hhahahaahaha >.< så söt :D

För att han ska få lite mer uppfattning om vart tassar sitter och så, kanske du ska gå i skogen, så att han får kliva och klättra på stenar, stockar od. Öva balans så får han mer koll på kroppen. Om han sedan bryr sig om att visa hänsyn är en annan sak.

Om han knuffas för hårdhänt på folk kan man faktiskt visa att man blir sur. Titta på hur en gammal tik gör om hon blir knuffad. Ett rejält morr och kanske tom ett steg mot och ett nafs i luften. Man behöver sällan ta i dem, men låta kan man så att de bet att de knuffas för hårt.

#2 I skog och fjäll är han jämt, att hoppa på stenar och stockar tillhör vardagen.

På en vecka räddade mamma han ur vojmån 10-15 gånger för att han inte förstog att där land tog slut började vatten.

vi visar på alla sätt och vis att vi inte tycker att han är en knähund, men det går inte in i den lilla hjärnan :P

Mamma säger att vi får väl se tiden an, för tids nog ramlar poletten ner.. jag får leva med blåmärken trasiga möbler och dobbermanstjärt upp i ansiktet tills att vilden insett hur stor han faktiskt är. Och att man behöver inte sitta i knät på personer så fort man blir rädd.

Men som sagt han är en liten hund i för stor kropp  bara att hålla ut, tids nog ramlar poletten ner. inte lätt att vara arg på någon som kan se så fruktansvärt oskyldig och ovetande ut :P

Har tyvärr inga tips.
Vår 1-åriga rottis är ungefär likadan, han inser inte sin storlek och tyngd.
Speciellt inte när han ska lägga sig bredvid/på oss i soffan/sängen.
Han börjar väl närma sig 60kg nu och är väldigt stor, men ändå verkar han helt övertygad om att han kan få plats i knäet.
Visserligen är han inte riktigt sådär "harig" utav sig, utan säger ifrån vakthund-style (står och boffar) när det är något mystiskt på gång.
Sen börjar vi fundera om han verkligen inser sin ålder.
Han beter sig fortfarande som om han var 4 månader.