Ibland blir det bara så här. Jag har lämnat tillbaka valp en gång, det fungerade helt enkelt inte.
Jag tycker det är superbra att du kom på såpass snabbt att det här går inte, och lämnade tillbaka valpen innan den hade hunnit "rota sig" hos er. Det ska du ha en stor eloge för.

Valptiden är fruktansvärt jobbig för alla. Om någon säger att de aldrig har haft några problem under valptiden så ljuger de förmodligen som en häst travar 😉

Man kan aldrig säga tvärsäkert, men just i dagsläget, så skulle det kanske fungera bättre med en lite äldre hund för dig/er. Ta konrakt med hundstallet eller annan liknande organisation runtom i Sverige. Det finns massor av hundar, både äldre och yngre, som letar ett kärleksfullt hem.

Det låter som att du drabbades av "puppy blues" och det är ett förvånansvärt vanligt fenomen bland valpägare. Speciellt första gången och med första valpen. Hur länge det varar är olika, men min första varade i flera månader innan jag började landa ordentligt på fötterna igen.

Hela livet och vardagen ställs upp och ner när man skaffar valp och det dröjer lång tid innan man hittar det nya "normala" och faller in i rutiner där saker och ting börjar kännas bra igen. Både för att livet som valpägare är så annorlunda jämfört med livet utan hund och så även för att valpar är så mentalt krävande i början. Ovanpå det så växer dom så fort att deras rutiner och beteenden förändras hastigt. Det leder ofta till stress, ångest, ånger, sorg och nedstämdhet och jag minns att jag ville lämna tillbaka min valp varje dag i flera veckor innan det släppte.

Sen så drabbas inte alla valpägare av "puppy blues" heller så det finns en stor klyfta däremellan med massa oförståelse för oss som får det. Kanske det är något som din pappa, styvmamma och halvsyster aldrig upplevt eller hört talas om själva innan?

Det är svårt att ens gissa varför dom reagerade som dom gjorde. Fick dom träffa valpen innan ni lämnade tillbaka den? Det är så lätt att fästa sig snabbt vid en liten valp så det kanske finns en slags sorg, besvikelse och förlustkänsla hos dom också? Som dom inte hanterade på rätt sätt och jag försvarar inte hur dom agerade mot er, men det är min enda gissning.

Det bästa är nog att försöka sätta dig ner med dom och reda ut det hela en gång för alla så att det inte sitter och gnager mellan er alla längre.

#2: Tack snälla för ditt svar med mycket kloka tankar och inputs. Det kan nog absolut ha varit puppy blues, jag har läst lite om det i efterhand. Och på det så är jag högkänslig med lätt för att bli överstimulerad. Jag önskar så att jag skulle kunnat räkna ut innan att valp inte var för mig/oss, men att det var så intensivt hade jag aldrig kunnat föreställa mig, trots hundvana sen innan. Jag antar att man lever och lär.

Ja, det kan mycket väl vara så och att deras reaktion blev helt fel. Tack igen för ditt svar!

#3: Tyvärr så kan man ju aldrig helt veta hur det blir förrän man upplever det hur mycket man än läser på eller försöker sätta sig in i situationen.

Kanske det i framtiden finns möjlighet att få passa en vuxen hund under en lite längre tid så ni på ett "mildare" sätt kan känna in om det kan funka bättre än med en valp (som ju är betydligt mer jobb och lättare leder till överstimulering).
För kanske en vuxen hund kan funka bättre (min kompis skaffa en vuxen, 3 årig, hund för de kände att de aldrig skulle klarat av en valp i familj med barn och jobb och livet och det har funkat superbra).

Även om valpar är supersöta vet jag själv att jag aldrig skulle klara att ha valp igen (skulle ta för mycket av min energi) så om det någon gång blir hund igen så kommer det bli en vuxen hund (och finns ju många såna också som behöver nya hem).

Självklart är det jättejobbigt att behöva lämna tillbaka valpen men ibland blir det inte som man tänkt sig och det blir för mycket och bättre då för både er och hunden att få ett nytt hem så snart som möjligt.

Jag vet ingenting om puppy blues, uppväxt med hund och har sedan bara passat vänners vuxna hundar.
Men jag har åsikter om dina släktingars oerhört ohyfsade och oförskämda beteende.
Hur kan man bete sig så mot en person som själv sörjer? Hur kan man överhuvudtaget döma en annan person utan att ha upplevt det den personen upplever. Och trodde din halvsyster att du skaffat hund för hennes barns skull? Så småsint och bortskämt beteende.
Det där är inga människor du behöver i ditt liv, livet är för kort för att slösas på personer som får en att må dåligt.
Om jag vore du skulle jag skriva ett brev till din pappa där du beskriver allt du kände med valpen, att du handlat för valpens bästa, och om de inte kan acceptera det som är du klarar du dig utan dem i ditt liv.
Sitt barn stöttar man, även om man inte alltid förstår eller gillar de val barnet gör. Stå på dig, du är värd bättre. De som gjorde ner dig borde skämmas allihop - speciellt din biologiska pappa.

#4: Tack snälla för ditt svar! Vad fint att höra att det gick bra för din vän att skaffa en äldre hund. Det ger mig hopp om framtiden! 🙏🏻

Tycker reaktionerna ni fick var rätt beklämmande…

Ja, det är inte ideal att det blev såhär. Men det var bättre att ni tog erat ansvar och gjorde det tidigt ändå. Jag antar ju att ni inte misskött valpen under tiden ni hade den - och nu blev det helt enkelt det bästa för alla att den fick flytta vidare till ett annat hem via uppfödaren.

Jag fick min förra (och första) valp på detta vis. De första ägarna hade honom ett par veckor drygt, sen tillbaka till uppfödaren och till mig 5 dagar efter. Han var då inget "förstörd" för det, och jag har aldrig varit förbannad på dedär första ägarna som inte orkade med honom (det var ett lite äldre par). Han var en intensiv valp minst sagt, men jag hade förväntat mig det och vi fick 7 fina år tillsammans (alldeles för kort..).

Tycker inte du ska gå och må dåligt av detta nu. Kanske är det bäst om ni börjar med en omplacering i framtiden om ni vill ha hund, det kan man ofta testa lite på prov, och en vuxen hund är….vuxen.

Att ha valp är svårast första gången IMO, men det är verkligen inte bara enkelt. Faktiskt hann jag tänka några gånger förra året när jag hade min nya valp att "alltså varför skaffade jag inte bara en omplacering?" - inte alls för att hon var några särskilda problem, och faktiskt en relativt enkel valp att ha att göra med, men det är ändå mycket jobb det där första halvåret/helåret som man inte alltid vill passa in i sitt liv. Jag är dock väldigt nöjd nu att det blev som det blev här :)

#7: Tack för ditt svar! Precis, vi gav honom verkligen vårt allt under den tiden han var hos oss och hans välbefinnande var alltid högsta prio ❤️

Vad fint att höra att du fick din första valp på detta vis, och att det gick bra för er och att han inte var ”förstörd” efter det.

#8: Dåså, tycker inte ni ska må dåligt alls av detta nu. Ni agerade vuxet utifrån omständigheterna. Man gör sitt bästa för att vara förberedd och allt ska bli rätt - men ibland går det inte som man tänkt sig.

I allmänhet tror jag vi kan bli lite väl allergiska mot omplaceringar.. om hunden inte blivit misskött och kommer till ett bra hem efteråt med så tror jag egentligen inte det är en big deal alls för hunden. Det är mer vi som går och grubblar, det brukar inte hundarna göra direkt.

#0: Hej, den här texten hade kunnat vara skriven av mig. Lämnade också tillbaka en valp nyligen, fast jag klarade bara 1,5 veckor. Grät konstant och det kändes precis som om man gått in i väggen efter några dagar.

Jag trodde aldrig jag skulle vara en person som lämnat tillbaka en valp, men nu när jag vet hur fel det kan kännas har jag en helt annan förståelse för att folk gör det, och speciellt om man gör det i tid. Sedan är det nog olika med vilken valp man får. Jag har haft hund i över 16 år och kände mig otroligt förberedd på valp men denna lilla krabaten var något helt annat än min första hund.

Nu när jag läst på mer om valptiden förstår jag att jag nog hade otrolig tur som fick en så enkel valp när jag skaffade min första (vilket nog var anledningen till att jag tidigare inte förstått hur någon kan lämna tillbaka en hund). Nu vet jag bättre.

Jag beklagar verkligen att du fått så dålig respons. Det är verkligen inte okej. Jag har bara fått förståelse och snälla kommentarer. Och det är tur för jag har tänkt väldigt många taskiga tankar om mig själv efter det här. Kan bara tänka mig hur jobbigt det måste vara att få det även från andra personer.

Skickar en kram och hoppas på att du kan hitta tröst i att det var rätt beslut och att dina närstående kan hitta ett sätt att förstå att det var den bästa vägen att gå för dig.

#10: Hej, tack för ditt svar och att du delar med dig.

Ja, man kan verkligen inte veta i förväg hur det ska bli. Och som du säger är alla hundar & valpar så olika. Vad fint att höra att du fått bara fått förståelse från din omgivning. Får jag fråga hur du mår i allt detta nu? Och har du några tankar om framtiden, att kanske skaffa en äldre hund istället?

Tusen tack, kramen värmer verkligen! Skickar en tillbaka till dig❤️

#11: Nej det är verkligen små individer, men har förstått nu att de där lugna valparna som min första var är ganska ovanligt. Läste någonstans att valpar inte hade överlevt om de inte varit så söta för att de är så jobbiga…

Nej jag har en ganska tung period i livet just nu. Men för mig är det sorgen och saknaden efter min första hund som tar över. Men de första veckorna efter jag lämnade tillbaka den nya valpen mådde jag väldigt dåligt över det också. Ibland med lite ”bestraffande” tankar som att jag aldrig ska tillåta mig själv att skaffa hund igen när jag misslyckades så nu.

Men nu tänker jag ändå att jag kommer vara mer redo för valp när jag mår bättre, för nu vet jag hur det kan vara och kan förbereda mig mer, och skaffar jag en till blir det nog en valp och definitivt på våren/sommaren. Är så rädd att det ska bli ännu mer fel om jag skaffar en vuxen, men hittar man rätt så är det ju klart lättare!

Men försöker mer och mer att tänka att jag ska komma tillbaka till mitt vanliga mående så att jag kan ha hund igen. Jag vet ju att jag lägger ner min själ i det och min förra fick bli nästan 17 år så jag har ju ändå lite självförtroende att jag kan erbjuda ett fint och bra liv för en framtida hund.

Hur mår du nu? Jag hoppas dina närstående kommer till insikt förr eller senare att ni fattade det bästa beslutet för er.

Vad skönt att höra att du ändå går framåt i tanken om att skaffa en ny hund längre fram, när du mår bättre och det känns rätt. Självklart kommer du kunna erbjuda ett fint och bra liv för nästa hund, som du redan har gjort tidigare. Jag tror på dig!

Jag mår okej, försöker ta hand om mig själv så gott det går och lägger mitt fokus på de människor som förtjänar min tid. Jag kämpar fortfarande med tankarna om att jag inte förtjänar en hund i framtiden. Men det lättar förhoppningsvis med tiden ❤️

Mina två gamla hundar gick båda bort i början av detta år. De kom till mig som vuxna hundar för många många år sedan, jag har aldrig haft valp. Ett par månader efter att de gått bort så skaffade jag en valp.. egentligen ville jag ha en vuxen hund men blev rätt pressad av folk omkring mig att ta en valp och jag var dum och tänkte "så illa kan det inte vara". Efter 2 månader så lämnade jag tillbaka henne. Jag kan ärligt säga att jag orkar inte med en valp och det påverkar mitt psykiska mående.

Typ 3 månader efter det så tog jag över en 5-årig hund och allt är perfekt.
Var inte ledsen på dig själv, valp är verkligen inte för alla, och inte hund heller.

#14: Tack för ditt svar! Nej, valp är verkligen inte för alla. Jag förstår det mer och mer nu och jag uppskattar ditt ärliga svar om dina egna erfarenheter. Innan jag skrev här kändes det väldigt tabu att prata om.

Vad glad jag blir att höra att du tagit över en äldre hund som det funkar bra med. Det ger mig hopp om att kunna göra likadant själv lite längre fram :)

#0: Hej! Min dröm har också alltid varit att skaffa hund! :) Ville det så himla gärna redan som liten men mina föräldrar vägrade, haha. Nu i våras kändes det äntligen som att allting klaffade och i somras hämtade min sambo och jag hem vår valp.

Jag fick nästan direkt riktigt rejäl puppy blues precis som du och hade ordentlig ångest väldigt länge. Vi funderade också på att lämna tillbaka honom men tänkte hela tiden att det skulle vända och börja kännas bättre. Nu har han just fyllt 8 månader och det känns fortfarande inte alls bra, även om det såklart är lite bättre jämfört med de första månaderna. Vi funderar fortfarande på om vi ska behålla honom eller inte. Jag tror att ni gjorde rätt som lämnade tillbaka er valp, vi borde kanske också ha gjort det tidigare.

Tror säkert att det kan bli en helt annan upplevelse om ni adopterar en vuxen hund istället. Vi tänkte initialt att vi skulle göra det och träffade flera jättetrevliga vuxna hundar som sökte nytt hem. Det som ställde till det lite för oss är att vi har två katter också, och att hitta en vuxen hund med kattvana (som dessutom passade våra övriga önskemål) verkade inte helt lätt. Om vi inte hade haft katterna så hade vi absolut valt en vuxen omplacering istället för att skaffa valp. Du har säkert redan koll på det men på rasföreningarnas hemsidor finns det ofta annonser gällande vuxna omplaceringar :)

Gällande hur dina anhöriga har betett sig så låter det verkligen taskigt. Ni lämnade ju tillbaka valpen både för er och valpens skull och han fick ett nytt bra hem, det är verkligen ingen skada skedd!

#15: Många tycker att man inte skall prata om det, men jag kan ärligt säga,( tror jag har skrivit det tidigare i tråden också) att jag verkligen avskyr valpstadiet, det är hemskt. Nu har jag en valp på 6 månader och han är hyfsat lugn nu, men han har varit väldigt impopulär mellan varven😊🙈

#16: Åh, det låter tufft och jag känner verkligen med er. Jag hoppas ni snart hittar den bästa lösningen för er ❤️ Det viktigaste är ändå hälsan!

Tack snälla för tipset! Hoppas på att kunna ta en omplacering lite längre fram ☺️