Hitta på mycket och roliga men endå lugna lekar tillsammans med hunden och barnet. Börja med att de kanske inte behöver ha så mycket fysisk kontakt, kasta pinnar eller bollar som hunden får hämta och ge till en vuxen så kan lilla pojken kasta åt hunden. När de väl börjar ha roligt så kan ni ju övergå till att göra andra saken.

Du kanske ska följa med och visa att det inte är något att vara rädd för och att det är en snäll hund om det nu är det. Och förklara också för pojken när hunden kanske gör något läskigt varför hunden gör så. Förklara också att en hund är något känsligt och bara vill vara kompis på en lugn nivå.

Tack. Ja dom kanske försöker tvinga fram en fysisk kontakt och det är ju som du säger inte nödvändigt till att börja med. Han kan ju få hålla kopplet när dom är ute o går tex. Ja hunden har jag träffat och den var trevlig och social och verkade redan ha kopplat ganska bra vad nej betyder. Ska förmedla tipsen till honom nu på en gång.

Katarina

ja gör så. Låt pojken vara med och ta ansvar också. Kanske får han ställa ner matskålen, eller koppla hunden innan de gå ut och går. För att barn och hundar ska fortsätta ha en relation måste det också finnas gränser och lite ansvar brukar hjälpa till på den biten.

Tack !!

så lite så :)

Ta kontakt med någon utbildad person inom fobier. Rädslan kan ligga ytligt, men kan också vara en djupare rädsla. Då är det bra att få hjälp av någon som kan sina saker, så att säga.

Mina syskon barnbarn  brukar komma hit och hälsa på valparna medan dom är jätte små och inte kan gå så mycket. Dom tittar på dom på avstånd utan krav. Och vill dom klappa så får dom klappa bakdelen så dom inte ser ansiktet på valpen. Det är ju ofta huvudet med munnen och tänderna dom är rädda för. Ibland vågar den ena grabben hålla en valp. Då ser jag till att dom gör det när den sover.

Det är jätte svårt, det här med hundrädsla. Hoppas att allting löser sej

#6 Ja det skulle kanske vara en ide´. Han är nämligen rädd för katter också. Detta kan ju skapa problem för honom i det vardagliga livet på sikt. Får kolla upp om här finns ngn som jobbar med Fobier. Tack för hjälpen/råden.

Katarina

Hej Katarinaj!
Jag har varit hundrädd, ja faktiskt djurrädd enda sedan jag var liten. Det har varit så illa att jag ibland inte velat gå ut för risken att möta en lös hund. Å i skogen kan man möta älgar….

Hundrädsla handlar det nu om. Vi hade hund hemma i min familj när jag var liten, katt också. Våra djur gick bra att vara med men andras var livsfarliga i mina barnögon.
När jag fick egna barn försökte jag behärska min rädsla för att inte överföra den till mina barn, gick så där. Det som till slut har botat min hundrädsla var när jag blev hundägare alldeles själv. Jag lånade böcker om hundars beteende. Lärde mig lite hundspråk.

Tror att det är viktigt att ni vuxna tar det lugnt och inte gör det så märkvärdigt. Tänker också att en 14 v valp är busig och tycker kanske att din son är en toppen kompis att leka med men fattar inte att man inte kan busa som med sina valpkompisar. Valpar har vassa små tänder som vill tugga på allt även barnfötter.

Kom just på något. Är det hunden som är problemet? Kan det vara pappas nya tjej? Det är ju roligare att ha pappa för sig själv än att dela honom med tjej och hund.

Därför gör hunden så av Anders Hallgren är en av de böcker jag läste. Om det är av intresse för er.

Hoppas ni löser detta med er sons hund och katträdsla för det kan precis som du skrev bli handikappande.

Lanns

#8 Tack för Boktipset. Ja han har uttryckt att han känner sig mindre betydelsefull, när nya tjejen är där. Men Hundskräck har han. Vi har varit hos bekanta med Hund och skulle ta en fika, men han vägrade gå ur bilen, eftersom dom har Hund. Vi har två Katter själv och en Hund. Den ena Katten går bra, men den är 14 år och så klart väldigt lugn. Sen har vi en till, som där är lite mer spring i benen på, den är han rädd för. Han kan klappa henne lite på huvudet om den ligger stilla.

Han är uppväxt med Hund. Hade en Schäfertik när han föddes, som gick bort för två år sedan. Dom var dom bästa vänner, henne kramade han och låg o vilade sig mot henne. Men hon var ju otroligt lugn o lydig. Jag menar att hon respekterade det pojken sa till henne. Men är vi ute någonstans och en Hund skulle försöka hälsa på honom, får han panik. Och hinner paniken slå till, så är man ju inte mottaglig just då. Men jag ska leta i gömmorna, för jag ska ha flera Hundböcker om Hundens beteende, så kan han och jag läsa tillsammans. Så jag tackar för tipset om att läsa om hur Hundar beter sig, har inte haft en tanke på det.

Katarina

#9
Å vad jag känner igen mig i din son. Jag tillbringade många besök hos mor och fars bekanta med att sitta i bilen eftersom de vi hälsade på hade hund. Hoppas din son kan få hjälp med sin rädsla för hund och katt. Panik är ingen trevlig känsla…
Jag är så glad att jag lyckats arbeta bort min rädsla. Nästan, för vet jag att en hund är aggresiv eller så blir jag osäker. Ge sonen en kram och lycka till!

Tack, ja jag ska ge honom en kram. Ska prata med honom om att det finns många som är rädda för Hundar, för jag märker att han skäms för detta. Han vill gärna skylla på ngt annat om jag frågar honom om varför han inte vill följa med eller går omvägar när det finns en Hund i närheten. Då brukar han säga…nä, jag e inte rädd, men jag känner inte för att följa med, eller jag vill inte gå där. Jag ska verkligen försöka jobba för att det ska bli bättre. Jag är ju väldigt hundvan, men har respekt och kan vid enstaka tillfällen faktiskt känna obehag av Hundar, där man kan få en känsla av att den inte är 100 pålitlig. Tack för din omtanke.

Kram Katarina