Ska dit snart, bara duscha lite först. Här klipper jag ur från ett inlägg jag skrev igår i hundtråden på mus.ifokus för att förklara:

Stackars Vidar gjorde bort sig idag. Jag lämnade Raksha hemma (först fick hon poa runt lös hemma 2 gånger) och tog bara Vidar och valparna med. Kopplade först, sen släppte jag först de små, sen, efter att ha hittat en grusväg utan bilspår i nysnön, även Vidar. Började med godissök och inkallningar för att inte släppa för mycket. Alla var duktiga och höll stenkoll på mig. Ett par smårepor ut i skogen, men max 1 min. Valparn har dessutom bjällror i selarna och är alltid inom hörhåll. Så jagade Vidar helt plötsligt orrar. Valparna hängde på, men kom snabbt när jag ropade. Jag och valparna fortsatte längs vägen, och jag ropade Vidars namn ett par gånger, för att han skulle höra att vi fortsatte.

Det gick några minuter, sen nån till. Jag vägrade vända, för vi skulle ju gå långt idag, därför fick ju Raksha stanna hemma. Vi fortsatte leka, jag och valparna, men gick raskt. Så helt plötsligt hörde Gjöa något och rusade på framåt. Vidar, trodde jag, men ropade på dem. Båda kom, gjorde en lov runt mig och sprang framåt igen. Andra gången kommenderade jag sitt, och kopplade Ego. Gjöa däremot hann jag inte på. Hon drog upp i skogen. Vi ropade, gick fram och tillbaka, sen bestämde jag mig för att gå hem. Var inte klädd för att stå stilla, egentligen inte ens för promenad i rasklt takt (6 minus och inga långkallingar). Ropade minst en gång i minuten på Gjöa (både namnet och "pluppiplupp" som är valparnas signal, de är ju pluppar). Muttrade lite över att gå ut med 3 hundar och komma hem med en. Vidar hade nu varit borta över 20 min. Vet att alla hittar hem, men lite dumt känns det ju. När jag kom fram till platsen Vidar försvann på, såg jag spår efter honom, full fart hemåt. Det har hänt förr att han kommit ut ur skogen, inte sett mig, och istället för att använda nosen för att hitta mig, springer han i full fart hemåt, för att hinna ikapp mig.

Muttrande fortsatte jag och Ego, hojtandes på syrran. Efter låååånga 15 min kom hon ikapp oss, skitlycklig och nöjd. Kopplade henne raskt, tvingade mig att låta lite glad och så oxå. Gick nästan hela vägen hem. När vi såg huset över ängen ser jag Vidar dyka upp på tomten bakom häcken. Han hörde väl bjällrorna, och rusade mot oss i full karriär när jag ropade "hit".

När han kom fram till oss skrek han nästan, så upprörd var han över att vi varit borta, och lycklig som den fåniga lilla gris han är, att vi äntligen kom hem. Tröstade och ömkade honom lite för mycket nästan, kopplade honom och gick sista biten hem. 35-40 min efter att han försvann hittade han oss igen. Med tanke på spåren höll han full fart hela vägen hem, vilket är rätt snabbt med tanke på hans långa ben. Hemma på trappan såg jag vart han suttit. Inte så att han gått ner till slakteriet efter nåt mums, för det var ju gubbar där nere. Nej, han hade suttit på trappan, med ryggen tryckt mot dörren. Det var 2 tydliga väl framsmälta spår efter hans framtassar i snön på mattan.

Nu ligger han och sover djupt hoprullad i fåtöljen, med en filt på sig. Hoppas att han minns att använda näsan nästa gång, istället för att springa i panik!

Sen, när jag skrivit det inlägget klart, hör jag hur han skriker till av smärta. Jag rusar dit, och han har vänt på sig i fåtöljen. Jag känner på honom, och inser snabbt att det är nacken som gör ont. Jag ringde och pratade med vår lokala veterinär. Vi bestämde att han skulle få ha ont till idag, alltså ingen rimadyl. Blev han värre skulle jag ila till Falu djursjukhus. Om han inte blev värre skulle jag ringa idag. Värre är han inte, men inte heller bättre. Han äter men är inte det vanliga ångloket han brukar vara. Han är låg, dämpad och visar tydligt att han har ont. Han skriker till eller gnäller oftast när han ska vända på sig eller resa sig. Ligger i sängen eller soffan och ser ynklig ut bara.

Har jag tur är det en sträckning i en muskel och det blir vila och rimadyl. Har jag otur måste vi röntga och vem vet hur illa det kan vara…