att denna diskussion kommer igång och att erfarna hundmänniskor vill dela med sig.Kan man jämföra detta synsätt kring hundar? Att vissa hundar är känsliga, tål mindre stress, fungerar inte om det blir för mkt folk etc - men att de under anpassade förhållanden fungerar utmärkt? Men att det självklart också kräver stor kunskap hos ägaren…Jag gissar att det är så…

Kanske det vanligaste felet är att vi människor inte förstår oss på hundens behov - och det är då den får "diagnosen" mental svaghet? Vi vill att den ska klara alla möjliga sammanhang och gör den inte det, då "håller den inte måttet"…

De flesta menar att man ska kunna kräva saker av hundar och om de inte klarar kraven eller lämpar sig ,så får man välja bort dem.Oj… detta blir filosofiskt…jag tänker bara att precis som att vissa ägare lämpar sig mkt bättre till att kunna ta hand om "hundar med särskilda behov", så är det likadant med föräldrar…fast där finns inga val.Det är därför väldigt bra att så många i samhället vill ta på sig " den hjälpande rollen", för att hjälpa dem som har fått mindre resurser att klara det.Hundpsykologer och coacher kommer vara vägen till färre olyckliga hundar och onödiga avlivningar tror jag, eftersom fler och fler kan lära sig förstå och "läsa" hundar bättre…

Kanske får jag på käften nu för att jag "förmänskligar" hundars värde, men det kan vara intressant att ifrågasätta varför man drar de gränser man gör, varför man kan tänka sig att avliva en hund som är rädd för allt o mår psykiskt dåligt, men inte en människa?Har ni funderat på det nån gång?

Alla uppskattar inte samma typ av mentalitet på en och samma hund.

Men om vi tar dom generella som rädslor och aggrissivitet så anser nog jag att det är en mental defekt om hunden har det medfött (inte präglat)

Sen är det även rasrelaterat, en drever som är skotträdd är värdelös för sitt syfte och därför inte rastypisk mentalt även om det förövrigt är en bra hund.

Likaså ska en tysk jakterrier inte ha en mentalitet som en golden och inte heller tvärtom.

En golden skall vara förarvek och följsam i sitt samarbete med föraren, en TJT skall jobba självständigt och ha mycket skärpa för att tända till i ex. gryt.

#4 varför man kan tänka sig att avliva en hund som är rädd för allt o mår psykiskt dåligt, men inte en människa?Har ni funderat på det nån gång?

-Jag har en hund som är rädd för allt och mår psyskikt dåligt. Hon är snart två år och inte rumsren, hon är heller aldrig glad vill verkligen inte gå utanför dörren och springer och gömmer sig / tar omvägar så fort hon ser en människa även inkluderat mig och min sambo. Vi har en hund som lever under soffan. Jag har länge bollat fram och tillbaka på om jag ska avliva henne, jag tycker det är så fruktansvärt sorgligt med alltihop. Men efter mycket om och men så har jag nu bestämt mig för att avliva henne. Hon mår ju inte bra och en "hundpsykolog" säger att hon har genetisk defekt och inte kommer att bli mycket mer hund än hon är nu även om hon hamnar i ett annat hem. Visst skulle jag gärna hellre vilja låta någon annan ta hand om henne än att avliva henne. Men det finns ingen som vill ta hand om en hund som bara bor under soffan som man ser lider varje dag och som gör ifrån sig inne.

Innan så har jag också dragit paralleler mellan varför man kan tänka sig att avliva en hund som är rädd för allt o mår psykiskt dåligt, men inte en människa? Jag kände  först att jag inte kan avliva Himla, bara för hon är annorlunda för jag vill ju inte att om jag får ett annorlunda barn avliva denna också. Men nu har jag insett att men kan inte dra så lika paraleller i den frågan mellan människa och djur. Med djur kan man om djuret inte blir bättre ge den ett avslut och det kan man inte göra med en människa. Vilket är mest humant egentligen?

En mentalt dålig hund är en hund som föds med såna rädslor/aggressioner att den inte klarar av en vanlig vardag. Tycker tyvärr att det börjar smyga in lite såna rädslor i en och annan ras.

Men tex en jakthund som är skotträdd som någon ovan skrev är ju inte mentalt dålig. Den har bara inte den mentalitet som krävs av en aktiv jakthund. Den kan vara otroligt mysig som hund ändå, men är ju i samma veva inte heller en lämplig avelshund.

# 5 & 7 På vilket sätt är det bevisat att dessa defekter är medfödda? Intresserad av forskning/referenser.

Antar att hundar också i första hand ses som individer/hundar och inte raser, trotts att raserna ska ha mer/mindre av vissa "mentaliteter". Så kan det inte vara så att hunden (som för sin ras anses dålig mentalt) i så fall endast inte uppfyller den gren/prestation rasen från början anses ska användas till. Alltså att det är grenen som inte egentligen passar hunden, då rasen i första hand är hund & individ, men att vi generalliserat (via bl.a. avel) i så hög grad att vissa typer av hundar (raser) ska göra/passa vissa saker, att vi till sist alltså ser mer till generalisering än individualitet? Svårt att förklara vad jag menar, men kortfattat kanske; att grenen som hunden (som sägs vara dålig mentalt) ska utföra inte passar individen, istället för att krasst generalisera så hårt via raser & säga att hunden är dålig mentalt för att den inte passar generaliseringen, (som inte är något annat än just en generalisering). (jag tror jag menar något i stil med # 7,s sista förklaring här)

Som jag tidigare nämnt finns idag ingen vetenskaplig grund bestämd för hur mycket som är arv kontra miljö hos individen vilket utesluter en slutsats om att det är något medfött (likväl som något omgivningbetingat). Temperament anses nedärvt till viss del, men även där finns det stora frågetecken. Därav mitt intresse för grunden i ett uttalande om dålig mentalitet som medfödd, vad baseras det på?

#3 låter vettigt, jag håller med dig.

Ofta då man pratar om "mentala fel", så menar man för rasen. Oftast på brukshundar där man gör mentalbeskrivningar. Men även många andra raser har ju börjat göra detta också numera.

Från början var mentaltesterna till för att gallra ut hundar som skulle hålla för en viss utbildning, ex polishundar, sökhundar, ledarhundar osv.

Men inom brukssammanhang så kan ett "mentalt fel" för rasen, vara en tillgång inom ett annat område.

Exempelvis, en Shäfer ska ha jaktlust, kamplust, försvarslust osv för att vara rastypisk och kunna fungera i olika brukssammanhang. Men en Shäfer med dålig eller obefintlig kamplust och noll i jaktlust, kan kan vara en perfekt kandidat till att bli ledarhund till en synskadad… om den i övrigt är stabil. Men en tävlingsbruksmänniska skulle kanske säja att den har mentala brister!

Att prata om mentalitet är ett stort ämne och det går att vrida och vända på begreppen i det oändliga i princip

#8 Det är min personliga åsikt att en som föds extremt rädd/agg. är mentalt dålig. Så det är inget jag kan bevisa via referenser.

Men som jag skrev. En hundindivid, av jakthundsras, som är skotträdd är ingen bra jakthund. Men är kanske grymt duktig som spårhund eller räddningshund istället.

#10, Forskning visar(kan försöka hitta referenserna) att en stor del utav jakthundarna ÄR skotträdda, fast under jakt så är dom så taggade, att dom jagar ändå. Bara inflikar lite.

#11 Ja, det kan faktiskt vara skillnad på skotträdsla och skotträdsla. Att bara stå rakt upp och ner på en gräsmatta kan skrämma många jakthundar, men samtidigt så kan samma hundar inte bry sig ett skvatt om skotten när de är i sin "rätta miljö" i skogen och mitt under en jakt.

#8 att bevisa att det är medfött är svårt iom att hunden präglas hela tiden utav tiken, nya ägaren ev. hundkompis.

Något man använder sig av är ju olika mentaltest där man utvärderar hur hunden reagerar i olika situationer som den normalt inte utsätts för.

Sen hur man tyder resultatet är upp till var och en vad man vill ha, ett visst resultat kan vara bra för en hund av bruksras då det är utformat för att plocka fram och utvärdera den typen av mentalitet en hund av bruksras skall ha, medans det kanske inte är alls lika lämpligt att ha samma resultat på en hund av sällskapsras.

Okej, ämnet verkar alltså en aning diffust, tack för era förklaringar jag tror jag fått en bättre bild av den aktuella formuleringen i alla fall.

Föresten lite OT men detta hundforum verkar ju mycket bra! (är ny i denna del) jag blir verkligen positivt överaskad över att ett ämne som detta går att ventilera utan ramaskri (vilket är min vanliga erfarenhet av hundforum). :)

#14 Välkommen hit ska vi väl säga då!

Ja, det är svårt att säga vad "dåligt mentalt" faktiskt innebär. Alla har ju olika åsikter om vad som är bra resp dåligt vad gäller de mentala bitarna hos en hundindivid.

Mina schäfrar är enligt mig själv enormt trevliga, bra hundar och fungerar ypperligt till det jag vill ha dem till nämligen sällskap, träning, familjehundar och för tävling. Men de fick inte något direkt imponerande resultat på sina MH. Hade jag inte vetat orsaken till varför deras MH såg ut som de gjorde så skulle jag dra mig lite för att köpa en hund som dessa. (Personligen lägger jag inte ner såå jättemycket tid på att läsa individuella MH-protokoll, utan jag läser spindeldiagram som ger mer)

Mina hundar fick i många andras ögon urusla resultat. Jag hade helt enkelt för hög lydnad på dem under testet och det resulterar i dåliga satta kryss. Men för mig gjorde de lysande test. Allt som de utsattes för hanterade de precis som jag tränat dem för i vardagliga situationer. De ska inte agera utan ett ok från min sida, vilket de heller inte gjorde. Är mkt nöjd med deras test.