Vad har hänt?!

Nä, mina schäfrar är vid liv. Det är min mammas katt som vi fått tagit bort idag. Men den var högt älskad av Linnéa.

Aha!!

Själv är jag ju ett barn, men jag vet inte hur jag skulle vilja att nån kom och sa att t.ex Rico var död..men det bästa är väl att alltid tala sanning.

Jag fick allting förklarat precis som det var. Att hunden vi hade då var sjuk, hon klarade inte av att gå och att hon fick en spruta för att somna och det gjorde att hon inte lever mer. Och fick även förklarat vad det gjorde som att hunden blev sjuk.

De bästa är väl som sagt att säga- att kissen har kommit till himmlen och har de bra där.. Där kan han få all vispgrädde han vill ha och kan leka med andra kissar.

Och så får man väl lägga till att alla kommer dit en dag.. att de inte är farligt, utan de är så livet går sin väg. Att man har de bra där efteråt och att alla får träffa varandra där sen.

Senare i livet kommer hon ju förstå lite mer utav det:)

Usch då, låter inte som en rolig sits du sitter i…min son fick jag förklara för om döden när vår boxerhane skulle avlivas, min son var då 6 år gammal o Ante vår boxer 11.

Jag sa att livet är som naturens kretslopp, vi föds, lever och dör. Döden är som vintern då vilar man från allt och har inte ont mer eller är ledsen man är fri! De enda som är ledsna är de som är kvar eftersom man saknar den som gått bort, också att det är naturligt att vara ledsen, man får gråta! Men att den som gått bort har det bra nu!

Så förklarade jag och det gick bra, men jag har en mer buddistisk tro än kristen, så jag sa oxå att den som gått bort kan välja att återfödas igen, och få en ny ung kropp… Just det tröstade min son, att Ante skulle få bli valp igen när han ville det! Det är aldrig lätt men försök att vara så ärlig som möjligt, vet du inte, så vet du inte. Vi kan ju inte veta allt!? Lycka till!

Det som #4 Sa instämmer jag med. Och det är även jätte viktigt att barnen får vara med och planera och begrava och sätta blommor och pyssla om. Om inte kattkroppen finns kan man begrava ett koppel eller en filt eller något liknande som tillhört djuret. När vi tog bort första hunden var barnen små och hunden lämnades kvar på kliniken. Det ångrade vi förstås, men man tänker inte alltid så klart vid såna tillfällen. Barnen var jätte ledsna och då var de dom som föreslog det här. Och dom snickrade kors och grejade.

Då min morfar dog så fick jag och syrran hjälpas åt att förklara det för hennes pojkar, då var de 2år och 6år… Det vi gjorde var att förklara precis som det var + att vi köpte en bok om döden som är skriven just för små barn som förklarar väldigt bra.

Herr muffins boken är en väldigt bra bok som tar upp döden på ett fint sätt, både för vuxna och barn, men det är en barnbok och handlar om ett marsvin som dör.

Tack för Era svar! Ja, det är inte så roligt. Vi får se hur hon kommer hantera detta. Just nu är det inga problem. Hon, jag, katten och min mamma åkte till vet. och skulle få råd om hur vi skulle göra med honom då han varit dålig. Vet rekommenderade avlivning, vilket vi hade på känn redan innan. Så jag och Linnéa gick ut och mamma fick vara med honom sista tiden.

Under tiden jag väntade så berättade jag för dottern att det bara är mormor som kommer att följa med hem, då katten kommer bli kvar för att han är sjuk. Det hade hon inga problem med. Men jag vet ju att frågorna kommer förr eller senare. Och då vill jag vara på det klara med hur jag ska hantera det.

Har en kompis som hade det lite kämpigt med sin son. Han var 2½ år när vi tog bort vår schäfervalp. En valp han bara träffat lite grann. Han var nog 4 år då han undrade hur hon mådde och om hon fortfarande hade ont. Alltså 1½ år senare efter avlivningen kom tankarna om henne och döden. Så det har blivit mkt prat och tröst. Han är idag 6 år och frågar någon gång då och då om hur hon mår och om hon lider.

Var ärlig och berätta det.. Försök inte linda in det i vackra bilder och ditt och datt… Barn ser igenom en och inser mycket mer än vad man tror och visst tar dom det hårt men de är mer realistiska och logiska än vad vi vuxna tror..

 Sen glömmer dom själva händelsen av varför, men inte att djuret är borta.

Har varit med om det ett antal gånger nu… med förvisso Råttor, men det är bara att förklara livets gång..

hur gammalt är barnet??

Första gången jag fick förklara var min dotter 4år, andra gången var hon 5½, sen bonus dottern var väl 6-7år när det var dags första gången.

Nu är egen dotter 16 och bonus dotter 9, dom har genom levt i familjerna, 3katter, 6råttor 2hundar och gammelmorfar, gammelmormor och pappas morfar och farfar samt att egen dotter genom levt morbrors kor och egna lamm

5, jag håller med lissette,så sade jag när barnen var små, det var lättare för dem att ta det till sig då,sedan får man ju se vilken ålder dom är i,lite större barn är det ju annorlunda med.

Jag har alltid förklarat för mina barn varför katten, gammelmorfar, morfar dött… att de var sjuka och att kroppen inte orkat mer men att de lever vidare i himlen och har det bra där. Trots att de varit små 3-6 år då så har de förstått. Svårare att förstå var det när min son gick i 2an, veckan före jul, och klassen fick veta att en flicka i deras klass dött kvällen innan av okänd anledning. Hon hade bara kommit hem från stallet, hängt av sig ytterkläderna och sagt att hon skulle titta på tv. Strax efter hittade föräldrarna henne död på hallgolvet  Hon var ju så liten och hade inte hunnit leva än när hjärtat gav upp utan någon ännu känd anledning…

Jag ångrar att mina föräldrar inte berättade sanningen för mig när de tog bort min gammalmormors katt Truls. De sa att han var hos veterinären och snart skulle komma hem. Men efter 5månade hade han fortfarande inte fått komma hem, det var först då de berättade att han hade avlivats och fick vara med andra katter uppe i katthimlen och äta en massa leverpastej. Detta var när jag var 4år gammal.

Och det var först förra månaden som jag fick veta vad som hänt med honom på riktigt, varför de avlivade honom. Detta är 15år senare :/

Så jag skulle rekommendera att försöka berätta hela sanningen, anledning, vad som händer osv, och erbjuda att kanske hjälpa till att sätta upp kors och begrava något minne om ni inte tar med katten hem…

Dotter blir 3 år i slutet på juni. Jo, jag har tänkt att säga sanningen, men den kan man ju förklara på olika sätt. Vet inte riktigt hur mkt en snart 3 åring förstår bara. Vet ju hur kompisens då 3 åriga son tog det. Han sa ingenting om det förrän 1½ år senare. Har han då gått och funderat på detta under så lång tid?

Vi får se om hon pratar om det i morgon.

#9 det var den boken jag menade =)

#15 han hade säkert inte tänkt på den oavbrutet, förmodligen var det något som fick honom att minnas valpen. han kanske inte hade tänkt på det alls på 1,5 år, men så var han där han lekte med den och det luktade speciellt så kom det.

I övrigt har du fått så många bra råd, jag håller nog med dem. nu har du sagt att katten är sjuk och är på sjukhuset, nästa steg är väl att sätta henne ner och förklara att kattens kropp inte orkade med mer och att katten nu inte finns kvar på jorden utan i himlen/nirvana/vad man nu tror på själv.

Själv tröstar jag mig själv fortfarande med att råttorna är i råtthimmlan och gnager på allehanda saker..

15, när min hund dog som jag hade när min äldsta son var 3 år, så förklarade jag för honom att, smulan somnade för hon var gammal och att hon nu var i hundhimlen, och att hon säkert satt däruppe och tittade ner på oss,och att hon hade säkert jätte mycket fina kompisar där, så varje gång han låg på gräset och tittade upp i himlen så hejade han alltid på smulan ett par månader efteråt, det var så gulligt;-).

Jo, tack för alla bra tips!

Ordet somna tänker jag däremot inte använda. Vill inte gärna ha nattningsproblem när vi än under dessa 3 år aldrig haft det.

Har nämligen en bekant som berättat att deras kanin somnat in och kommit till himlen. Och deras dotter ville absolut inte somna och riskera att komma till himlen. För där bor ju varken mamma, pappa eller kompisarna.

19, haha ja där ser man, barn är ju så roliga med deras funderingar:-))

Vi hade en flat när jag var liten , som mina föräldrar avlivade, men till mig sa dem att han hade fått flytta till en annan. Och var först för nått år sen jag fick reda på vad som han hade hänt. De vågade inte berätta.

När vi avlivade våran schäfer Nickie var barnen 3 & 4 år.

Berättade som det var.

Att vi fick åka till djurdoktorn som gav Nickie en spruta så att hon slapp ha ont i benen och magen längre.
Och att hon sen kom till hundhimmelen där hon aldrig mer skulle ha ont och kunde springa fritt med sina hundvänner och bara må bra

#22 Ja, det får bli något sånt.

#20 Ja, ibland blir man inte klok på hur barn lyckas tänka ut saker och ting. Vilka funderingar de har ibland. de är för roliga

23, näe det är sånt man minns även när dom vuxit upp som mina har, man glömmer det aldrig;-)

Ja när jag fick reda på vad död var för något så hatade jag det hur mycket som helst. Jag satte en lapp på kylskåpet där de stod "vänta på mig i himmlen, mamma och pappa" :P Lite senare lyckades dem kasta den utan att jag tänkte på det , hehe.. inge kul att ha en sån lapp hängandes kanske.

#25 ! ;) En sådan lapp ska jag ha på kylskåpet :P

När vi tog bort vår katt Tözen så var barnen 2 och 5 år. Vi förklarade att hon var så sjuk och att hon inte ville leva längre. Exakt hur mycket de förstod kan jag inte svara på men det känndes som det enda rätta.

För 4 år sedan gick min mamma bort och det var likadant där. Vi förklarade att hennes kropp inte orkade mer pga sjukdommen (bröstcanser) de visse sedan länge att hon var sjuk men det var inte lätt ändå.